onsdag 2 april 2014

Ett barnlöst bloggår

I dag är det ett år sedan som jag startade den här bloggen! Jag tvekade först om jag skulle börja skriva om den ofrivilliga barnlösheten. Men jag är glad att jag valde att göra det. Det har lett till att jag fått veta att vi är så otroligt många som går igenom den här tunga, tunga resan. Det har också lett till att jag kunnat lära känna mig själv, lära mig att sätta ord på de här svårigheterna. Hur mycket visste jag ens om ofrivillig barnlöshet innan jag tordes sätta ord på den? Bloggen har också hjälpt mig att ha någonstans att kanalisera den absurda infertilitetshumor som ploppar upp i knoppen ibland.

Min man brukar skoja ibland om att jag ju inte kan gå och bli gravid nu när jag fått en så trogen läsarskara. Trots att det ofta är glest mellan inläggen så är ni ständigt mellan 100 och 200 personer som tittar in här varje dag, ibland fler, under det år som jag haft bloggen har över 33 000 besök trillat in. Det brukar också dimpa ner mejl i inkorgen då och då. Jag är dålig på att svara ibland, men är tacksam över de berättelser och bloggar jag får ta del av både i inkorgen och kommentarsfältet. Det märks att vi är många som grubblar och som är förtvivlade. Men så hyser vi ju också det där viktiga hoppet, hoppet, hoppet. Det fina med den kråksången är förstås att vi, mitt i den där hopplösheten, kan påminna varandra om hoppet och framtiden när nuet känns som ett tungt kors att bära. 

Ja, hörni. Ett års skrivande, nästan 2,5 års barnlöshet. Nu fortsätter jag hålla tummarna för oss allihopen.

Kram!


3 kommentarer:

  1. Tror jag talar för fler när jag säger att jag är tacksam för att du skriver. Hade det inte varit för denna blogg så hade jag nog haft svårt att sätta ord på detta vakuum. I vanliga fall har jag lätt till orden både i talad och skriven form. Återigen tack, snart är det vår tur!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv H!
      Visst är det så att det är vår tur snart, snart.
      Kram till dig!

      Radera
  2. Blir så glad av att läsa att det finns fler som går igenom samma sak.. eller asså inte glad för jag vet vilken smärta det innebär men glad för att slippa vara ensam. Jag fick precis gratulationer till bebisen för 5:e gången de senaste 3 månaderna. (och vi har försökt i snart ett år) Jag är inte gravid men vill inget hellre ä att bli det. Har bara gått upp i vikt och är nygift. Tydligen finns det då en oskriven regel som innebär att det är fritt fram för vem som helt att klämma på magen, ställa frågan eller bara gratulera. Hugg mig hellre i hjärtat för det skulle göra mindre ont.
    Tack för att du finns och delar med dig av allt det där jobbiga.

    SvaraRadera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina