torsdag 12 december 2013

Inte så bara att adoptera

Är du där ute någonstans och väntar på oss?
Jag blir sårad när människor tror att om man inte kan bli med barn, så är det "bara" att adoptera. Fattar de vilken process det är? Ja, jag förstår att det är värt att gå igenom eld och vatten för att till slut bli föräldrar. Men det är det där lättvindiga jag hakar upp mig på.

Först och främst: utöver de vanliga berg en familj bestiger i livet så handlar detta om en familjemedlem som kan ställas inför många omtumlande kriser i livet som man själv har svårt att kunna sätta sig in i eller ens föreställa sig hur det känns. Det handlar om en människa som har sina rötter i ett annat land, hos en annan familj och som kanske en dag tittar i spegeln och inte vet vem den ser drag ifrån. Är du stark nog att hjälpa ditt älskade barn igenom dessa stormar? Modig nog att inte sopa det under mattan? Det tror jag är två av de viktigaste frågorna att ställa sig själv. Och åtminstone för mig är det viktigt att en adoption inte är ett "välgörenhetsprojekt". Det ska handla om att det känns rätt, att det är så här blir vi en familj.

Sedan finns några fler små punkter som är värda att tänka på innan en öppnar munnen och säger att "det är bara": 
1. Logistiken inför. För att ens kunna ansöka om att stå i en adoptionskö, måste vi gå en föräldrautbildning som kostar några tusenlappar. Utbildningen, som består av några timmar åt gången och är 8-16 tillfällen, finns inte i vår hemkommun, utan i en större kommun i länet. Sju mil hemifrån. Jag arbetspendlar till en kommun i ett annat län, i motsatt riktning, men utbildningen måste genomföras i hemlänet. Den arrangeras 1-2 gånger per år beroende på intresse. Men visst, bestämmer vi oss väl för att bli föräldrar på detta sätt, så löser det sig förstås. Det var steg ett.

2. Utbildningen är gjord! Men ingen kö ännu. Vi ska bli godkända för att få stå i kön. En hemutredning genomförs enligt socialtjänstlagen. Vi blir förhörda enskilt. Varför vill du adoptera? Hur var barndomen? Hur många sexpartners har du haft? och andra personliga frågor. Sedan ska socialnämnden ta ställning till ansökan.

3. Hurra! Vi får köa. Men det är inte bara att välja adoptionskö även om vi är "fläckfria". För att ens få stå i kön för att adoptera från till exempel Kina, måste vi bland annat ha varit gifta i två år. Kötiden är drygt sex år. I vissa afrikanska länder, bland annat Lesotho, "önskas kristna familjer". Nej, vi gifte oss ju (för fan) borgerligt. Vissa länder kräver infertilitetsintyg och för att adoptera från Kenya, till exempel, så måste vi befinna oss i landet i sju-tio månader. En del länder har det blivit svårare att få adoptera ifrån när föräldrar inom landet erbjuds att adoptera i första hand (och det är ju bra på många sätt).

Kötiden kortas om vi kan tänka oss att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov, med allt vad det kan innebära. Särskilda behov, kan ibland innebära sådant som är lätt att hjälpa barnet med i Sverige, men inte i hemlandet . Det är ju inte alltid man vet om barnet har särskilda behov heller, vare sig man föder ett biologiskt barn eller adopterar. Vi är inte främmande för att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov. Men att göra det bara för att korta kötiden, skulle kännas befängt. Det ska ju handla om att det är det som känns rätt. Också i baltländerna kan kötiden vara kortare ibland.

Det känns lite snårigt innan man satt sig in i vilket av alla länder vi kan finna just vår familjemedlem.

4. Lånet. Nej, du "får" inte ett barn. Att adoptera kostar drygt 200.000 kronor (inklusive resa/logi/ledigt från jobbet etc.).

5. Stopp. Ryssland ligger ju relativt nära och har kortare kötid än en del andra länder. Men tidigare i höst stoppade landet adoptioner till Sverige i och med den omfattande anti gay-lag som Putin instiftat. Inte nog med att homosexuella personer inte får adoptera, ingen alls från Sverige får adoptera därifrån i och med att vårt land tillåter samkönade äktenskap. Ens framtida familj ligger i händerna på ledare som ska styra in i ens vardagsrum så långt det går.  

Det finns förstås fler tankeställningar kring adoption och varje land är unikt. Det är ju det som gör det så svårt så här när en knappt nått startgroparna. Vi tänker efter både en och två gånger.

Nej. Jag säger inte att det är dåligt att processen för att adoptera är lång. När du väl har barnen i din famn, tror jag det är en resa som var värd varje tår och allt slit. Men när människor säger att det "bara" är att adoptera, alltså. Att mäkta med en adoptionsprocess är nog sååå mycket tyngre än en graviditet och förlossning.

Hur går dina tankar kring adoption? Är det för svårt att adoptera? Eller är det rent av för lätt?

6 kommentarer:

  1. Hej!
    Vill bara säga att du kan anmäla dig till valfri adoptionsförmedling redan nu då ditt könr räknas från när du blev medlem. Det kostar några tusen, men om ni vill adoptera och tror att ni blir godkända hade jag blivit medlem redan nu. Börja goggla ordanisationer, finns mängder. Adoptionscentrum är väl en av de största, såhär står det på deras sida om att du kan köa redan innan ditt medgivande är klart. http://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Adoptionsprocessen/

    Vi ska själva på infomöte på familjerätten i januari för att se om det finns nån möjlighet att vi kan få adoptera (vi tror att vi har några hinder..) efter det ställer vi oss i kö hos organisation och sen påbörjar vi utredning när/om det är det vi bestämmer oss för.

    Kontakta familjerätten om ni vill få lite mer info eller läs på hos de olika organisationerna. Här finns samlad information http://www.mia.eu/sv/

    SvaraRadera
  2. Suveränt tips, tack JZ79!
    Det är verkligen en djungel innan man satt sig in i hur det går till. Och när man som vi, knappt värmt upp startgroparna, är det ännu svårare att sätta sig in i. Att kunna anmäla sig till valfri adoptionsförmedling så att könumret räknas från när man blev medlem, låter ju onekligen intressant.

    SvaraRadera
  3. Att säga "det är väl bara att adoptera" eller att "när ska ni skaffa barn" är två meningar av ren tanklöshet, av människor som aldrig varit med om detta svåra.

    Jag har alltid sätt ett barn som en människas rättighet, att det liksom är självklart. Aldrig tänkt tanken att det skulle vara svårt att skaffa barn. Den dagen jag slutat med p-piller skulle jag bli gravid .... så blev de ju inte riktigt. Här är jag 18 månader senare, och fortfarande inte gravid.
    En extrem berg och dal bana av känslor, från hopp och förtvivlan. Men aldrig ens nära ett litet plus på stickan, utan mensen kommer på dagen varje gång.

    Tyvärr är vi för unga för att göra IVF (är under 25år vilket är en otroligt löjlig gräns som de satt här)
    Detta går också att vi inte kan utreda om det är fel på ex mina ägg. Jag får ångest för att vara ovetande i ett och ett halvt år till är ju en hel evighet. Och vad gör vi då? Om det visar sig att det är fel när vi äntligen fyllt de där magiska åren?

    Jo då måste vi gifta oss illa kvickt (på grund av alla grav de har om man ska adoptera). Killen måste väl byta jobb då han har provesions baserad lön och det är nog heller inte tillåtet. Sedan kan vi väl drömma om att flytta till hus, för något lån kommer vi inte få ta då pengarna går till adoption, vilket de absolut kommer vara värt då för att äntligen få det finaste i livet.

    Men visst är det otroligt orättvist livet? Att två människor som kan vara väldigt dåliga föräldrar, kan bli föräldrar på nolltid. Men två människor som skulle älska sitt barn över allt annat och ge det all kärlek i världen, de ska få kämpa emot alla odds, de ska fortsätta kämpa fastän hoppet är på botten och kämpa tillsammans fastän båda två egentligen kanske inte orkar mer och mitt i allt detta får man kommentaren "men det är väl bara att adoptera" eller "när ska ni skaffa barn".

    Jag vill bara ge dig en kram av kärlek och styrka och önska er all lycka och önskar av hela mitt hjärta att de kan gå lite fortare för er ändå på något sätt, ni har kämpat tillräckligt redan egentligen ju!
    Det är bara starka människor som orkar/kan och klarar av att adoptera och klarar det tillsammans hela vägen fram och vet du/ni kommer göra det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina tankar! Ja, det är en snårig väg för oss alla på olika vis. Så jobbigt för er att ha åldern emot er från "fel" håll så att säga. Varför just 25 liksom? Vanligen "ska" det ju vara lättare att bli gravid ju yngre man är. Vore det inte då bra att undersöka i god tid om något inte stämmer? Så bakvänt att det tar stopp, kan en tycka.

      Kram av kärlek och styrka till dig också!

      Radera
  4. "Det är bara att adoptera" - "Skaffa barn". Jag hatar uttrycken. Jag ser det som du, man måste känslomässigt vara där - och sen finna ork och pengar till att genomföra det, hela den långa adoptionsprocessen. Jag skulle absolut kunna tänka mig att adoptera, utan att vara direkt insatt i hur det går till i detalj. Även om jag så småningom kan få biologiska barn. Men jag ser det som ett jättearbete, som säkerligen är värt varenda minut och slant när man sitter där med sitt barn i famnen, på andra sidan jorden om så vore. Men att folk häver ur sig sådana kommentarer är inte försvarbart, och jag förstår alla dina farhågor inför en eventuell adoption.

    Det är svårt att adoptera enligt mig, men det är på samma gång lätt, ett lätt beslut. För ett liv utan barn vill jag inte leva. Min dröm är att få två biologiska barn och två adopterade. Men jag tror den ekonomiska situationen sätter stopp för den drömmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt klokt formulerat. "Svårt att adoptera, men ett lätt beslut". Det är ju verkligen det som det handlar om, när man kokar ner det till sju ord.

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina