måndag 11 maj 2015

Mitt hjärta svämmar över


Jag är så otroligt glad över att jag for upp. Hur det innerst inne känns att träffa sitt kusinbarn går
kanske inte riktigt går att beskriva men jag tänkte våga mig på ett försök.

Så snart mina ögon föll på henne, där hon låg i sina föräldrars trygga säng, visste jag att mitt liv förändrats för alltid. En plats har beretts i mitt hjärta för denna lilla varelse som jag inte kan få nog av. Det är en av de största händelserna i mitt liv, att hon nu precis som sin mamma är en del av den jag är. Samtidigt är det som att inget är förändrat, som att hon alltid funnits här med oss. Tänk att jag älskar henne så, jag svämmar över av kärlek, trots att vi ännu inte känner varandra ordentligt. Jag kommer aldrig släppa hennes hand. Hon kommer alltid kunna lita på att jag finns där för henne.

Jag har varit glad i princip hela tiden under helgen. Vid sista tillfället som jag träffade mitt kusinbarn och hennes föräldrar pratade vi om senaste ivf:en och då stakade jag mig. Det var jobbigt att bli påmind om att det inte gick vägen, den där dagen för en månad sedan som var så sorglig och lycklig på en och samma gång. Mitt kusinbarn föddes ju samma dag som vi testade negativt på vårt tredje, och troligen sista, ivf-försök. Vi kom hur som helst in på ivf:en för att vi kom att prata om att våga hoppas eller inte. Jag ångrar fortfarande inte att jag var så innerligt hoppfull sista försöket. I slutänden blev fallet inte hårdare för det.

Jag tänker mycket på att vårt barn som jag längtar efter att hålla om är äldre, att det inte är ett spädbarn. Kanske är det därför som jag känner så starkt för mitt kusinbarn, utan att det känns som att "varför är inte det här vårt barn?". Förstår ni? Vi är inte långt gångna i adoptionsprocessen. Men jag tror att mitt första möte med kusinbarnet varit tungt om vi inte kommit så långt som vi faktiskt gjort. Vi är mitt i medgivandeutredningen och pratar om länder. Det känns väldigt speciellt att det kan hända att vår son, eller dotter, är född nu och kanske ungefär lika gammal som mitt kusinbarn. Jag vet inte om jag riktigt kan ta till mig det även om jag ofta tänker på det också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina