söndag 30 november 2014

Sötsug och samtal

På senare tid har jag inte tänkt så mycket på Den ofrivilliga barnlösheten. Jag har till och med gosat med en alldeles bedårande sjuveckorsbebis utan att bli deppig efteråt.

Men i dag är dagen innan jag ska ringa ett samtal till ivf-kliniken. Jag vet inte helt vad det ska mynna ut i. Jag tror att det ska vara jag som säger "I januari eller februari vill vi komma i gång med nästa ivf" och att kliniken då ska svara "Okej, då vet vi. Då ska läkaren gå igenom era resultat och besluta om det blir korta eller långa protokollet". Eller så kanske de ska säga "Okej, då bokar vi in ett möte i januari eller februari".

Hur som helst gör detta givetvis att funderingarna kommer i gång igen och att jag tänker på att vi inte är en familj ännu. Att vi har många misslyckanden bakom oss, varav två ivf-försök. Att vi har åtminstone ett ivf-försök till framför oss och det gör mig matt. Jag vet att vi tar oss igenom det, det är inte det. Men den där karusellen, eller kanske snarare spöktåget, som känslorna måste ta sig igenom. Det är tufft. Det är svårare att ha en ivf framför sig än bakom sig, om du frågar mig. Men det lättaste av de tre plågorna, är kanske till och med att vara mitt uppe i en ivf. För att ha en ivf bakom sig, har ju hittills för oss alltid varit att ha ett misslyckande bakom sig. Det är svårt att jämföra med något annat i livet.

Allt som nästan går att jämföra det med blir så litet i jämförelse. Som att ta körkortet, när man tränat, tränat, tränat och sedan haft uppkörning och sitter där bakom ratten och väntar på att få höra om man lyckades eller inte. Men jag vet inte, det låter ju lamt och är inte alls samma sak som att genomgå en ivf-behandling.

Mensen kom hur som helst några dagar för tidigt. Jag antar som sagt att det är de där hormonerna som ställer till det. Sen var jag på akupunktur och han satte två nålar i öronen som skulle "göra att jag inte var så sötsugen" även fast jag inte var det och ett förbud fungerade absolut inte. Har jag någonsin varit så sötsugen som i fredags och hela helgen? Troligen inte. Jag gav efter rätt fort. Ingen idé att strida emot ett sötsug under lingonveckan. Jag ska inte på akupunktur igen förrän om tolv dagar, kan nog sköta mig fram tills dess.

På tisdag är också en stor dag. Då ska vi träffa socialen för att snacka föräldrautbildning! Jisses, inte kunde man tro att så här många personer skulle vara involverade i vår familj innan något barn ens finns hos oss. Kanske skulle börja räkna efter hur många som blir inblandade i den här lilla expeditionen eller vad man ska kalla det. Jag får det till 14, både större roller, biroller och närmast statister, än så länge:

  • Utredningen: Gynekolog, blodprovstagerska, spermaburkstagerska ett, spermaburktagerska två. 
  • Kliniken: Gynekolog ett, gynekolog två, blodprovstagerska, barnmorska ett, barnmorska två, gynekologpraktikant, embryoassistent ett, embryoassistent två, receptionist.
  • Nu närmast: Kvinnan på socialen inför föräldrautbildning.
  • Bubblare: Akupunktör.

3 kommentarer:

  1. Jag vill bara säga att ni visst är en familj, även om den närmaste kärnan bara är två personer... Kram! S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är givetvis sant. Men vår innerliga familjeönskan är att vara minst tre i den närmaste kärnan ;) Någon saknas. Kram!

      Radera
    2. Jag förstår så himla väl vad du menar. Jag trodde att vår barnlöshet skulle knäcka mig helt, trots att jag höll uppe ett käckt yttre. Det var bloggar som din som höll mig uppe! Tack från botten av mitt hjärta att du delar med dig. Kramar, S

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina