Drömmen fortsätter

Jag tänker ofta i bilder. Det kanske de flesta gör, jag vet inte. Jag tänker ganska mycket framåt också, visualiserar. Jag är nog lite av en drömmare, helt enkelt.

Tidigare när jag tänkt på vår framtida familj har jag sett små minikopior av både mig och min man. Inte jätteskarpa bilder. Men det har flimrat förbi en röd hårtuss att stryka från pannan, en blond lintott att fläta håret på.

Jag fortsätter att drömma om vår familj. Men nu är det både gamla och nya bilder. Jag ser barn med olika toner på huden, andra hårfärger än min och min mans. Stora bruna ögon, eller kisande små blå. Det är inte viktigt för mig hur vårt framtida barn ser ut. Det är bara jag som håller på att spricka av nyfikenhet för att jag längtar efter henne, eller honom, så. Jag tror att drömmar och visualisering är mitt sätt att bearbeta det. Ett sätt att kunna intala mig själv om att ett barn, kanske fler, finns där i framtiden för oss.

En vän sa något rätt häftigt tidigare i veckan när vi berättade om adoptionsprocessen. Att det kan ju faktiskt hända, att vårat barn finns därute någonstans i världen i detta nu. Det är en mäktig känsla att ta in.