torsdag 18 september 2014

Befruktningen som inte blev

Jag har sammanfattat äggplocket och isättningen ganska ordentligt, i tre delar. Här är sista delen.

När det efterlängtade telefonsamtalet kom dagen efter äggplocket fick vi, som jag berättat tidigare, veta att antalet befruktade ägg var två. Det kändes så skönt att äntligen veta och två är alltid bättre än noll även om det är få. Vi var så lättade över att det var två och inte ett ägg, ska sägas. Ett till frysen, phu.
Dagen därpå var det bara att hoppa in i bilen, redo att bli befruktad. Helst vill de vänta fem dagar tills isättningen. Men ju färre ägg, desto knappare om tid och det skulle vi bli varse om.

När vi kom fram fick vi veta att ett av äggen såg perfekt ut. Det andra hade dessvärre inte utvecklats som de befruktade äggen ska utvecklas. I stället för att bli ett jämnt antal delar, så var det ett ojämnt antal celler. En kort stund av besvikelse, men vi har ändå försökt tänka "vilken tur att det då var två befruktade ägg från början och att det ena delade sig rätt".

Att få se det befruktade ägget på en bild i datorn var riktigt häftigt. Wow. Äntligen fick vi ett tydligt bevis på att vi faktiskt kan göra detta tillsammans. Vi kan lyckas tåta ihop ett befruktat ägg (med viss hjälp, hehe). Jag fick lägga mig i stolen och det superminimala ägget placerades i mig genom ett rör, kan man väl lättast säga. Efteråt berättade embryologen att röret var tomt. Det befruktade ägget hade alltså intagit sin plats. Åh, så märkligt befriande det kändes efteråt. Vi var äntligen på en plats i livet, som vi väntat så länge på att finna.

Vi tog en varsin macka på Subway. Regnet vräkte verkligen ner utanför men vi satt där inne och kunde inte sluta le. Det var som att vi visste något som ingen i omgivningen hade en aning om. Jag minns i detalj var vi satt, tjejen i rullstol som satt snett bakom mig tillsammans med sin mamma, hon bar slöja. Tonårstjejerna som kom in alldeles blöta av regnet och så Vinyl 107 som spelade Dancing Queen. Innan vi tog oss dit passerade vi torget där Vänsterpartiet fiskade röster och en trubadur sjöng på en liten scen. När vi tog oss ut från restaurangen började vi småspringa till bilen, men mindes att jag borde vara lite försiktig. I stället blev det ett lugnare tempo, där i spöregnet.

Sedan var det den berömda väntan. Och även om man tänker att det inte ska ta sig på första försöket. Så ville hela jag inget annat. Den sorg som kom när det blev klart att det inte hade fungerat. Den hjälplösheten inombords. Det var som att hela jag rasade ihop för en stund. En bit av mig tappade tron på det goda, på livet. En liten bit av mig har väl inte hittat bort från det grå ännu. Men den största biten gör sitt bästa för att förtränga den avgrunden som var.

För nu måste vi göra om den här resan snart igen. Då måste modet komma åter.

2 kommentarer:

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina