Jag tror att jag börjar vaggas tillbaka in i en sådan period när det är lite jobbigt att se barn. Det märktes i dag när jag besökte vårdcentralen. Jag kan inte titta och le, utan slår ner blicken. Visst kommer vi att vara där så småningom. Men i den här stunden känns det som oceaner av tid.
Jag antar att det finns några orsaker till att längtan spökar så mycket just i dag. För det första förknippar jag verkligen sjukvården med ivf och för det andra skulle vi ju ha startat vår medgivandeutredning i dag. I går var det exakt två år sedan vi undersökte vår fertilitet första gången. Innan dess hade vi lämnat prover och fått prata med en kurator. Vi var så lättade efteråt, att de inte hittade några "fel" och trodde att vi var så nära vår föräldradröm. Vad lite vi visste. Om två veckor har det gått ett år sedan första ivf-mötet.
Jag har en känsla av att hur tufft det vi gått igenom hittills än varit, så är det en så stor portion av allt det jobbiga kvar. Det är klart att vi fixar det. Men det känns som att mållinjen är så långt borta, den syns knappt. Det är tungt. Men det bara är att vänja sig, för dessa svåra dagar blir knappast färre utan det kommer fortsätta ett bra tag till. Ända tills vi äntligen håller vårt barn i våra armar. Åh, jag längtar så det värker i hjärtat.
I mina ögon har ni kommit långt som vill samma sak. Jag och min sambo bor inte på samma planeter när det gäller barn. Jag längtar ihjäl mig och han tycker vi har det bra som vi har det. Orkar inte fundera på det längre stunder för det gör ont. Känns ändå bra att läsa din blogg om ert idoga kämpande tillsammans - det är vackert! Tack för en fin blogg!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig.
RaderaVi pratar ofta om just det, att hur tungt det än är det som vi går igenom så är vi lyckligt lottade som vill samma sak i samma takt. Samtidigt har vi varit noga att påpeka för varandra att om någon av oss ändrar sig, så får vi säga till och försöka att prata utifrån det. Hoppas att det ska lösa sig för dig och din sambo!