När vi tog blodprov förra veckan tipsade sköterskan mig om att ringa IVF-kliniken i början av denna vecka för att få veta om proverna och remissen kommit fram och så där. Så det gjorde jag i morse. De hade kommit fram, allt var i sin ordning. I och med att den information vi fått tidigare är att man brukar få en kallelse inom tre månader frågade jag om det också. Den hjälpsamma sköterskan bokade in en tid för samtal åt oss. Förvisso inte inom en snar framtid, men i slutet av april.
Just nu känns det som eoner av tid. Men det är ett datum! Och jag vet att snart är vi där.
Det är jobbigt att något så biologiskt som att bli med barn ligger i händerna på någon annan. Det är jobbigt att det är de som bestämmer när vi kan komma dit för första gången, att det är de som bestämmer hur vi går vidare, när vi kan sätta i gång.
Jag är så glad att vi får hjälp. Men det är så jobbigt att behöva den.
Min man säger tröstande "tänk inte på det där nu". Men jag vet inte riktigt vad annat jag ska tänka på. Det här är det största som händer i livet just nu. Jag kan inte släppa det. Jag kan inte styra mina tankar. Men visst vore det bra om jag kom på en riktigt, riktigt bra hobby att sysselsätta mig med.
Slutet av april. Ja, jag är helt neggo. Men jag tänker att de kommer säga "Ja, vi stänger kiosken mellan juni och september så det ger ju inget att sätta i gång med något nu". Utan det blir till hösten. Eller om tio år, kanske tjugo förresten. Visst förstår jag att det inte är så. Men ibland funkar min hjärna så finurligt att den tänker så tills den blir motbevisad.
Well played brain, well played.
Jag har läst alla dina inlägg nu och jag känner igen mig i precis allt du skriver. Fick för ett par dagar sedan besked om att mitt amh-värde är lågt, jag producerar helt enkelt inte tillräckligt med bra ägg. Mina äggstockar tror dom är 39 år. Läkaren anser att det är bråttom med ivf, kanske att det kan funka men då vi sökt privat pga väldigt långa väntetider på utredning är det inte han som bestämmer.
SvaraRaderaHur som helst, man är så ledsen, har nära till gråt hela dagarna. Min sambo drabbades plötsligt av insikten av att kanske aldrig skulle bli pappa.
Och hoppet, det jävla hoppet, varför försvinner det inte?
Har föreställt mig så många gånger precis som du skrivit, att få överraska familjen och mest av allt sambon.
Tack för en bra blogg, jag kommer följa den och hålla tummarna för er såklart. Kram Jessica
Åh, jag håller tummarna för er Jessica!
RaderaKram
Ja, visst är det jobbigt när man inte kan göra något själv. Ens framtid ligger i händerna på någon annan. Vårdkö, remisser, kostnader... You name it. Oerhört frustrerande!
SvaraRaderaSjälv är jag precis hemkommen från inseminationsförsök nr 2 i Köpenhamn! Känns väldigt skönt att vara igång, och faktiskt ha något konkret att vänta på. Sedan kommer de här två veckorna vara helvetiskt långa... Och besvikelsen enorm om det inte tar sig den här gången heller.
Måste tro på att det blir vår tur! Det tar bara lite längre tid... Kram*
Ååh! Hur går det för er Lilla E?
RaderaKram!