tisdag 21 april 2015

Vad tror de egentligen?


Många längtar med oss. Men … Vi har mer än en gång mötts av något som jag har en känsla av inte kommer ta slut på länge. Människor, inkluderat människor jag älskar, som inte kan låta bli att säga "Ja, man vet aldrig vad som händer. Du kan ju lyckas bli gravid …" eller ännu värre: "Det kan ju hända att ni får egna barn". Till och med nu när vi genuint glada berättar att vi på riktigt är i gång med adoptionsprocessen. Låt mig fråga en sak:

HUR KAN DE TRO ATT DET ÄR VAD VI VILL HÖRA?

Det är en given krock. Jag förstår att orden inte är till för att såra. Men jag blir så himla stött. Vi har släppt tanken på en graviditet, det borde inte vara så svårt för utomstående att göra. Men ni vet väl vad man riskerar få höra när man kontrar med det? "Jaa, det är när man inte tänker på det …" Visst kan det hända att orden bara kommer som en reflex utan att det är tänkt att lägga någon värdering i dem och visst kan det hända att vi råkar bli gravida innan vi kommit längre in i processen och börjar skydda oss. Men fortfarande. Varför skulle vi vilja höra något sådant?

Nu kommer jag att vara hård, för att jag tror att jag måste lägga fram tydligt vilka tankar de välmenande kommentarerna om graviditet väcker i mitt huvud. Det känns som att de förminskar vårt blivande barns värde. Måste jag bli gravid för att vår familjekonstellation ska räknas på riktigt i deras ögon eller vad är det frågan om? Tror de att vi inte vill detta? Vad tror de egentligen att en adoption är för oss, ett tröstpris? Ännu värre: Är det så de ser på det?

Nej, jag förstår att det inte är vad det handlar om. Det är helt enkelt okunskap. Man reflekterar inte så mycket över vad det faktiskt är man säger. För man vet inte hur det känns att höra. Man har inte gått igenom en adoptionsprocess själv. Som sagt, det här är ju inte bara ytligt bekanta utan också människor jag älskar och jag vet ser fram emot att vi ska bli föräldrar även om adoptionen ännu är långt mer abstrakt för de flesta andra än för oss än så länge. Men jag ifrågasätter alltid stillsamt, så fort någon av dessa grodor hoppar ut. Jag hoppas att det sår ett frö i tankeverksamheten och det verkar faktiskt fungera.

Ni som adopterat: Har ni råkat ut för dessa grodor och hur bemöter ni det? Min fasa är att kommentarerna om biologiska barn bara ska fortsätta till och med efter att vi fått äran att adoptera.

16 kommentarer:

  1. Så jädra tråkigt att säga sådant nu när ni är i full gång med adoptionen. Som du säger så är det säkert inte av ren elakhet utan tanklöshet och okunskap. .men ändå :-( önskar så att folk kunde tänka lite innan de pratar. Jag går inte i adoptionsplaner men känner igen det där...precis misslyckats med andra ivfn och vill ta paus nu. Då kommer kommentarerna om att vi nog lyck
    s nu..blev också jättesårad då mannens faster påpekade det där om avslappning och "släppa" saker. Hennes dotter tragglade länge med ivf och ställde sig i adoptionskö. ...Då blev hon gravid! Liksom....grattis. .hon tillhörde den lilla skaran som lyckats så...men ALLA gör ju inte det. Folk verkar på allvar tro att ställa sig i adoptionskö är någon metod för att bli gravid. ..öööh...varför rekommenderar inte läkarna det direkt då? Om det funkar? Man blir bara arg och ledsen. Hoppas du slipper fler såna kommentarer. Stort lycka till...får man fråga vilket land ni vill adoptera ifrån?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, förlåt. Men så himla bra skrivet. "Varför rekommenderar inte läkarna det direkt då?" Det vore just något. Hemligheten avslöjad ;)

      Känner igen det där från ivf:en och mycket "Ni kommer inte bli gravida förrän ni slappnar av". Jaha, tack så mycket. Det var ju lugnande ord. Då har jag ofta kontrat med att det ju är himla märkligt att kvinnor i flyktingläger och som våldtas kan bli gravida.

      Många verkar sitta inne på sin lilla universallösning. Det intressanta är att de ju ofta inte alls, törs vi säga aldrig(?), genomgått en ivf-behandling eller adoptionsprocess.

      Vi vet inte vilket land som är aktuellt för oss ännu och sådant kan hinna ändras innan hösten, när vi hoppas att medgivandeutredningen hunnit bli klar. Men just nu pratar vi mycket om Taiwan, Sydkorea och Thailand.

      Tack för lyckönskningen och varmt lycka till när väl ni är redo för andra ivf:en.

      Radera
  2. Våra vänner adopterade för 4 år sen och får ibland höra att de inte har "egna" barn eller om de inte längtar efter "biologiska" barn..som om inte deras dotter är deras egna barn?! Jag blir arg långt in i själen när jag hör sånt! Deras dotter är så mycket deras egna som det kan bli! Våga säg ifrån när sånna kommentarer kommer! Mina vänner kan inte få biologiska barn då det finns sterilitet med i bilden, men de får ändå höra sånt som "om ni bara slutar tänka.." eller "nu när ni adopterat får ni kanske egna barn.." De brukar svara med att "deras dotter minsann är lika egen som om de skulle fått henne naturlig väg och att om de andra kanske slutar tänka på att säga så dumma kommentarer så skulle livet vara lite enklare för oss alla.." Adoption är så oerhört bra och vackert och barnen är lika mycket ens egna och inget annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fruktansvärt sårande, både mot föräldrar och barn! Jag förstår inte varför det blir så här. Men jag vet att jag inte kommer att vara tyst nästa gång en gravid-kommentar kommer. Jag ska dessutom vara mer på hugget än tidigare, när jag oftast bara orkat säga "Vi längtar efter en adoption och tror att det blir ett fantastiskt sätt att bli föräldrar på". Det behövs en lite mindre jordbävning ibland, tror jag, så människor verkligen förstår.

      Radera
  3. Känner igen mig i det ni skriver. I början av vår ivf-process fick jag höra det från min egna mamma, ¨slappna av, sluta tänka på det, ta en paus-period, när ni adopterat kommer du bli gravid (de har inte hittat ngt fel hos oss) etc¨. Till slut sa jag emot på skarpen och att det räckte med idiotiska kommentarer. När vi började med adoptionsprocessen så tyckte hon att vi skulle vänta med det, (hon hade under tiden frågat runt folk efter ¨mirakelläkare¨ utomlands) och att vi skulle testa utomlands med ivf. Jag vet att hon ville mig/oss väl men jag tyckte att det var jobbig. Och då skällde jag ut henne för vad hon gjorde, sa och hur ogenomtänkt och känslolös hon betedde sig. Efter ett tag så släppte hon alla hemliga försök etc. Kommentarerna blev färre och på det sättet hon talade med mig om adoption, förändrades. Nu är vi i slutet av medgivandeprocessen och på något sätt så har det landat hos henne. Jag/vi talar väldigt öppet om det. Tanken om graviditet finns inte där längre, utan mer på att ¨ni kommer bli föräldrar innan år 2020¨. Hon ser glädjen i vårt beslut och att det kommer leda till ett barn. Men det har tagit 3år för henne att se det ur ett nytt perspektiv. Jag kommer från en kultur då adoption inte är något man pratar om, lite tabu.

    Så mitt råd är att gå rakt emot och säga emot. Jag tål det inte att höra. Det som inte vet hur det är, den ska inte yttra sig, men de får gärna fråga hur mycket de vill.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen "de goda råden". Kan det vara så att de dyker upp när närstående inte vet vad de ska säga eller hur de ska reagera? En (orolig) mamma kanske känner att hon måste sitta inne på svaret? Heltokigt blir det, hur som helst.

      Min mamma har tragglat om zonterapi och akupunktur. Jag har sagt ifrån när det blivit för mycket. Vi är också öppna med personer i vår närhet även om jag tror att jag skulle behöva sätta ner foten bättre och inte bara säga att jag inte vill höra personers graviditetstankar utan förklara väldigt, väldigt tydligt varför det är sårande.

      Så skönt att det kunnat landa hos din mamma och att hon kan se glädjen i ert beslut!

      Radera
  4. Det förvånar mig hur lite folk i allmänhet vet om familjebildning. Då menar jag även mig själv innan jag ställdes inför infertilitet. Det är ju självklart att adopterade barn, bonusbarn och donerade celler-barn är riktiga barn och precis lika önskade som barn tillkomna på det vanligaste sättet. Åh om folk bara kunde tänka hela tanken klart och inte säga så mycket dumt.

    Med den erfarenhet jag har nu vill jag istället säga: Slappna INTE av Lina, det är NU det spännande händer på resan mot föräldraskapet oavsett hur det blir ert. Det är tuffare och knepigare än för många som har en enklare och kortare väg. Just därför är det varken möjligt eller klokt att "inte tänka på det". Men om du blinkar nu så missar du en sekund av miraklet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett av de klokaste råd jag fått, måste jag säga. Tack Essie!

      Radera
  5. Oj ja jag har skrivit om detta också, dessa sårande kommentarer om "egna barn", att adoption är "ett andra val-kanske t o m tredje val". Jag har inget framgångsrecept, tyvärr tror jag man får lära sig hantera detta. Jag tror på att ha en egen strategi och en kommentar för vad man vill säga. Ofta men inte alltid rättar jag folk som säger egna barn, mitt barn kommer vara mitt eget, men visst inte egen-fött eller biologiskt. Det handlar om okunskap, kanske lite rädsla för hur man ställer sig i frågan. Jag har ofta gått rakt in i elden och droppat frågan " är det för att ni inte vet om ni skulle kunna älska ett barn som man fått genom adoption lika mycket som ett som ploppat ur ens underliv?? Då brukar folk skruva sig lite..Det är nog ofta den rädslan folk har.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så modigt och rakt på sak att ställa den frågan! Det får jag lov att prova någon gång. Du nämner att du också skrivit om ämnet och det verkar onekligen vara nåt som många i vår sits går igenom. Jag tror att jag kommer vänja mig över att det är så här det kommer att vara, men jag kommer förhoppningsvis alltid ifrågasätta pikarna och rätta folk som säger "egna barn".

      Radera
  6. Ja, vad drygt med sådana kommentarer. Tröttsamt. Jag vet inte om du följer Emilies blogg (hon var med i Drömmen om ett barn och har adopterat från Sydafrika); hon skriver en hel del om det. Dessa kommentarer verkar nog alla adoptivföräldrar höra regelbundet. Och det värsta: även adoptivbarnen måste stå ut med dem titt som tätt! Typ - vem är din riktiga mamma? etc...
    Tyvärr kan jag inte tro att det (enbart) handlar om okunskap. Folk tror på riktigt att adoption är en nödlösning, en plan B. Så sorgligt, men så är det nog. Det blir väl lätt så eftersom de allra flesta först försöker att få till en graviditet och om det inte funkar - jo, då blir det adoption.
    Men kan inte ändra folks åsikter men jag hoppas för er att era närmaste snart börjar förstå hur det ligger till! Kan som sagt verkligen rekommendera Emilies blogg! Hon har vettiga tankar och bra svar i fall någon säger något märkligt om adoption... ;-)
    Kram! Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, det är ju där den ännu tuffare biten kan komma att ens barn ska behöva utsättas för det av, säkert många gånger, främlingar. För som du säger, våra närmaste kommer ju säkert i sinom tid vaggas in i våra känslor och tankar. Jag har fler som rekommenderat hennes blogg! Får lov att kika närmare på saken =) Kram

      Radera
  7. Usch, så ledsamt med alla dessa okänsliga kommentarer vi ofrivilligt barnlösa får :( Anna Mannheimer (tror jag det var) sa något i stil med: min dotter växte inte i min livmoder utan i mitt hjärta, tyckte det var så otroligt fint. Bra att förbereda lite mothugg innan så att det bara är att haspla ur sig tillbaka när det kommer grodor från folk. Och det där med "riktiga föräldrar", så dumt. Om en måste prata om dem så kan en väl hålla sig till orden biologiska föräldrar.

    SvaraRadera
  8. Fy vad tråkigt :(

    Jag kan berätta att man även som gravid får höra diverse okänsliga kommentarer. Tydligen är det HELT ok att fritt kommentera hur stor eller liten mage man har. Och redan nu påtala att det kommer att bli synd om barnet om han/hon inte får syskon. Jättekul att höra när man har kämpat med donationer och ivf, och har förlikat sig med tanken att ETT barn är helt fantastiskt. Vi vill inte ge oss in i den här känslomässiga (och dyyra) karusellen igen.

    Klart att det sårar att få höra sådana saker, förstår inte heller att inte folk kan tänka sig för innan de öppnar munnen. Hur barnet än kommer till er så är det självklart ert egna! Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår precis vad du menar med att förlika sig med tanken på att ett barn är helt fantastisk. Vi är också där, numera sedan länge, från att ha tyckt att två eller tre barn var en självklarhet i vår familj.

      Vårt/ert val, om man ens kan kalla det för det när det kommer till den långa kampen, är väl inget som någon annan ska lägga sig i!

      Ibland saknar folk den ypperliga egenskapen "Knowing when to shut up" ;) Stor kram!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina