lördag 7 februari 2015

En av de svåraste frågorna

En av de svåraste frågorna för oss ofrivilligt barnlösa torde väl vara: Kan du tänka dig ett liv utan barn?

Den frågan tänkte jag på häromveckan, som så många gånger förr. Skillnaden denna gång var att jag har kommit fram till ett svar som nu känns som att det landar rätt i mig. Frågan finns dessutom i Socialstyrelsens föräldrautbildningsmaterial, så det kändes rätt vältajmat.

Mitt svar?
Ja. Skulle min man komma fram till att han inte orkar med allt vad dessa försök att bilda familj innebär så känner jag mig ganska säker på att jag skulle acceptera det så småningom. Visst skulle det vara obeskrivligt svårt att gå vidare med det beslutet: Gjorde vi rätt? Det känns fruktansvärt svårt att tänka mig ett liv utan barn, men ännu svårare att tänka mig ett liv utan honom. Det är ju dessutom med just honom jag vill bilda familj, inte på egen hand eller med någon annan.

Ni andra ofrivilligt barnlösa därute? Hur resonerar ni?

6 kommentarer:

  1. Jag kan nog inte tänka mig ett liv utan barn. Det skulle kännas för tomt. Min man som redan har ett barn vill ändå så gärna att vi ska ha ett gemensamt barn. För han vet hur stark längtan jag har efter att bli mamma. Hans längtan är också stark. Vi hoppas att adoption fungerar för oss om vi inte lyckas få ett biologiskt barn.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, tomheten är väl det som jag skulle rädas mest. Vi har också en stark längtan båda två. Jag är glad att det inte finns nåt som tyder på att jag kommer ställas inför det valet! Men förutsättningarna skulle ju kunna komma att ändras vad det lider.
      Kram!

      Radera
  2. Vi kan inte tänka oss ett liv utan barn. Vi ser att adoption är ett annat sätt att få barn på. Så nu väntar vi på ett barn från Taiwan :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla spännande ju! Jag följer din blogg med spänning =)
      Jag och min man kan inte heller tänka oss ett liv utan barn egentligen. Men jag är mer inne på om min man framöver skulle ändra sig, hur jag skulle reagera då och då landar jag i att han är för viktig för mig att förlora. Men jag hoppas innerligt att vi blir föräldrar, antingen via adoption eller ivf.

      Radera
  3. Vad skoj! fast det händer inte så mycket just nu på den fronten. :)

    Jag upplevde själv ivf som väldigt psykiskt påfrestande så det var så skönt när vi väl hade bestämt oss för adoption. Eller rättare sagt när jag hade bestämt mig för adoption min man var mycket tidigare inne på det än vad jag var. Jag tror att det är viktigt att man sätter upp mål, x antal ivf sen går vi vidare med adoption. Det fungerade för oss i alla fall. Kursen om adoption var så bra och man lärde känna andra personer i samma situation, det var en sån lättnad! Ska bli roligt att följa er mot det efterlängtade barnet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du beskriver det så himla klokt och jag känner igen våra tankegångar. En av de saker jag ser fram emot med utbildningen är att träffa andra, kanske vänner för livet. Ivf:en är en så stängd bubbla i jämförelse! Vi bestämde oss rätt tidigt, om än löst, för de tre landstingsfinansierade försöken innan adoption.

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina