söndag 29 december 2013

Hejdå 2013

Vad sägs om 2013?
En bajskorv, eller bara en sol med fläckar?
Ja, hur summeras 2013? Det har inte varit roligt att inte bli med barn det här året heller. Det har inte varit roligt att få mens tolv gånger det här året också. Men det var en varm sommar. Och jag har inte bara behövt gråta i min mans armar, utan vi har även fått skratta mycket tillsammans.

Några vänner är i flyttartagen, men jag har ansträngt mig och träffat nya, lika fina, vänner.

I mångt och mycket känns 2013 ändå som ett mellanår jag tog mig igenom, trots elände. Jobbet har varit en riktig pärs. Men sorgligast av allt är nu här i slutet, när mormor dog. Jag tänker att det är skönt för henne, en gammal trött människa, att få komma till sista vilan. Men det blir tomt utan henne.

Jag vet inte vad 2014 har att erbjuda, jag törs inte hoppas på mer än det fina vi har.

Men hopp har jag, det måste jag tordas leva med. Framtiden, när den nu slår till, jag tänker mycket på den och tillåter mig att drömma. Igår tittade jag på vårt snedtak och undrade vilka affischer som kommer hänga där så småningom. Vem är idol om tio, femton, år? Vad kommer du heta, vem kommer du vara? När än det blir vi ses, så längtar jag så!

Det brukar sägas att även om man klär en bajskorv i guld, så är det fortfarande en bajskorv. Men jag vill liksom inte kalla hela 2013 för en bajskorv, även om jag gladeligen pustar ut och lägger året till handlingarna. Jag får nog i stället betrakta året med det betydligt mer diplomatiska ordspråket "Även solen har sina fläckar".

måndag 23 december 2013

Uppepipparkväll

En del kör med uppesittarkväll, med bingolotto och hela köret. Vi kör på uppepipparkväll. Eller påsättarkväll? Eller så tar vi helt enkelt ut dopparedan' en dag i förskott.

Jag skulle kunna fortsätta med denna göteborgshumor hur länge som helst, vad det verkar som. Men jag har ju some *piiippin'* business to take care of.

God jul, hörni.

onsdag 18 december 2013

Det finns en mening med det här

I måndags var jag och mannen på en liten "fertilitetsutflykt". Eller ja, han lämnade sperma till länssjukhuset. Hela dagen var jag som i en bubbla. Nu har jag kunnat skaka av mig det, vill inte fastna i den onda spiralen. Men allt jag kunde tänka i måndags, var "det var ju inte så här det skulle vara att bilda familj".

Det var väl svårt att veta vad vi kunde förvänta oss innan. Men nej, jag hade knappast för det första trott att vi skulle vara "gravida" så länge som vi varit. Att väntan skulle vara så lång, den är ju inte ens över ännu efter 24 månader. Nej, jag trodde inte att andra (sjukvården) skulle behöva lägga sig i särskilt mycket utan att vi skulle fixa åtminstone den första biten själv. Själva sexakten trodde man ju liksom skulle vara minst komplicerad.

Jag och maken är inte särskilt mycket i den stad som länssjukhuset är i. Men i måndags var vi som sagt där och vi passade på att strosa nere på stan. Nu var det förvisso grått, men fy fasen vilken tråkig stad alltså. Vi lunchade på ett sushi-ställe, trevligt att passa på i och med att den enda sushi-restaurang som funnits här stängde efter ett halvår (för ett halvår sedan).

Sedan var det själva strosandet, då. Nej, ingen stad för mig. Men när vi gick på gågatan funderade jag över vår framtid. Kanske kommer vi besöka staden många gånger framöver. Vare sig det blir fortsatt infertilitetsutredning eller adoption (föräldrautbildningen äger rum där).

Och så är förstås BB där. Iiiih, just ja. Ibland får jag nästan lov att påminna mig själv om varför vi gör det här. Det är ju inte bara för att räkna hur många spermier min man har, eller för att jag ska kissa på pinnar som visar smileys. Jag antar att det ibland är lätt att missa skogen för alla träden. Men det finns ju ett tydligt mål som väl är viktigt påminna sig själv om att minnas med glädje. I slutänden ska vi faktiskt bli föräldrar! 

måndag 16 december 2013

Tvåårsjubileum

Nä, det har varit lite väl deppigt på den här bloggen. Den ska ju innehålla en gnutta humor också, så här kommer en trevlig bild från someecards.

Bilden föreställer (tror jag i alla fall?) mig och maken när vi firar att vi nu nuppat järnet utan preventivmedel i lite över två år. Om ändå vi visste detta när vi var nykära. Då hade en kunnat slippa böka med recept, p-piller-kartor, trasiga kondomer och oro. Och alla pengar en hade kunnat spara på preventivmedel och graviditetstest. Det hade vi kanske kunnat använda till handpenning för att byta ut putsen på huset.

fredag 13 december 2013

Ibland är väntan outhärdlig

Så här i efterhand kan jag minnas barndomsvännens ansiktsuttryck när jag berättade att vi har svårt att få barn, min man och jag. Hon och jag hade inte setts på ett år eller så, det brukar gå så långt mellan gångerna och vi hörs knappt emellan. Men nu ville jag berätta. Hennes tvååring sprang runt och lekte.

Hennes ansiktsuttryck. Det var tidigare i höst och jag ser nog att hon frös till, litegrann. Jag kopplade det inte då, tänkte bara att det var förvåning. Men nu, cirka tio veckor senare, förstår jag. När vi träffades sist var hon gravid. Det måste vara så, för i dag har hon outat graviditeten på sin facebookvägg. Och jo, det är kul för henne. Men det känns som att någon drar undan mattan under fötterna på mig när jag inser att detta aldrig kommer att ta slut. Det kommer bara att fortsätta. När ska jag stålsätta mig, acceptera det på riktigt? Inte bara låtsas som att jag är okej med det, skjuta undan smärtan. "Nya tag", "gå vidare".

Jo, mensen drog igång i förrgår.

Just nu har jag lite svårt att ta in allas graviditeter, ens egen icke-graviditet. Jag fastnar med blicken. Behöver en punkt att stirra på för att hålla mig kvar på marken, i verkligheten.

Hur kan det vara så svårt? Jag begriper inte varför detta ska vara så komplicerat. Jag undrar hur det känns för dem som bara bestämmer sig och sedan blir gravida innan mensen ens dyker upp. Planerar in nummer två som om det vore en självklarhet.

Jag måste värja mig för att tänka jobbiga tankar. Vad som hade kunnat vara, det som inte är. Jag måste, måste försöka fokusera på det fina vi har. Den värme och lycka det skänker mig. Jag vet ju. Men det är svårt.Ibland är väntan outhärdlig.

torsdag 12 december 2013

Inte så bara att adoptera

Är du där ute någonstans och väntar på oss?
Jag blir sårad när människor tror att om man inte kan bli med barn, så är det "bara" att adoptera. Fattar de vilken process det är? Ja, jag förstår att det är värt att gå igenom eld och vatten för att till slut bli föräldrar. Men det är det där lättvindiga jag hakar upp mig på.

Först och främst: utöver de vanliga berg en familj bestiger i livet så handlar detta om en familjemedlem som kan ställas inför många omtumlande kriser i livet som man själv har svårt att kunna sätta sig in i eller ens föreställa sig hur det känns. Det handlar om en människa som har sina rötter i ett annat land, hos en annan familj och som kanske en dag tittar i spegeln och inte vet vem den ser drag ifrån. Är du stark nog att hjälpa ditt älskade barn igenom dessa stormar? Modig nog att inte sopa det under mattan? Det tror jag är två av de viktigaste frågorna att ställa sig själv. Och åtminstone för mig är det viktigt att en adoption inte är ett "välgörenhetsprojekt". Det ska handla om att det känns rätt, att det är så här blir vi en familj.

Sedan finns några fler små punkter som är värda att tänka på innan en öppnar munnen och säger att "det är bara": 
1. Logistiken inför. För att ens kunna ansöka om att stå i en adoptionskö, måste vi gå en föräldrautbildning som kostar några tusenlappar. Utbildningen, som består av några timmar åt gången och är 8-16 tillfällen, finns inte i vår hemkommun, utan i en större kommun i länet. Sju mil hemifrån. Jag arbetspendlar till en kommun i ett annat län, i motsatt riktning, men utbildningen måste genomföras i hemlänet. Den arrangeras 1-2 gånger per år beroende på intresse. Men visst, bestämmer vi oss väl för att bli föräldrar på detta sätt, så löser det sig förstås. Det var steg ett.

2. Utbildningen är gjord! Men ingen kö ännu. Vi ska bli godkända för att få stå i kön. En hemutredning genomförs enligt socialtjänstlagen. Vi blir förhörda enskilt. Varför vill du adoptera? Hur var barndomen? Hur många sexpartners har du haft? och andra personliga frågor. Sedan ska socialnämnden ta ställning till ansökan.

3. Hurra! Vi får köa. Men det är inte bara att välja adoptionskö även om vi är "fläckfria". För att ens få stå i kön för att adoptera från till exempel Kina, måste vi bland annat ha varit gifta i två år. Kötiden är drygt sex år. I vissa afrikanska länder, bland annat Lesotho, "önskas kristna familjer". Nej, vi gifte oss ju (för fan) borgerligt. Vissa länder kräver infertilitetsintyg och för att adoptera från Kenya, till exempel, så måste vi befinna oss i landet i sju-tio månader. En del länder har det blivit svårare att få adoptera ifrån när föräldrar inom landet erbjuds att adoptera i första hand (och det är ju bra på många sätt).

Kötiden kortas om vi kan tänka oss att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov, med allt vad det kan innebära. Särskilda behov, kan ibland innebära sådant som är lätt att hjälpa barnet med i Sverige, men inte i hemlandet . Det är ju inte alltid man vet om barnet har särskilda behov heller, vare sig man föder ett biologiskt barn eller adopterar. Vi är inte främmande för att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov. Men att göra det bara för att korta kötiden, skulle kännas befängt. Det ska ju handla om att det är det som känns rätt. Också i baltländerna kan kötiden vara kortare ibland.

Det känns lite snårigt innan man satt sig in i vilket av alla länder vi kan finna just vår familjemedlem.

4. Lånet. Nej, du "får" inte ett barn. Att adoptera kostar drygt 200.000 kronor (inklusive resa/logi/ledigt från jobbet etc.).

5. Stopp. Ryssland ligger ju relativt nära och har kortare kötid än en del andra länder. Men tidigare i höst stoppade landet adoptioner till Sverige i och med den omfattande anti gay-lag som Putin instiftat. Inte nog med att homosexuella personer inte får adoptera, ingen alls från Sverige får adoptera därifrån i och med att vårt land tillåter samkönade äktenskap. Ens framtida familj ligger i händerna på ledare som ska styra in i ens vardagsrum så långt det går.  

Det finns förstås fler tankeställningar kring adoption och varje land är unikt. Det är ju det som gör det så svårt så här när en knappt nått startgroparna. Vi tänker efter både en och två gånger.

Nej. Jag säger inte att det är dåligt att processen för att adoptera är lång. När du väl har barnen i din famn, tror jag det är en resa som var värd varje tår och allt slit. Men när människor säger att det "bara" är att adoptera, alltså. Att mäkta med en adoptionsprocess är nog sååå mycket tyngre än en graviditet och förlossning.

Hur går dina tankar kring adoption? Är det för svårt att adoptera? Eller är det rent av för lätt?

måndag 9 december 2013

Spermieräkning

När vi påbörjade utredningen i våras och det inte visade nåt fel på oss, förutom att maken hade 19 miljoner spermier i stället för normala 20 miljoner, och vi fortsatte på egen hand så tänkte vi inte på en grej de sa.  De påminde mig när jag ringde för någon vecka sedan, att maken måste lämna ett till prov innan vi går vidare. Det är ju ingen big deal, men alltså logistiken för att få det gjort.

Han måste ta sig sex mil hemifrån enkel väg, på en vardag. Den långa resvägen gör att han helst ska utföra provet på plats. Inte helt bekvämt. Förra gången ryckte en kvinna som också ville använda sjukhustoaletten, i dörren. Inte lätt det heller. Men han klara't! Min älskade, tappre man. Även om han råkade missa burken litegrann i starten, kanske med en miljon spermier?

Haha, det låter så mycket! Men får det plats 19 miljoner i en liten burk, borde det ju vara lätt hänt att en miljon stryker med om man är oförsiktig. Hur räknar de förresten satsen? Jag förstår ju att de inte räknar "1, 2, 3, 4, 5 ... 700, 701 ... 1 508 099 ... Nej, jag tappade bort mig! 1, 2, 3 ... ". Jag antar att de har koll på burkens vikt och väger satsen på något sätt? Eller kanske tar de en liten bit av satsen och tittar hur många som ligger där och räknar ut hur många som då finns i hela? Äh, jag vet inte. Läkaren sa i alla fall i våras att de spermier min man hade såg bra eller friska ut. Jag minns inte hur hon uttryckte sig, men det var den innebörden i alla fall.

Om ungefär en vecka infaller nästa dag som han är ledig på en vardag. När ett prov lämnas in ska han inte heller ha fått utlösning på några dagar. Så sicken tur (i oturen) att jag har mens dagarna innan provet ska lämnas in. Om inte mensen uteblir förstås. Det hade ju varit ännu mer tur ... Hur som helst blir det skönt att ta sig vidare i nästa steg. Bocka av to do-listan, ungefär.

söndag 8 december 2013

En barnfri zon

I dag har jag varit i skidspåret för första gången den här säsongen. Så mörbultad en är, men jäklar så skönt det var! Inte en sekund i spåret tänkte jag på att jag inte är mamma. Det var bara att ta sig fram, ett stavtag i taget. Det var allt som cirkulerade i mitt huvud. Tyngden på den främre skidan, tryck ifrån med motsatt stav. Tyngden på den främre skidan, tryck ifrån med motsatt stav. När jag kom hem slocknade jag och vaknade efter två timmar.

Skidor är alltså inte bara ett bra sätt att motionera på, utan även en stund när de jobbiga tankarna och känslorna lämnar kroppen för en stund. Vilket uppvaknande! Jag ska göra mitt yttersta för att låta skidspåret bli en "barnfri zon". Det känns vettigt.

PS. Och inte en gång ramlade jag kan jag tillägga, även om det nu inte är en motionsblogg jag driver. Eller förresten, hur var det nu? Apoteket vill kanske hävda det, hihi.

lördag 7 december 2013

Nope, nix, nada

Snart ska jag på tjejkväll, för första gången sedan jag flyttade hit för snart tre år sedan! Det är nästan lite pirrigt. Vi är 5-10 tjejer som ska äta gott, spela lite kort och förhoppningsvis skratta. Jag längtar så. Haha, låter som att det är nån dag eller vecka kvar men vi ska ses redan i kväll.

Just nu, när det är tyst omkring mig, ligger väntan, våndan som en slöja över mig. Känslorna sitter fastklamrade utanpå. Jag tror inte att spermien hittade fram den här gången heller. Igår kände jag mig riktigt pms:ig när maken varken hade köpt rödbetor eller halloumi till middagen vi skulle laga. Rödbetor kunde han ana föga att jag ville ha och "muminköttet", hehe, hade han ersatt med fetaost. No biggie. Men fy så irriterad jag var tills jag fick mat i mig. Och hur många söta bebisar, gråtande och storögda, som jag än sett denna vecka så har inte brösten stramat. Inte ens fast jag känt efter lite, lite extra. Nope. Nix. Nada. Jag har nästan dykt ner i trosorna (Nej, nej dykt ner har jag inte. Det är stor betoning på nästan här.) men inte sett något som ens kan misstas för att likna en nidblödning. Nånå, det är den här plågan i fem dagar till. Sen vet vi lite mer.

lördag 30 november 2013

Nu räcker det

Den här gången var det en nära vän till min man. Vi var inne i en affär när det ringde. Jag visste direkt. Det handlar väl inte om att det sitter i ryggmärgen, utan bara att jag hela tiden är på min vakt. Det är som att sova med ett öga öppet, redo att värja sig från faran. Men det går ju inte att gömma sig för vänner. Jag bara väntade på att kallpratet om husköpet och bröllopet skulle vara över och fick efter några minuter höra de väntade orden: "Är det sant? Grattis, vad roligt".

Fast jag var beredd, så knöt det sig i magen. Jag skakade bara på huvudet, suckade uppgivet. Var tvungen att gå ensam, planlöst mellan hyllorna för att inte ställa till en scen. NU RÄCKER DET! DET RÄCKER! Vem är det som driver med mig?! När de lagt på frågade när jag de ska bli föräldrar och jo, visst är det nio månader efter smekmånaden. Give me a break.

Jag tror det blev extra tungt eftersom vi träffat en annan vän och hans vackra, gravida tjej igår.

Nej, varken avundsjuka eller missunnsamhet är klädsamt. Det kommer rinna av mig så småningom. Innerst inne är jag förstås glad för deras skull, de får ju uppleva det som en annan så innerligt längtar efter. Men just nu orkar jag inte tänka rationellt, vara vuxen. Det känns som att vi står i kö, väntar på vår tur. Och så tränger sig precis alla andra före. Så ologiskt, men känslor är ju sällan logiska. Nu har min underbara man tappat upp ett bad till mig. Han vet precis vad en ledsen fru behöver.  

måndag 25 november 2013

Vad sägs om en motionsrunda?

Ett intensivpass med Clearblue?
Går in på Apoteket för att köpa äl-tester.
Hittar de under kategorin motion. Förvisso under "Hälsotester/motion". Men ändå. Jag skrattade gott till kassörskan, som inte hade lika roligt åt det. Varför träffar jag alltid sådana torrbollar?

Jo, vi tänkte prova äl-tester en sväng. Det är på mannens initiativ den här gången. Och ja, varför inte. Jag har inga förväntningar på att det ska ge oss önskat resultat. Men det skadar ju inte att testa någon gång då och då. Vi har provat enstaka gånger tidigare, men bara använt billiga tester. Jag tror att de är minst lika bra, de är ju däremot inte lika lättlästa som de digitala. En smiley går ju inte att tolka fel (det skulle väl vara om man råkar läsa den upp och ner, hehe).

Men jag måste säga att jag blir lätt illamående av en slogan på Clearblues förpackning: "Bli gravid snabbare". Åh! Att jag inte tänkt på det tidigare. Fräckt och osmakligt av Clearblue, är min åsikt. Men ja, anything goes när man ska tjäna pengar på fölk som inte lyckas bli gravida antar jag.

söndag 24 november 2013

Vikten och barnlösheten

Jag har blivit lite sundare.
Men jag säger sällan nej till tårta.
Vilket i och för sig är ganska sunt, kan jag tycka.
Det finns läkare som sagt till mig att det kan underlätta att bli med barn om jag går ner lite i vikt. Det där har legat som ett ok över axlarna ibland. "Tänk om"... Jag har inte haft många kilos övervikt, men sedan jag och maken träffades har pilen på vågen pekat stadigt uppåt. Det beror på några saker, bland annat: nykär, slutat snusa, lat.

Jag vet att det allra bästa är "lagom av det mesta". Lagom motion, lagom portioner. Men jag har inte riktigt kommit till skott med det. Förrän i höst. I början av september månad har jag kört den här 5:2-dieten. De senaste veckorna har jag kört 6:1. Nu har jag gått ner åtta kilo sedan starten, vilket innebär att jag nu väger 65 kilo till mina 165 centimeter. Alldeles lagom för mitt välmående och min självkänsla. Nu ska jag bara komma ihåg den där detaljen med att börja röra mig lite mer och så småningom fasa ut 6:1-dieten. Portionerna de övriga dagarna har jag hittat rätt storlek på nu, vilket förstås också gör sitt. Skulle jag mot all förmodan bli gravid, så skulle jag ju strypa allt vad dieter heter omedelbart.

Jag tror att det är få som lyckats undgå vad 5:2 innebär. Men det betyder i alla fall att man äter normalt fem dagar i veckan och fastar (äter mycket mindre) de andra två dagarna. Det spelar ingen roll vilka två dagar man väljer (det går att ha måndag och onsdag ena veckan, för att sedan byta till tisdag och torsdag nästa vecka). Jag har inte kört så strikt, men det är 500 kalorier man kan äta under fastedagarna. Jag brukar skippa frukost (men man kan dricka kaffe, te, vatten så mycket man vill under dagen) och i stället äta lite till lunch samt lite middag. Min make har provat 5:2, men han blir för trött och slutade därför rätt tvärt.

Hittills har ju inte de där bortlurade kilona utmynnat i en graviditet. Men jag tror att fastan fått mig att känna att jag kan åstadkomma något med min kropp. Det är en inte helt ofärdig tanke. Visst, jag skulle mycket hellre vara gravid men nu är jag inte det. Då är det en liten tröst att jag åtminstone kan komma i mina gamla kläder igen. Och så blir jag ju piggare, vilket innebär att man orkar med lite mer av både det ena och det andra (Ja, SEX då alltså för att tala klarspråk).

söndag 17 november 2013

Tack för att du frågar

Jag har ett sånt där himla bra jobb, där jag får träffa många människor som har mycket att berätta. Häromdagen pratade jag med en kvinna som berättade att hon har fyra barn. Min spontana reaktion var "Åh! Vad roligt med så många barn." Kvinnan undrade om jag och min man har barn och jag sa att vi inte har det ännu. Då frågade hon direkt om vi hade svårt att få barn.

Jag blev så paff, men sa att jo, det hade vi. Hon var så vän och sa bara "Det löser sig". Jag blev inte alls arg på henne, utan kände bara TACK! Tack för att du frågar om vi har svårt att få barn.

Jag vet inte om det är en viss kulturskillnad, eller om det bara handlar om den här kvinnan som person. Men hon kommer hur som helst från Indonesien. Och det var första gången jag träffade henne. Jag förstår, andra hade kanske reagerat med sorg eller ilska. Det beror också på när och hur någon frågar, förstås. Här tror jag att hon läste av mig ganska bra.

Jag har spelat ut samma kort, "inte ännu", till andra personer som inte alls tagit det vidare så modigt som hon gjorde. De har i stället kommit med:
1. Man ska inte vänta för länge!
2. Det är bra. Man ska inte ha för bråttom!

torsdag 14 november 2013

Tankarna runt 28:e dagen

Alltså det är runt dag 28. Jag kommer inte ihåg exakt när det var mensen kom sist, vilken som var första dagen och jag vet att jag inte borde hoppas. Eller ja, hoppas och hoppas är det klart att man alltid gör. Jag vet att jag inte borde tänka på det. Men det var i dag som det slog mig, att "borde inte mensen ha kommit nu?", och jag håller på att spricka av nyfikenhet.

Samtidigt är det som en slags limbo, ni vet. Varför plågar jag mig själv med hoppet? Tänk om, tänk om ... Håller tummarna så knogarna vitnar. Men så snart jag kommit in i dessa tankar tänker jag att det nog snarare är att dag 28 är om någon dag (som det brukar vara) och det är ju för jävla trist. Och så kommer den molande mensvärken smygande, jag kan ju nästan känna det under tiden som jag printar ner dessa rader. Men innan den "riktiga" dag 28 kommer har en ju hunnit fantisera ihop både barnkammare och dagisplats.

Jag har inte sagt nåt till maken i alla fall, den missen har man ju gjort några gånger förr så att säga och så blir man en sådan party pooper när det visade sig vara falskt alarm.

Den här gången skulle det vara sinnessjukt om vi ens blev med barn. Runt ägglossningen, ja jag kan nästan säga över huvud taget denna månad tror jag, har vi haft sex en gång. Det måste vara något slags bottenrekord under denna tvåårsperiod. Anledningarna är några, dels har vi träffat vänner på olika håll, dels haft främmande. Men främsta anledningen är att jag varit nära att gå in i väggen på grund av jobbet och det är ju inte direkt upphetsande, vill jag lova. Nej. Det är tröttsamt och nedstämt så det förslår. Men nu är jag på väg uppåt! Så snart blir det åka av igen.

Tre timmar senare: och där kom mensen! Med full kraft, dessutom. Brukar få nån slags varning. Ridå! 

måndag 11 november 2013

13 möjliga sätt att bli gravid på?

Få saker får mig att känna mig så osexig som ett stort munsår. Det är inte en millimeterliten sårskorpa, som kan förväxlas med ett litet födelsemärke eller blåbärsrester. Nädå, en massa blåsor kliar, svider och täcker halva överläppen. Come to mama.

Nu har det gått ganska precis 23 månader sedan jag slutade med p-piller. I dag på väg hem från jobbet började jag tänka på en lista över vad jag skulle kunna tänka mig att göra för att lyckas bli med barn inom 24 månader. Kommer du på något helt vansinnigt, utanför din bekväma zon, som du skulle sträcka dig till att göra för att bli med barn fortare?

Här är min lista över 13 saker jag skulle överväga att göra
om det kunde hjälpa mig att bli med barn inom två år:
  • Ha feta munsår i två månader varje år.
  • Gå i kyrkan varje söndag. I resten av mitt liv.
  • Ha sex offentligt (med min make, förstås).
  • Uppfinna en tidsmaskin.
  • Sätta mig mitt inne på H&M:s golv och bajsa.
  • Läsa alla böcker skrivna av Björn Ranelid
  • Äta 28 skalbaggar och 17 maskar.
  • Ha på mig mina kläder ut och in under ett års tid.
  • Sova i sopor en månad i streck.
  • Elda upp 100 000 kronor.
  • Bli pruttad i ansiktet. Tusen gånger. Okej, hundra i alla fall.
  • Se alla avsnitt av såpan Glamour. Tre gånger om.
  • Sluta använda internet och sociala medier.

söndag 3 november 2013

Också ett sätt att säga det på

Haha, Solsidan alltså. Ove och alla hans oneliners. "Antingen är det inte tobak i pipan eller så är ägget löst".

fredag 25 oktober 2013

Alla dessa statusar

Dagar, veckor, månader går. Jag tänker på det när man ser på Facebook alla bekanta som outat graviditeten med en ultraljudsbild, berättar om barnens första leende, statusar om första tanden, en film på de första stegen, statusar om lyckan, kommande småsyskonen och så syskonen. Och så lyckan.

Det börjar liksom om igen hela tiden. Ja, känns som man hade kunnat hinna få hur många barn som helst under den här tiden. Well, well. Inte mycket man kan göra för att påverka det så här vid frukostbordet. Det är så det är, helt enkelt!

Men tanken slår mig: tiden innan Facebook. Slapp man sånt här då? Då visste man ju inte lika mycket om den där gamla klasskompisen i mellanstadiet man aldrig umgicks särskilt mycket med och som visst flyttade till Motala. Kanske dags att göra en rensning, så man slipper en del statusar i alla fall. De blir ju liksom lite väl mycket salt i såren.

I helgen blir en bra helg. Dags att träffa efterlängtade släktingar i Stockholm, så ska vi bonnläppar göra stan lite osäker!

söndag 20 oktober 2013

Livet på en pinne

Tvättmaskinen är i gång, diskmaskinen tömd och snart ska jag kila i väg till jobbet. Men viktigast av allt. Jag är fortfarande glad över en trevlig falafel- och spelkväll i goda vänners lag. Och: jag accepterar att mensen kom också den här gången och det känns helt okej att inte vara gravid just nu. 

Att tänka det, att skriva det, och faktiskt känna att jag menar det (just i dag, kommande dagar tänker jag inte sia i) är en befrielse.

Jag och min make är relativt nyinflyttade i det samhälle vi lever i. Det kanske inte hade känts som att vi var det om vi flyttat till en plats där vi kände några innan, nu förde jobbet oss till ett relativt litet samhälle som ingen av oss varit i innan.

De få vänner jag har här, är genom jobbet. Det gör sådana här mysiga spelkvällar i höstmörkret, med tända ljus, till något att värna om. Det är det som får en att trivas, att orka kliva upp fastän den där tröttsamma mensen valde att knacka på igen. Jag vet inte om det underlättar att vännerna vi hängde med nu allihopa är barnlösa. Noll barnprat alltså.

Det är förstås en klyscha, men likväl sant, att man ska glädjas åt det man har i stället för att sörja det man inte har (ännu). Så den klyschan ska jag, med värme, ha i åtanke i dag, när de ledsna tankarna letar sig in i hjärnans mörka skrymslen och vrår.

tisdag 15 oktober 2013

Ljuset i tunneln

"Många är så bra på att stötta,
det finns ett ljus i tunneln där nånstans"

Det slog mig häromdagen att det gett mig så mycket att sätta ord på den ofrivilliga barnlösheten, att läsa om den på andra bloggar och inte minst att prata om den med andra som går igenom samma sak. Genom kommentarer, genom forum.

Hur gjorde jag innan bloggen? Bar på det onda i det tysta. Men sen jag började hitta till bloggar och forum i ämnet, så känns det verkligen mindre ensamt. Vi är ju ett helt gäng som tar oss igenom dessa långa resor. Vi har så många berättelser om det också. Det hade jag aldrig reflekterat över innan vi förstod att det inte skulle vara särskilt lätt för oss att bli med barn, just när vi började förstå att det var svårt tänkte jag inte heller på att det är flera som har det så här. Nu vet jag. Många går igenom samma sak som vi. Och många är så bra på att stötta, det finns ett ljus i tunneln där nånstans. Det finns hopp för oss, för er. Nånstans finns en massa små som bara väntar på att hitta hem. De råkar bara ha lite mer tålamod än oss och väljer med omsorg.

Äh, jag vet inte. Jag vill väl bara säga
Tack hörni.

söndag 6 oktober 2013

Ettårskalas på gång

En inköpt ettårspresent.
Dags för ett ettårskalas snart. Blandade känslor, givetvis. Jag försöker inbilla mig att det blir lättare med tiden. Men jag vet inte. Det är snarare sinnesstämning än tid som verkar påverka hur det känns att inte vara förälder ännu. Nu närmar det sig två år sedan vi började försöka. Två år. Det känns overkligt och svårsmält. Vad har hunnit hända sedan dess? Det är som att tiden stått stilla, men ändå gått så fort. Stått stilla för att inget hänt på bebisfronten, gått fort av samma anledning. För att månad för månad gått oss förbi. Vi har flyttat in i hus, gift oss, skaffat katt, skaffat en till katt, köpt större bil, firat fem år tillsammans...

Nu ska vi på ettårskalas hos en liten knodd. Jag minns när han låg i en mage. Då hade vi försökt i ett halvår. Då tänkte vi inte att det skulle ta så här länge, då var det pirrigt. Då hette det "vi försöker". Nu säger jag aldrig så, nu heter det "vi har försökt men inte lyckats". Då var det som att varje försök, var ett steg närmare en bebis. Jag minns att jag tänkte att "Ja, men ett år är ju normal tid. Så inom några månader borde det hända nåt". Nu känns varje försök, som ett steg längre bort.

Jag är inte negativ av naturen, jag är verkligen inte det. Men ja, ni vet vad det här gör med en. Åh, vad de här känslorna kan göra med en. De förstör någonting inom mig, så att jag inte alltid känner igen mig själv. Jag känner mig lurad när jag tänker positivt och det ändå inte går vägen. Det går emot allt jag lärt mig. Jag har försökt tänka på det, försökt att inte tänka på det. Men det är som sin egen värld. Opåverkbart av vad jag vill, tycker eller känner.

tisdag 1 oktober 2013

Kvällsgrubblerier

Jag undrar om det finns någon slags stödgrupp för oss som ligger kvar i sängen efter myspys och liksom hoppas att de där rackarna ska få lättare att hitta i mål. Och om man väl, försiktigt, försiktigt, reser sig upp efter ett tag så går man som i slowmotion, med benen tätt ihop, för att inte störa de små liven. "Vad gör du?" undrar maken. "Eh... Ingenting." Sakta, sakta...

Undrar om man hittar en sådan stödgrupp i gula sidorna? Och under vilken rubrik i så fall, tro? Anonyma spermievänner?  

söndag 29 september 2013

Känner en, som känner en...

Ja, det har inte hänt särskilt mycket på bebisfronten sedan sist. Ingenting alls, skulle man kunna säga. Jag har hälsat på släkten några dagar och det har varit väldigt trevligt. De flesta på "min sida" vet ju vad vi går igenom nu och jag har märkt att jag tycker om att ha det så. Förutom när de kommer med "lösningar", som ju brukar vara så populärt. Hur är det med B12? Folsyra? Eller vad sägs om: "Jag känner en, som kände en, som var bekant till en som adopterade/ställde sig i provrörskö/gjorde slut och sen så blev de med barn!" Och. så. vidare. Men, man börjar vänja sig så nu tycker jag knappt att det är jobbigt.

Men: Jag fick veta av en annan bekant, att en bekant till mig och hennes sambo går igenom samma sak som vi. Jag funderade på att kontakta henne. Men det känns så himla fånigt i och med att det inte är hon själv som berättat det. Kanske blir lite pinsam tystnad och så där. Får se hur jag gör!

Nu försöker jag att googla lite inredningsinspiration för att ha annat att tänka på än bebisverkstad i det här höstrusket.

söndag 15 september 2013

"Vi var så säkra på att ni skulle hinna före"

"En elstöt på intågande"
Jag har väntat på att höra det länge. Men ändå var det som att en stor flodvåg vällde över mig. "Vi ska bli föräldrar". Kallsup. För orden kom ju varken från mig eller min man utan en gemensam vän.

Jag är väldigt glad för hans skull, men ni vet. En elstöt på intågande. "Vi var så säkra att ni skulle hinna före. Ni har ju gift er förra året, har hus och allt..." Det stela leendet. Inombords stretar känslorna, mininävar som boxas mot honom och vassa naglar som vill riva ut hans ögon. Men bara det stela leendet syns följt av tystnad, tagning: "Ja.. jo.. Ibland tar det ju lite längre tid". En till kram. Jag kramas för att jag är så glad för deras skull. Jag kramas för att slippa fler klavertramp från hans sida. Jag kramas av förtvivlan. Jag måste, måste göra något för att inte smälta ihop till en pöl med en matkorg uppe på här inne på Coop.

Hemma kan jag inte ha det stela leendet. Men jag orkar inte gråta framför min man längre. Jag vill inte vara sån. När jag inte klarar av stela leenden och att gråta så blir jag tyst. Knäpptyst, går undan. Drar mig undan. Jag vill inte vara sån heller. Men så blir jag.

Det gör ont att inte rå för känslorna. Stinget av avundsjuka. Men framför allt den stora, stora sorgen.

Replikerna och kramarna spelas upp i huvudet om och om igen. När ska vi få säga att vi ska bli föräldrar? Jag börjar ha allt svårare att se det scenariot framför mig. Det känns allt avlägsnare. Kommer vi någonsin få höra vårt barns skratt? Kommer vi någonsin få hålla vårt barn i handen? Torka vårt barns tårar? Stryka en hand över de små fjunen på huvudet? Se in i vårt barns nyfikna ögon?

Från början tog jag det för givet. Nu vet jag inte. Jag vill veta att det blir så, men det gör så ont att våga hoppas och inte få uppleva det.

Mitt i allt detta och allt annat som sker i livet ska man orka uppleva lust, kåthet? Fy. Fan.

söndag 8 september 2013

Inget lustiga huset

Nu är man tillbaka in i vardagslunken efter en vecka utanför landet och en vecka på hemmaplan. Vi har haft det riktigt trevligt på semestern, trots både tant röd och så en förkylning på det. På bebisfronten intet nytt. Mitt jobb väldigt mycket energi på många sätt och på senaste tiden har det blivit alldeles för mycket. Det är påfrestande både i arbetet och privat. Jag funderar på att skola om mig, men det är en senare fråga. Det känns tråkigt för att jag identifierar mig så mycket med mitt yrke. Men hur ska jag orka ha ett jobb som sliter på min hälsa så, när vi sedan får barn? Nåväl, jag har fått en del att fundera på i alla fall. Förhoppningsvis blir det väl bättre på jobbet så småningom, men det är en mental stress jag helst hade varit utan. Nu börjar tankarna om IVF krypa närmare. Ska vi ställa oss i kö? När då? Vad kommer det innebära? Praktiska detaljer och så där. Måste man ta ledigt från jobbet? Sjukskrivning? Ja, jisses. Dags att hoppa på nästa åktur snart vad det verkar som. Men det här tivolit vi är på, känns ju inte så värst roande. Det är ju inte riktigt lustiga huset. Snarare spökhuset och berg- och dalbanan i ett. Eller bara som de långa köerna till karusellerna. Så åker man, så var den en flopp. Var är kärlekstunneln någonstans? Nä, det här tivolit vill jag hitta ut från så snart som möjligt.

söndag 25 augusti 2013

Ingen ork

I dag gick det inte att blunda för mensen och jag känner mig så tom. Jag orkar inte prata sönder det med min make. Jag orkar inte bli ledsen. Jag orkar inte vara med om detta. Jag vill bara att röda dagarna ska vara slut, så att vi kan låtsas vara ivriga att ta tag i nästa chans. Tomheten. Sorgen.

torsdag 22 augusti 2013

En resa jag inte ville göra

Vi reser bort en vecka och det ska bli så skönt. Vi ska bland annat åka på ett bröllop i England. Det har varit bestämt länge. Jag minns när vi tackade ja. Då hoppades vi att vi skulle bli tvungna att tacka nej, för att jag skulle vara höggravid.

Men nu packar jag väskan, med glädje och sorg. För att strö lite salt i såren, moder jord, tant röd eller vem som nu gör det, så tvingas jag packa ner mensskydden för att dag 28 snart är här. Denna förpestade dag. Förhoppningsvis behöver jag dem väl inte, men jag har ju ingen aning om hur det blir med den saken.

Åh, vad jag hoppas att jag får slita upp de ur väskan och slänga de i en papperskorg, eller ut från flygplanet, eller ut genom hotellfönstret, eller täppa till truten med tampongerna på alla de frågvisa som kommer med pikar hela tiden. Jiiiha.

Förresten: jag var in i den lokala second hand-butiken och såg att de hade några paket bindor till salu, oanvända självklart. But still. Det såg lite roligt ut att ha de liggandes i en bokhylla som också var till salu.

England, here we come!


söndag 18 augusti 2013

En tro

Ibland undrar jag hur min resa genom den ofrivilliga barnlösheten skulle se ut om jag var troende. Skulle det vara lättare? Skulle det vara svårare? Eller kanske bara annorlunda?

Om jag trodde på en högre makt, kanske jag skulle sätta min tillit i att den visste mitt bästa. Kanske skulle jag hysa större hopp. Kanske skulle jag ha lättare för att se ljuset i tunneln. Det kanske skulle kännas lättare att knäppa händerna och be en bön. Då skulle jag kanske tänka att det inte fanns något jag själv kunde göra för att påverka situationen, utan att makten låg hos en gud.

Men kanske skulle det vara svårare. När jag inte blev gravid. Kanske skulle jag i stället tro att det var mitt fel, att jag inte förtjänade att bli det. Att jag gjort något som gör att jag förtjänar att gå igenom det här helvetet.

Eller så kanske jag skulle tänka lite som nu. Att om vi kan ta oss igenom det här, utan några större skråmor, så kan vi ta oss igenom vad som helst. Att även om jag inte tycker om den här resan, så gör den oss starkare. Fast så orkar jag bara tänka ibland.

torsdag 15 augusti 2013

Inre konversation

Jag: "Yes! Rätt konsistens på flytningen. Vi prickade in ägglossningen."
Jag: "Tänkte du just det där? Herregud. Du är störd. Alldeles för på. Hur ska en bebis tordas ta sig hit?"
Jag: "(...) Snälla blivande bebis! Låtsas inte om det här. Jag är inte så här konstig egentligen. Det har bara blivit så. Vi är helt normala. Snälla, snälla kom hem till oss. Om du vill alltså."
Jag: Fan också. Nu gjorde jag det igen.

måndag 12 augusti 2013

Drömmen om ett barn

Jag hatar när man vaknar efter att ha drömt att man är gravid, antingen visar stickan ett plus eller så har man en gravidmage. I drömmen tänker man "Äntligen! Det kan inte vara sant! Jag måste drömma! Nej, det är på riktigt!" Och så är det inte det. Eller att drömma att man håller i ett litet barn, sitt eget barn. Känner den lilla, lilla handen i sin innan bilden tynar bort. Hugget i bröstet när man vaknar. Sorgen. Tomheten. Paniken.

Lika mycket som jag älskar känslan i drömmen, lika mycket hatar jag känslan som kommer sedan.

söndag 4 augusti 2013

Nattgrubblerier del III

Alltså. Det brukar ju stå lite klämkäcka rim i födelseannonser. En grej är "Flaggan i topp, det blev en med snopp". Finns det något motsvarande för när det blir en tjej? Då menar jag inte nåt i stil med "Vilken grej, det blev en tjej" (så brukar nog inte ens folk skriva, låter ju fruktansvärt lamt). Utan jag menar nåt där könet står i fokus. Nog skulle man sätta kaffet i halsen om man fick läsa "Kom och titta det blev en med..."

Nu är ju kanske f-ordet lite grövre än snopp. Men det är svårt att rimma på snippa. "Nu kan vi sluta pippa, det blev en med snippa". Njae, låter så där måste jag säga. Snopprimmet är ju inte heller särskilt imponerande, men välanvänt genom åren.

onsdag 31 juli 2013

Två månaders väntan

I dag var en liten tvåmånadersplutt och hälsade på oss på jobbet. Åååh, så härlig hon var. Jag höll henne i famnen och hon låg så stilla mot min arm. Det var så mysigt att träffa både henne och hennes mamma. Det är en liten sorg i mig i kväll, att när jag har tid att grubbla känner jag mig lite mer ensam över att inte vi har någon sådan där mysig plutt hemma. Men jag försöker att inte tänka på det. Det är ju så mycket roligare att fokusera på att jag äntligen träffat dem båda, för som jag längtat. Jag känner mig som sagt lite ensam i kväll, men inget sting avundsjuka. Inte ens en liten, liten bit. Jag har sagt det förr: Det är ju inte någon annans bebis vi vill ha, vi vill ju ha vår egen. Och nu längtar jag ännu mer, hur nu det är möjligt.

måndag 29 juli 2013

Varningstexter

Jag har lite svårt att ta till mig det än så länge . Men jag vet att det finns något komiskt i att först gråta och vara okonktaktbar en hel kväll över ett negativt test (ja, jag tog det i alla fall för det är ju "bara ett test") sedan komma på att koppla av genom att läsa en bok... som verkar rätt bra för att sedan få sina farhågor besannade 19 sidor in i boken. Ja. En av de jävla huvudpersonerna är gravid. Jag trodde en deckare var ett säkert kort. Så naivt av mig.

Sådana böcker borde säljas med en varningstext: "Vi vill varna känsliga icke-preggos då boken kan innehålla graviditeter."

Men sådana varningar finns ju inte. Så nu varnar jag er andra ofrivilligt barnlösa där ute i stället. Solstorm av Åsa Larsson verkar vara en bra spänningsroman. Men jag varnar er för att påbörja den samma kväll som ni genomfört ett negativt graviditetstest. Icke att rekommendera.

söndag 28 juli 2013

När minus var en lättnad

Jag köpte ett graviditetstest i dag, det var länge sedan sist. Men jag kan inte förmå mig att ta testet. Det är runt dag 28, men ibland dröjer det någon dag innan mensen kommer. Jag har haft värk och alla de där vanliga symptomen. Men jag vet inte, det var något som sa mig i dag att ett test vore bra att ha utifall att. Men som sagt. Jag slet upp förpackningen, så långt kom jag. Sedan tog det stopp. Jag blir ju så ledsen varje gång det visar negativt. Så jag väntar hellre några dagar. Men jag är ju så nyfiken och vill ju.. kanske... inte... Varför är jag så rädd? It's just a stupid test.

Det påminner om när man var ung och haft oskyddat sex fast tvärtom. När jag var yngre oroade jag mig hela tiden för plus på stickan och fick det aldrig. Nu när jag är äldre oroar jag mig hela tiden för att det inte ska vara ett plus på stickan. Åh, vilken lycka det skulle vara att få hålla i ett positivt graviditetstest. Jag undrar hur det känns?

onsdag 24 juli 2013

Know your audience















Skärmdump från mitt
facebook-flöde




Föreslagna "inlägg" på facebook kan göra mig arg som ett bi (särskilt i dessa PMS-dagar). Denna reklam gör mig både arg och ledsen av framför allt två anledningar.

Facebook föreslår att jag
1.
Ska titta på en lycklig, nybliven mamma. (Är det inte tillräckligt med bebisar och mammor jag känner i flödet? Nu ska kändismammor synas där också.)
2. Ska svara på frågan "Hur kände ni er dagen efter er förlossning?".

En rejäl käftsmäll är vad det är.
Know your audience, facebook.

måndag 22 juli 2013

Den smyger sig på

Jag bakar lite olika sorters kakor inför makens 30-årsdag (har tredje laddningen i ugnen nu).  Ja, jag håller mig sysselsatt för att det är den veckan. Väntans veckan. Ska jag äntligen få plussa eller ska den där förbannade mensen komma i vanlig ordning. Nej, det går inte att släppa det helt. Men jag försöker tänka på annat så gott det går.

Så råkar jag kolla jobbmejlen, får syn på ett drygt mejl och då smyger den sig på. PMS-irritationen. Ja, det blir en vecka som alla andra då.

fredag 19 juli 2013

Här hjälper inga vassa armbågar i världen

En god vän till mig jobbar i samma bransch som jag. Vi har inte längre samma arbetsuppgifter, hon har klättrat litegrann men är inte färdig med det. Hon drömmer om att klättra lite till, att göra karriär någon annanstans än här där vi bor nu (det är jobb som fört oss båda till trakten). Hennes drömmar liknar de  jag hade förut. Nu hör jag mig själv drömma om familjeliv i stället. Visst, jobbet är viktigt. Men det är inte längre allt. Nu är jag snarare glad över att ha ett relativt flexibelt jobb att gå till, arbetsuppgifter jag trivs bra med, en säker inkomst. Inga vikariat, inget hoppande, inga utlasningar. En tillsvidareanställning. 

Maken och jag arbetar också i samma bransch, det var på utbildningen som vi träffades. Vi är glada över att båda två har chans att jobba inom det vi utbildat oss till. Vi är glada över att inte slåss om jobben i de större städerna, behöva armbåga sig fram, köpa en dyr lägenhet och ge sig in i den karusellen. 

Vi tillsammans har andra drömmar i livet nu, här i vårt trygga hem. Så såg det inte ut för nästan fem år sedan, när vi träffades. Då var det främst våra egna jag och våra blivande jobb som stod i fokus. Men som livet förändras.

Tidigare har jag nog haft en annan bild av "såna som jag", sådan som jag blivit nu alltså. Jag har tyckt att det verkar tråkigt, ospännande och osexigt att inte ha ett hett, alltså riktigt hett, jobb att gå till. Vem vill vara utan det, vilken utbildad, klok människa vill leva så? Jag själv, skulle det visa sig. Synd bara att det ska vara en sådan utmaning att hitta dit. Här hjälper inga cv:n, referenser eller vassa armbågar i världen. 

onsdag 17 juli 2013

Storkstopp

Just ja. I och med att vi åkt bil till släkten under semestern så har jag kunnat fylla bilen med det som är kvar av mina gamla leksaker. Lego, pärlplattor, dockor, någon käpphäst och tramptraktor. Jag har försökt gömma undan det väl i förrådet, men misstänker ändå starkt att det nog dröjer ännu längre innan storken hittar hit nu. Silly,silly me.

onsdag 10 juli 2013

Oss lurar den inte

För ett tag sedan fick jag höra att en kompis kompis och hennes kille separerat. Jag och hon har inte pratat med varandra, men jag vet att hon och hennes kille gick igenom en resa som liknade vår. Jag har fått veta att de försökt på alla de möjliga sätt att bli med barn, men utan resultat.

Nu är jag ganska säker på att det är den frustrerande barnlösheten som till slut gjort att de, precis som många andra, glidit isär. Den kan göra mig så rädd, den där frustrerande barnlösheten. Men jag och maken är fast beslutna att den inte ska få ha kontrollen över oss. Det får den inte.

Det är förstås lättare sagt än gjort och jag kan ge mig fan på att skulle vi göra slut nu och hitta varsin ny respektive, så skulle vi bli på smällen innan bläcket på skilsmässopappren hann torka. För det verkar vara så den fungerar, den  dumma, dumma oförklarliga barnlösheten. Men oss lurar den inte. Måtte vi inte glömma det.

onsdag 3 juli 2013

Att prata runt ämnet barn

Inläggen här blir färre nu, i och med att jag verkar kunna släppa den ofrivilliga barnlösheten (nåja, till stor del i alla fall) under semestern. Dagarna är så späckade att jag inte riktigt hinner tänka på det och det är väldigt skönt. Vi har nog ett litet tvärtomläge under semestern. Det är ju nu vi vill passa på att träffa nära och kära. Många bor långt bort och vi hinner inte ses när vi har arbetsveckor. Det ger energi till när vi senare är ensamma i sommar och höst tror jag. Men jag har en ny erfarenhet att berätta om.

Vi umgicks med min makes gamla pluggkompis och hans sambo. Innan vi åkte dit hade jag lite ont i magen. Skulle hon stå med putande kula i vädret? Skulle en barnvagn vara inhandlad? Vikta barnkläder? Eller skulle det inte synas ännu, men vara så nytt att de precis börjat berätta för vänner?

Jag har träffat dem enstaka gånger tidigare men vet inte alls mycket om dem. Nu hälsade vi äntligen på hemma hos dem. De bor väldigt idylliskt och renoverar för fullt. Vi hade det jättetrevligt. Då och då pratade runt ämnet barn. Lite Närmsta skolan ligger där/Vi bor ju lite för stort för två... Men det var så förbannat skönt att vi inte pikade varandra. Att Jaha, är det inte dags för er snart/Var är barnkammaren då/Nu fattas bara vaggan...

Magknipet släppte så fort vi kommit dit och under hemresan funderade både jag och min make på om de går igenom samma resa som oss. Mycket talar för det. När vi var där fick jag nästan bita mig i läppen för att inte skrika Hallå! Har ni också lite problems med att producera bebisar eller?! Snälla, säg något! Vi sitter i samma bubbla och vet, ja vi vet, hur det känns! Men det där som kallas uppfostran hindrade mig visst.

fredag 28 juni 2013

Eye of the infertile och 19 andra låtar som inte slog igenom

Hälsar på släktingar, as usual, apropå det tidigare inlägget om uteblivet semestersex. Men det är väldigt kul att träffa nära och kära, förstås. Det ger mig ju dessutom anledning att träna på att tidsinställa ett inlägg, så håll till godo. Känner du igen någon av dessa låtar, kanske?

  • Smells like infertility spirit (Smells like teen spirit)
  • As long as you infertilize me (As long as you love me)
  • The infertile takes it all (The winner takes it all)
  • Who let the infertiles out? (Who let the dogs out)
  • Will always infertilize you (Will always love you)
  • Känn ingen sorg för mig infertiliteten (Känn ingen sorg för mig Göteborg)
  • My infertility will go on (My heart will go on)
  • Sweet infertile Alabama (Sweet home Alabama)
  • Idas infertilitetsvisa (Idas sommarvisa)
  • Infertility in a bottle (Genie in a bottle)
  • Helt infertil i dig (Helt galen i dig)
  • Du gamla du infertila (Du gamla du fria)
  • My infertile game (My favourite game)
  • Fyra bugg och en infertilitet (Fyra bugg och en coca cola)
  • It must have been infertility (It must have been love)
  • Infertilize me baby one more time (Hit me baby one more time)
  • Imse vimse infertil (Imse vimse spindel)
  • Hotel of infertility (Hotel of California)
  • Eye of the infertile (Eye of the tiger)
  • En papaya infertil (En papaya coconut)

Extra fnissigt blir det om man nynnar texten.
Nå, kommer ni på några fler låtar?

onsdag 26 juni 2013

Semestersex

Jag har ju slutat hålla stenkoll på min ägglossning, men med tiden har man blivit lite av en expert att veta hur hur läget är genom att snegla på flytningarna, man blir så fräsch av att desperat försöka bli gravid, och om jag får sia fritt så tror jag att vi missade ägglossningen denna vända.

Vi verkar inte riktigt höra till den kategori som blir gravid under semestern för jag förstår inte riktigt hur vi ska hinna ligga (mycket) med varandra. Snart har halva semestern gått och vi har flängt fram och tillbaka mellan släktingar, så har vi haft besök och nu har jag råkat ut för nackspärr. Osexig semester än så länge, alltså.

söndag 23 juni 2013

Okänslighet på facebook

"Jag hade god lust att skriva att vi tänkt
live-rapportera från befruktningstillf'ället.
Men där hejdade maken mig, haha."
Min fina kollega har hunnit bli mamma och jag slits mellan att verkligen vilja träffa henne och den bedårande bebisen och att oroas inför det. Jag vet ju att jag verkligen, verkligen vill, det är så häftigt just för att bebisen varit en del av min vardag när den var i hennes mage. Vi är en liten arbetsplats och jag och mamman har jobbat samma skift, så jag har verkligen kunnat följa magen växa. Jag vet att det kommer bli såååå kul att ses. Men jag har en olustig känsla för hur det kommer kännas efteråt. Det är förstås det som grämer mig. Hur förberedd jag än är så kommer det att värka i en del av mig.

Nu har jag kunnat hålla mig själv i schack och inte tänkt alltför mycket på att vi inte är föräldrar ännu. När jag åkte till hemtrakterna passade jag på att vara öppen med delar av min släkt och några vänner om att vi inte kunnat få barn, för det börjar bli så uppenbart för dem. Det har ibland varit som den stora elefanten i det lilla rummet, ni vet. Den står där men ingen pratar om den. Det kändes skönt att berätta. För ju mer jag pratar om det, desto lättare blir bördan att bära. Men det där är förstås olika, min make känner inte så tror jag. Det där går väl längre tillbaka, hur van man är att prata känslor och djupa tankar med släkt och vänner.

Ytligt bekanta däremot. Fy fan, ja här är läge för en svordom. För som jag blev arg för några veckor sedan. Jag uppdaterade min profilbild på facebook. En bild på mig själv, kort och gott. Då frågar en ytligt bekant, i en kommentar, nyfiket efter att snart få se bilder på en miniatyr av mig. Ungefär så. Jag blev så arg. Jag blev så ledsen. Det gjorde så ont. Hur kan hon? Men sedan försökte jag lugna ner mig. Hon är inte ensam om att undra och hon kan inte veta. Men just därför borde hon självklart inte fråga. Jag funderade på att skriva ett privat meddelande till henne om hur det låg till, för att lära henne en läxa. Fast nej, jag vill inte tvingas berätta om vår känsliga situation för henne bara för att hon skrev något så klumpigt.

I stället samlade jag mig och kom på en hyfsat vass replik tillbaka. Jag skrev något i stil med att "allmänintresset verkar ibland vara så pass stort att vi funderar på att kalla till presskonferens när en miniatyr av oss väl är på väg." Jag hade god lust att skriva att vi tänkt live-rapportera från befruktningstillfället. Men där hejdade maken mig, haha.  

söndag 9 juni 2013

Varför känner man sig så värdelös?

En sak som gör ont med att inte kunna bli gravid (eller ja, än så länge i alla fall - hej optimist) är att jag känner mig värdelös. Logiken säger mig att jag inte är värdelös bara för att jag inte är gravid efter flera försök. Men den där osäkerheten inombords säger något annat. Det är så urbota korkat, för jag tycker ju inte att någon annan människa på denna jord som inte blir med barn, är värdelös. Verkligen inte. Inte heller tycker jag att min make är värdelös för att han inte lyckats göra mig med barn. Verkligen inte.

Men mig själv ser jag ner på i svaga stunder. Som om det vore en prestation att bli på smällen och jag lyckas inte med det "i skarpt läge" ungefär. Då spelar det ingen roll att jag är "bra" på andra sätt. För jag kan "inte ens" bli gravid. Jag är värdelös. När jag skriver det så här, så hör jag ju hur fånigt det låter. Men det går inte riktigt att säga åt sina känslor att de är dumma, det lyssnar de inte på.

Varför känner man sig så värdelös?

Jag tänker också på när omgivningen, när de väl får höra att vi försöker och inte lyckats, säger "Tänk inte på det". Ibland är personer kloka och lägger till ett, "Ja, det kanske inte är så lätt... men försök att inte tänka på det". Då har jag faktiskt börjat sätta ner foten, så att de inte kommer undan med sina välmenande kommentarer. "Nej, det är faktiskt inte så lätt. Den som går igenom det här skulle aldrig säga att man ska försöka att inte tänka på det. Den vet hur tungt det är."

       

fredag 7 juni 2013

Att sitta på en filt i lugn och ro

Nu är det inte länge kvar till semestern. Jag och maken tjuvstartade lite i dag med att göra i ordning matsäck och ha middagspicknick vid en badplats i utkanten av stan på tumanhand. Jordgubbar, manchego, mackor och vattenmelon. Spontant, lugnt och romantiskt, sånt som är lite svårare när man har barn. Ja, picknick är förstås vanligt för föräldrar. Men kanske inte att få sitta på en filt och prata i lugn och ro, en kyss, en kyss till och en hand som stryker över håret. Vuxenprat, om drömmar och minnen. Mysigt med miljöombyte. När vi kom hem satte vi oss i hammocken med ett varsitt glas rött. Det blev en bra kväll.

måndag 3 juni 2013

27 ljus

"Det var så kittlande, så livsavgörande."
Jag fyller år häri dagarna. 27. Jag och maken jobbar om varandra på min födelsedag. Så vi har firat den i dag, med varsin bakelse och ett halvt glas mousserande var i hammocken.

I dag kunde jag inte blunda för att jag fått mens den här månaden också. Första dagarna är det så lite, så man kan fortsätta hålla tummarna lite, lite, lite. Men så kommer tredje-fjärde dagen. Jahapp.

Men jag försöker. Jag försöker att ofta komma ihåg att tänka på hur bra jag och maken faktiskt har det tillsammans. Vi behöver inte ett barn i panik för att "rädda äktenskapet". Vi lever ett bra liv, vi skrattar, vi blir klokare, vi älskar, vi upptäcker, vi minns, vi tar hand om varandra... Men vi vet. När vi uttalade för varandra att vi ville ha barn tillsammans, när vi bestämde oss, så visste vi att vi ville ha ett annat liv än det vi hade då. Det var så kittlande, så livsavgörande. Det kan vi inte blunda för och på något sätt är det en slags kris att tillsammans vara inne i ett liv som vi vill förändra. Det gör ont att ens våga tänka ordet kris i en relation.

Men som jag är glad över att ha hittat den man jag innerligt hoppas och tror att jag kommer leva resten av mitt liv tillsammans med. Jag ser oss sitta med ett varsitt glas mousserande i hammocken om tio år, om tjugo år, om femtio år. När jag tänker på det, så känns det som att jag kan vänta en livstid till på att vi ska få bli föräldrar.

lördag 1 juni 2013

Himlen är oskyldigt infertil och 29 andra filmtitlar

Jag är lite uttråkad så här i väntans tider (Obs, väntan på svar. Inte nödvändigtvis på bebis). Så här kommer en lista där jag bytt ut ett ord i filmtiteln. Håll till godo och fyll gärna på i kommentarsfältet!


  • Infertility Jones (Indiana Jones)
  • Infertility strikes back (The empire strikes back)
  • Sagan om infertiliteten (Sagan om ringen)
  • Infertilitetsfadern (Gudfadern)
  • Infertilitetskoden (Da Vincikoden)
  • Fanny och infertiliteten (Fanny och Alexander)
  • Fucking infertility (Fucking Åmål)
  • Not another infertility (Not another teen movie)
  • Infertilitetens planet (Apornas planet)
  • Infertility day (Independence day)
  • Infertility attacks (Mars attacks)
  • Scary infertility (Scary movie)
  • Jag vet vad du gjorde förra infertiliteten (Jag vet vad du gjorde förra sommaren)
  • Slumdog infertility (Slumdog millionare)
  • Infertilitet med Göran (Sommar med Göran)
  • Den ofrivillige infertiliteten (Den ofrivillige golfaren)
  • Infertility 4-ever (Lilja 4-ever)
  • Hitta infertiliteten (Hitta Nemo)
  • Snövit och de sju infertila (Snövit och de sju dvärgarna)
  • En oväntad infertilitet (En oväntad vänskap)
  • Den oändliga infertiliteten (Den oändliga historien)
  • Pretty infertility (Pretty woman)
  • Gangs of infertility (Gangs of New York)
  • American infertility X (American history X)
  • Pulp infertility (Pulp fiction)
  • Kill infertility (Kill Bill)
  • Charlies infertilitet (Charlies änglar)
  • I rymden finns inga infertiliteter (I rymden finns inga känslor)
  • Hur många infertiliteter finns det i världen? (Hur många lingon finns det i världen)
  • Himlen är oskyldigt infertil (Himlen är oskyldigt blå)

torsdag 30 maj 2013

Denna väntan

Hemma från intressant kurs. Har nog inte något att förtälja utan ville mest skriva några rader. Jag är i ett sådant där mellanläge, när jag försöker att inte tänka så mycket på det där som det inte går att inte tänka på. Är det något som prövas när man vill bli med barn, så är det tålamodet. Eller jag lär mig åtminstone att jag inte har något tålamod. Man vill ju veta direkt efter ligget, blev ett ägg befruktat?

Jag blödde litegrann för några dagar sedan. Förra året skulle jag ha jublat och tänkt att det måste vara en nidblödning. Nu tänker jag att det kan bero på nästan vad som helst. För det har hänt förr. Så jag avvaktar.

Denna väntan, den är säkert jättecharmig om man väl får ett plus på den där stickan. Men vi andra då? Vi vill bara veta vad som händer så vi kan ligga i fosterställning, borra ner huvudet i kudden och gråta en skvätt för att sedan ta ett djupt andetag, komma tillbaka och försöka igen.

söndag 26 maj 2013

Söndag kväll och tankarna smyger sig på

"Men så kommer söndag kväll.
Och jag vill så gärna natta barnen, våra barn,
som finns i mina drömmar men inte är här." 
Den här helgen har gått i ett rasande tempo. Jag har hela tiden hållit mig sysselsatt. Det har varit extremt mycket trädgårdsgöra (jag tror jag varit utomhus och slitit i minst sex timmar i dag! När hände det senast liksom?) och sedan har vi tränat, umgåtts med härliga vänner och grillat. Hammockgungande är invigt för i år och vi har hälsat på min mamma.

När det kommer till att parera barnlängtan, så har jag nu frysen full med rabarber och gräslök för lång tid framöver. Så det lär väl bli inte minst en del bakning att stilla den rastlösa hjärnan med. Gräslöken får vi väl använda som bas i såser och göra sallader.

Några av de följande dagarna kommer jag få ett avbrott från min just nu kaotiska arbetsplats. Det är kurs-tajm. Jag ser mycket fram emot kursen, att få släppa jobbet ett tag men ändå inte vara ledig. Jag tror det blir väldigt intressanta dagar.

Det har varit fantastiskt roligt de här senaste två dagarna och jag har inte tänkt alls på att vi inte har barn. Men så kommer söndag kväll. Och jag vill så gärna natta barnen, våra barn, som finns i mina drömmar men inte är här.

 

torsdag 23 maj 2013

Morr

Tack alla vänliga företag som via mejl/reklampelare/annonser/diverse reklam påminner mig om vad det är för dag på söndag. Tusen tack, för alla vänliga påminnelser. Det är precis vad jag behöver just nu. Gulle alla annonserande företag som tänker på det.

Fast så tycker jag ju inte. Jag vill inte ha en massa påminnelsemejl om att det är Mors dag på söndag. Jag vill inte få det upptryckt i ansiktet hela tiden. På söndag törs man väl inte besöka vare sig facebook eller instagram heller.

Njä, det verkar inte som att humöret är på topp i dag.

tisdag 21 maj 2013

Romantiken

Ibland är det så lätt för mig och min make att glömma bort romantiken när vi är mitt uppe i bebisverkstaden. Inte minst för mig blir det ibland en låsning. Det där (sjuuukt) sköna och roliga med sex faller liksom bort. Det kan vara svårt att koppla bort det där autonoma som kommer med att försöka få barn och det stör mig något så fruktansvärt.

Jag kan inte helt sluta hålla koll på min menscykel. Men jag har i alla fall slutat att använda appen där jag tidigare fyllde i olika symptom (ömma bröst, kramper, humör etc) och huruvida vi hade haft sex eller inte. Den visade framför allt när ägglossningen och mensen var beräknad. How romantic.

Det är så fånigt att ens behöva påminna sig själv, och varandra, om det. Men ibland måste man stanna upp och säga till varandra att man behöver ha det lite extra romantiskt eller spännande. När min make åkte bort i fredags hade han lämnat ett kärleksbrev till mig på huvudkudden. Jag gick som på moln och längtade efter honom hela helgen. Smäller högre än alla appar i världen ;)

måndag 20 maj 2013

Ett litet brev

Jag skriver sällan dagbok nuförtiden. Det är länge sedan jag ens öppnade dagboken. Men så kom jag att tänka på häromveckan, att jag ju skrev ett brev i den för en tid sedan:

Måndag 12 december 2011
Hej du!
I dag är en väldigt speciell dag. Jag och din pappa har slutat med preventivmedel för att vi är så ivriga att få träffa dig. Ännu vet vi inte om du kommer att växa i min mage eller om du finns någon annanstans därute i världen. Vi är lika nyfikna vilket som. Inte heller vet vi när vi ses. Vi vet bara att vi längtar. Längtar efter dig.

söndag 19 maj 2013

12 svar på frågan: "Är det inte dags?"

Varför svara med det där osäkra leendet och mumla något ohörbart nästa gång någon undrar om det inte är dags för er att skaffa barn snart?
Här kommer tolv alternativa svar att variera emellan:

1. Nej, jag och min make vill vänta tills det är möjligt att adoptera en alien i stället.
2. Barn? Känns inte det lite 90-tal?
3. Jag har redan en massa barn hemma, nere i källaren, jag pratar bara inte om dem på jobbet.
4. Min man blev experimenterad på av utomjordingar när han kom i puberteten. Hans pungkulor byttes ut mot två geléhallon.
5. Vi vet inte hur man gör.
6. Vi vill vänta tills det är möjligt för min make att vara gravid och amma. Det känns mest rättvist så.
7. Njä, vi siktar in oss på att bli crazy cat-people i stället.
8. Det känns som en större utmaning att börja försöka om sisådär 20 år. Nu skulle det ju vara alldeles för lätt.
9. Vi väntar på ett tecken. Som att Elvis ska vakna till liv. Eller att Mat-Tina blir statsminister.
10. Jag sitter lite tajt till, har svårt att få ledigt från jobbet när det är dags för förlossning och så där. Men annars så.
11. Det känns så taskigt mot alla som inte kan få barn att skaffa ett. Så vi tänkte vara utan.
12. Det är på gång, vi väntar bara på rätt tillfälle att kidnappa ett. Hur långt gången är du nu igen?

Fler förslag?

lördag 18 maj 2013

Stay positive

I kväll blir det ett eller två glas rosé framför eurovisionsschlagern tillsammans med en vän. För att jag kan. Man får stay positive even though the tests are negative, så att säga. Men apropå test, så är det väldigt länge sedan jag gjorde ett nu och det känns mycket bra måste jag säga.  De där testen, det känns ju inte bra efteråt. Som en nagel i ögat. Ägglossningstest var det också länge sedan jag genomförde något.

Den här vändan vet jag ändå att jag inte är på tjocken, av naturliga orsaker. Att få till det när vi har krävande heltidsjobb/till-och-från-inneboende/gäster/vardagsbestyr är inte alla gånger det lättaste. Lusten ska komma som på beställning och så är det den där bebisverkstadsfeelingen som är "lite" avtändande ibland. Dessutom råkar den fina maken vara bortrest just nu, när gäster och inneboende håller sig borta och en annan är ledig. Det var det där med flyt. Men närmast: ljummen sommarkväll, schlager, tjejskvaller och svalkande rosé. Tänka positivt.

Viktig bok om adoption

En annan bok, som jag nyligen läst ut, är Gul utanpå. Den är skriven av Patrik Lundberg som är uppvuxen i Sölvesborg, Sverige, men född i Sydkorea där han adopterades ifrån av sina föräldrar när han var nio månader. I boken får vi följa med när han kommer till sitt hemland som utbytesstudent och tar kontakt med sin biologiska familj. 

Gul utanpå är väldigt lättläst ämnet till trots. Patrik Lundbergs sätt att berätta känns nästan brutalt ärligt. Han förklarar hur han upplever det att vara svensk i en kropp med avvikande hudfärg. Språket är ofta rakt och han verkar inte mycket för att linda in saker i krusiduller även om han bjuder på en och annan näst intill poetisk skildring.

Utdrag ur Gul utanpå av Patrik Lundberg:
"Men det var inte när de andra barnen retade mig som det brände till. Att den sista idioten inte var född förstod jag redan som liten. Det var snarare när snälla, omtänksamma människor uttalade sig klumpigt som det smärtade. Som när folk frågade mig vilket lag jag höll på om Sverige och Korea möttes i fotboll. Eller när någon försökte tillskriva mig "goda" asiatiska egenskaper, såsom smart, cool, bra på pingis eller duktig på att äta med pinnar. Hur skulle jag förklara för dem att det var jobbigt?"

Här är en debattartikel, som refereras i boken och som Patrik Lundberg skrev under när den publicerades i Aftonbladet 2008. Den handlar om att västvärldens behov inte ska möjliggöra människohandel.

För mig, och min make, har adoption aldrig varit en stängd dörr. Jag tror jag berättat i bloggen tidigare om att vi hade funderingar kring det redan innan vi visste om vi har möjlighet att få biologiska barn eller inte. Men det är förstås inte "bara" att adoptera och därför är jag väldigt glad över att Patrik Lundberg skrivit Gul utanpå. För mig känns det viktigt att ha läst den. Den väcker så många tankar och så många känslor och ger så många infallsvinklar (och några svar). Tack! 

Jag vill gärna berätta mer om mina tankar kring att adoption. Men vi tar det en annan gång.

onsdag 15 maj 2013

En ny bok i hyllan

Jag har köpt en bok som är ganska ny. Mellan hopp och förtvivlan heter den och är gjord av Karin Tideström och Ylva Sundgren. Jag har bläddrat i den litegrann och bara läst dussinet sidor, men tycker genast om den. Det är tre par som öppet berättar om ofrivillig barnlöshet.

Boken innehåller fina bilder och även om det är ett tungt ämne, som en del av oss dessvärre vet, så är den lättläst. Det kan man nästan se på framsidan. Att jag inte sträckläst den, beror på att det tar emot då och då. Det blir läskigt likt ens egen historia och så tycker jag det är jobbigt att läsa om IVF. Vi är inte där ännu, men kanske på väg. Jag har svårt att tänka på sprutor och allt det där kliniska. Snälla, snälla, kan det inte få vara så där enkelt som för "alla" andra, tänker jag. Ja, både jag och maken är spruträdda så in i bomben.

Hur som helst kommer jag att läsa klart boken, den är inte många sidor. Men jag behöver mikroläsa den.

Jag betalade cirka 250 kronor för boken. Kanske går det att få den billigare på nätet. Men jag är en sådan där stofil som gillar att stötta lokala handeln.

måndag 13 maj 2013

Att hålla tankarna borta

Äntligen kan man känna sig som människa igen efter någon vecka med täcket över huvudet. Nä, riktigt så illa har det inte varit. Men visst har tankarna snurrat. Och det är ständigt samma fråga, som inte tycks få något svar: varför?

I helgen som gick hade jag dock bestämt mig för att inte grotta ner mig i jämmer och elände. I stället har jag gjort en massa saker för att hålla tankarna borta: trädgårdsarbete och Ikeatripp. Jag och maken har också börjat planera. Vill vi göra i ordning något särskilt i huset eller trädgården nästa år? Renovera badrummet eller byta takpannor? Vill vi göra en lång resa? Kuba eller Indien? Allt för att ha andra saker att "haka upp sig på" i stället för att hålla tummarna för att det där förbannade plusset ska lägga sig på stickan.

Vi har ju (för länge sedan) insett att vi inte är sådana som "skaffar" barn. Nej hit tycks ingen stork vilja komma trots tillsvidareanställningar, god ekonomi, villa och kombi. Men nu har jag börjat kunna sätta fingret på en viktig anledning till att det känns så förbannat jobbigt månad efter månad. Vi har haft så mycket tid att förbereda oss för att bilda familj, vi vill inget annat och allt ligger ju framdukat på silverfat för storken. Ändå går vi bet. Det är så tungt att vi lever redan nästan som föräldrar, med den livsstil vi har, men utan barn.

Nä, helst ska väl någon av oss få sparken/vara otrogen/börja knarka/vilja skiljas/dömas till fängelse för att vi ska bli med barn, lagen om allts jävlighet. Men då väljer jag nog hellre att det tar lite längre tid, på vilket sätt vi nu blir föräldrar.

måndag 6 maj 2013

I morgon är en annan dag

Jag vet inte riktigt. Mår sådär i dag. Mensen kom, en dag sent, och det var väl inte särskilt oväntat. Men den där strimman hopp, alltså. Det gör ju så ont när den dör. Det som gör allra ondast är att ju längre vi färdas på den här resan, desto längre bort känns målet.

Så känns det just i dag. Men i morgon är en annan dag.

onsdag 1 maj 2013

Man är ju ingen partypingla direkt

"Hur många gånger jag varit full de senaste
1,5 åren kan jag räkna på en hand..."
Igår var det valborg, festdag för många men en annan tog det lugnt. Vi var på majbrasa för första gången sedan vi flyttade hit. Det var småtrevligt, men man passar ju inte riktigt in när man varken är barn eller har barn märkte jag.

Apropå fest, så är alkohol något som i alla fall jag sa helt nej till från start sedan vi började försöka. Men med tiden har jag lättat på förbudet, åtminstone att jag kan ta ett-två glas vin om jag testat negativt eller har mens. Men oftast ser jag till att köpa alkoholfritt från Systemet om jag vill ha något gott till maten när de andra festar till det. Hur många gånger jag varit full de senaste 1,5 åren kan jag räkna på en hand. Så det är ju minst sagt bra för hälsan att försöka bli på smällen månad efter månad.

Jag märkte att förbud fick mig att må dåligt. För det blir en sådan där grej som envist etsar sig fast i hjärnbarken. "Nu dricker jag inte, för tänk om... Tänk om jag är gravid. Åh, nu har jag inte druckit alkohol på jättelänge. Nu kommer det fungera, nu kommer vi bli gravida. Få se nu, nio månader från nu.. när är det? Ååh, tänk om..." Det är inte särskilt avslappnande att få igång den där skengraviditetsspiralen. Så nä. Man är ju ingen partypingla direkt, men inte heller redo att joina Jehovas.

måndag 29 april 2013

Lila flytningar och inåtväxande stortå?

I dag har jag varit alldeles pms:ig. Men jag ser det inte längre som ett graviditetstecken utan ser det snarare som att allt är i sin ordning innan blödan behagar dyka upp nästa gång. Jag slutade med p-piller december 2011. Troligen är det så att det jag i början efter att jag slutat såg som graviditetstecken, bara kommer från att jag lade av med p-pillren efter att ha ätit det i flera år och att kroppen därför känns väldigt annorlunda mot vad jag varit van vid.

Graviditetstecken och symptom innan mens är då förresten på tok för lika varandra. Det borde införas större, tydligare skillnader. Kom igen, vi lever år 2013, det borde inte vara så svårt. Vad sägs om lila flytningar eller inåtväxande stortå i något av fallen?

Fast det är klart, det kan vara lätt att ta fel ändå. En period var jag säker på att jag hade fått diabetes. Jag besökte läkaren och allt efter att ha googlat på grön urin, jag är en symptom-googlare, och såg ingen annan förklaring. Men det skulle visa sig att jag inte alls hade diabetes och den där gröna urinen kom jag på långt senare, berodde på vår nya toalettrengöring som satt fast i toalettstolen och färgade vattnet i porslinsskålen, just det, grönt.

söndag 28 april 2013

Ett till steg

I helgen hälsade vi på svärisarna och plötsligt berättade min make för dem att vi försöker bli med barn men att det inte gått så bra ännu. Det kom naturligt och var så skönt att han äntligen kände sig redo att ta bladet ur munnen. En tung sten lossnade från mitt bröst och från hans tror jag. De blev så otroligt glada för vår skull och var samtidigt beklämda för oss när vi berättade om de dalar som varit de senaste 1,5 åren.

Ååh, nu känns det äntligen som att denna tunga resa går lite, lite lättare.

tisdag 23 april 2013

"Jag skulle vilja lämna tillbaka den här livmodern"


Ungefär den här texten skrev jag en gång när jag inte kunde sova. Den spelades upp som en dialog, på engelska egentligen, i mitt huvud och till slut klev jag upp mitt i natten för att få ner den på datorn. När jag fick ner den här texten så var det första gången jag kände att jag kunde hitta någon humor i det här eländet som vi går igenom.



Mötet med Guds assistent
”Ursäkta mig. Var är det här företagets kundtjänst? Jag har ett klagomål att framföra. Jag skulle vilja lämna tillbaka den här livmodern.”
”Varför? Är det något fel på den?”
”Öh, ja. Den vägrar göra mig gravid.”
”Hm, okej. Har du provat att starta om den?”
”Ja, min man har tryckt på startknappen flera gånger. Jag vet inte... Finns det någon slags ctrl+alt+delete-knapp att trycka på?”
”Nej, inget sånt. Låt mig se efter i lagret, vännen, så ska vi se om jag hittar något som passar dig. Du var gift, visst?”
”Ja..?”
”Då borde det inte vara något problem. Låt mig bara se din legitimation så ska jag kolla upp det i datorn.”
”Åh, vilken osis. Stämmer det att du inte gifte dig i kyrkan?”
”Eh... ja?”
”Bossen är inte något stort fan av borgerliga vigslar. Så det skulle kunna innebära trubbel...”
”... och jag ser i datorn att ni hade samlag innan det så kallade äktenskapet
”Flera gånger. Jisses, det är ett annat problem och det står här att ingen av er ens tror på killen häruppe. Ett stort problem.”

”Men.. hallå där. Har ni liksom spioner överallt? Och det där med tro. Jag har haft anledning att tvivla. Big Bang verkar logiskt.”
”Shh...”, säger assistenten och ser sig omkring för att se om någon av de osynliga kamerorna snappade upp det sista.
”Jag skulle inte kasta sten i glashus. Jag försöker bara hjälpa dig. Har du garantin med dig?”
Jag räcker över några skrynkliga papper till assistenten.
”Ah... Det här kan innebära problem. Garantin har gått ut. Vi har en tvåårsgaranti men den här livmodern är liksom 26 år gammal.
”Ja, det är kväl klart... Hur... lyssna nu, jag skulle vilja prata med din chef.

”Lyssna du i stället på mig. Han har det väldigt stressigt just nu, med Syrien, Antarktis som krymper, hungersnöd och allt det där... Om du fyller i det här formuläret...”, säger han och räcker över en lunta med vad som ser ut att vara drygt 50 papper. Fram- och baksida täckta med text.
”... så kanske han kikar på det, så småningom. Men han kommer bara säga samma sak som jag redan sagt åt dig.”
”Jaha”, suckar jag utan att ens ta emot pappren.
”Men vadå... Kan jag köpa en ny livmoder?”
”Javisst! Men det är inte något du hittar i vår butik. Hm... Moder natur finns här intill, men hon erbjuder inte heller det. Du måste vända dig till vetenskapen. Det kan vara lite knepigt, men jag har hört att det funkar. Ibland.”
”Tack då...” 
”Varsågod och välkommen åter!”

söndag 21 april 2013

Hjälpsamma tankar efter bebishelg

Vi hade en bra helg hos våra vänner. Det var mysigt att träffa en bebis. Han var så fin och härlig. Det är några jobbiga tankar som uppstår efter besöket. Jag tillåter mig själv att tänka dem, men väljer sedan att försöka tänka hjälpsamma tankar i stället.

Ja, det var jobbigt när vi träffade ännu fler föräldrar. Att inte vara med i bebisklubben.
Men: Visst, vi är inte där nu. Vi kommer att få barn så småningom och då kommer vi, även om det är svårt att se nu, ibland önska att vi fick vara med den där fria klubben, som kan åka på spontana resor och med gott samvete lägga pengar på restaurangbesök och goda viner.

Ja, att träffa bebisar gör mig påmind om allt det som vi inte har.Ja, jag är avis på dem som har barn.
Men: Det är ju inte deras barn vi vill ha. Vi vill ju ha våra barn. Det skulle inte göra oss lyckligare att andra var utan barn. Och jag är så glad för deras skull.

Ja, då och då gör det lite ont att se min make hålla bebisen och veta att vi inte är där ännu.
Men: som jag längtar tills vi kommer dit. Och vilken häftig känsla det kommer att vara. Vi har fortfarande den fantastiska resan framför oss.

lördag 20 april 2013

Bebispresent












Lilla snigel. Akta dig, akta dig...


I helgen ska vi äntligen åka och träffa två vänner som fick barn i höstas. Vi har bestämt träff flera gånger, men hela tiden är det något som kommit ivägen. När bebisen var nyfödd fick han söta små kläder av oss. Nu får han en bok med en sång.

Det är lite nervöst inför besöket. Hur kommer jag känna när vi är där? Hur kommer jag känna när vi åker därifrån? Men jag tror att det är lugnt.

torsdag 18 april 2013

Frukostvanor










Sedan vi började "försöka" kan jag aldrig äta ägg utan att tänka på... ägg.

tisdag 16 april 2013

My 19 million-man

Igår var vi hos doktorn och det kändes bra efter besöket. Jag är glad att vi gick dit. Det verkar som att det bara tar lite längre tid för oss. Gynekologen gjorde ett slags ultraljud på mig. Hon såg inget anmärkningsvärt, utan kunde se flera äggblåsor och så vidare. Sedan tog hon ett klamydiatest och det skulle ju vara väldigt pinsamt om det var så enkelt, att man gått runt med klamydia i flera år, haha.

Vad det kan bero på att det tar lite länge tid för oss, är att min make "bara" hade 19 miljoner(!) spermier i ett prov som om det är normalt helst ska innehålla 20 miljoner. My 19 million-man. Det kan också bero på en klamydiainfektion som jag hade när jag gick i gymnasiet. Men vad gynekologen kunde se, så såg inte mina äggstockar skadade ut.

Maken var lite ovan att se sin frus ben uppslängda i gynekologstolen, så han var tvungen att sätta sig ner för att han blev lite yr. Stackarn, det blev för mycket med alla beskrivningar också "nu för jag in två fingrar och känner på livmodern. Den känns bra".

Efteråt, när vi skulle gå ut och lämna klamydiaprovet i receptionen var jag tvungen att skoja om att "ja, det är inte som när man var liten och fick ett bokmärke att ta med sig". Men gynekologen var så korrekt, om än trevlig, så hon kopplade det inte riktigt till att jag stod och viftade med en klamydiaprovspinne. Hon har säkert hört den förr.

Vi blev erbjudna att hoppa på provrörsbefruktningståget. Men vi kände att vi tar det här steget nu. Så ser vi om ett tag. Kanske lossnar det när vi fått det här beskedet, att det ser ut som det ska och det kanske bara tar lite längre tid ändå. Jag har läst på en del och även om det känns påfrestande för oss från och till just nu, så tror jag inte det är något mot hur det är att gå igenom en provrörsbefruktning. Vi kanske kommer till det steget så småningom. Men vi känner inte att vi är där ännu.