Hipstern som bajsade

Under den drygt timslånga färden mot Arlanda, på väg mot min och makens minisemester var det ett stort, svart hål i mig. Jag gick igenom en sådan där mörk stund, när man inte tror att man ska få känna glädje någonsin igen. När man inte riktigt kan minnas när det nu egentligen var som man skrattade senast. I stället rann tårarna. Ibland tyst, ibland mer chockerat. Kvällen innan hade jag tagit det negativa graviditetstestet, svart på vitt, och det var den kvällen som sorgen kom som en redig käftsmäll. Det är över nu.

När vi kom fram till Arlanda var jag fortfarande ledsen. Men inte gråtande, mer nedstämd och instängd i mig själv. Jag hade knappt märkt att maken gått till toaletten, innan han kom tillbaka.
"Eh, fan så pinsamt. Jag öppnade dörren och där satt det en och sket."

Det tar bara en millisekund för kroppen att glömma bort att vara ledsen och jag skrattade, blommade. Inte ett gapskratt, men jag rycktes bort från det onda, från det jobbiga utan att riktigt förstå vad som hänt. Och så var jag förstås tvungen att veta. "Var det en gammal, förvirrad herre som glömt att låsa?". Nej, skulle det visa sig. "Det var en hipster som satt och sket. Han blev rätt förvånad när jag öppnade dörren". Och då blev det ännu roligare. Så man är lite sugen på att skicka en Dagens ros till nån tidning, för att tacka den där Hipstern som bajsade.

Tänk att så lite kan behövas för att åtminstone jag ska vara på banan igen, för en stund i alla fall. Man måste börja någonstans.