torsdag 10 april 2014

En liten familj

Syskonkärlek på 80-talet
Jag har alltid, alltid tänkt att det är viktigt att ge mina barn syskon. Jag är till störst del uppvuxen som ensambarn och jag tycker att det har blivit jobbigare med åren. Vi var två från början. Min bror dog i en olycka innan han hunnit fylla tio, jag skulle fylla fem.

På många sätt tror jag den saknaden kan vara större än att ha varit ensam från början och att det kanske inte alls är så att om vi får ett ensambarn så känner den sig lika ensam som jag gjort. Det är ju så att den tomhet och saknad min familj fått uppleva, ännu upplever, är något väldigt sällsynt.

Men så tänker jag på mormors begravning. Och hur vi var en så liten familj där. Medan mina kusiners familjer kändes så mycket större. Visst, släkten är familj. Men det är den yttre familjen på något sätt, inte den inre kärnan. Jag tänkte på det när vi gick mot kistan familjevis och sa hejdå. Jag, mamma och min man, så skört. Så tänkte jag på det när jag tröstade mamma, att jag kände mig skraj över att hon ska känna sig ensam om inte jag finns hos henne. Det känns sårbart. Jag längtar efter den speciella, sociala, värme och kärlek som jag ser hos en stor familj. Samtidigt har jag märkt att det band som jag och mamma har är sällsynt. Det är något utöver det vanliga. Vi slösar inte dyrbar tid på att vara elaka med varandra eller bråka. Vi tar hand om varandra när det stormar. Och stormat har det gjort.

Jag antar att mina nya tankar på att det känns okej att bli ettbarnsmamma kommer av att jag förlikar mig med att det kanske är så det blir nu. Vi kanske inte kan få fler barn utan får vara glada om detta lyckas en gång. Då måste det kännas okej, ungefär. Och inte bara att det måste, utan att det faktiskt gör det. Det kommer ju kännas helt fantastiskt. Men det är en ovan känsla, att bilden av den stora familjen krymper i tankarna.

Jag vet inte vad jag är rädd för med att vara en liten familj. Även om en stor familj rymmer mycket värme och kärlek, så gör ju en liten det också. Bara på ett annorlunda sätt.

6 kommentarer:

  1. Så tråkigt att höra om din bror! Förstår att det känns tungt och lite ensamt! Han var/är ju en del av dig!
    Familjekonstellationerna är många. Så länge det finns mycket kärlek i familjen, så är det en riktig familj! Oavsett om den är liten eller stor!
    Varma kramar!

    SvaraRadera
  2. Jag har varit ensambarn hela livet, och jag hörde till den skaran som träffade ett annat ensambarn - inte alls ovanligt.

    Jag var 34 år när min pappa dog. 36 när jag och endabarnspappan fick vårt första barn, 43 när vi fick det andra. Nu fyller jag snart X år. Är änka sedan drygt XX år, sedan tvåbarnspappan tog sitt liv.

    Jag har aldrig saknat syskon, och gör det inte nu heller - tror att man inte kan sakna det man aldrig haft. Men jag saknar det jag hade, en make och en pappa till mina barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig, Anonym.
      Jag antar att det är just så, att man saknar det man faktiskt haft när tomheten efteråt gör sig påmind.

      Radera
  3. Du har en större familj än vad du tror, även om jag befinner mig på lite avstånd ibland <3 Puss å en jävla massa kärlek!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha så är det förstås, tack P ;)
      Puss och kärlek!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina