söndag 27 september 2015

Språkutvecklingen hos adoptivbarn


På föräldrautbildningen blev det en del intressant snack om språkutveckling. Saken är ju den att när vi fått barn vare sig han eller hon är sex månader eller tjugofyra så kommer vårt barn ha mycket att jobba ikapp språkmässigt. Det är givetvis vårt ansvar att fylla de luckorna.

Vi har inte kommunicerat med vårt barn när hen låg i magen, inte heller när hen var spädbarn. Hade vi fått ett biologiskt barn, så hade vi ju pratat med hen från innan dag ett och sedan fortsatt. "Nu byter jag din smutsiga blöja. Sen ska vi klä på dig och gå till affären. Har du sett att solen skiner ute?" osv. Därför är det viktigt att komma ihåg att verkligen prata med sitt adopterade barn också, hela tiden berätta vad man gör och vad som händer.

De missade luckorna kan bli tydliga först efter några år ibland. Alltså ett (internationellt) adopterat barn kan dölja ganska väl att det egentligen inte förstår innebörden i en meningsuppbyggnad, hen härmar bara. Barnet kan alltså råka hoppa över några steg i utvecklingen. Det kan bli ett problem när grunden inte är stabil, då blir det svårt att bygga klossar ovanför utan att tornet sedan rasar, om ni hänger med. Det är hur som helst viktigt att förvissa sig om att ens barn förstår vad man faktiskt säger.

Men med två journalister i hemmet kan väl inte detta gå annat än bra? Eller … Kanske tar vi det överstyr i stället, hehe.

Förresten: Den bok jag köpte igår var "Hej sa Petronella". Tycker det är lite roligt att ramsans författare Lennart Hellsing, also known as Krakel Spektakels pappa, har sina rötter i Fagersta. Ramsor känns ju för övrigt som ett väldigt roligt och pedagogiskt sätt att lära sig ord och melodi på.

Vi kikade igår på några Max-böcker. Jag tycker de är jättesöta. Men det kändes som lite tokiga meningsuppbyggnader, vi vill inte göra vårt barn en björntjänst. "Max leker bollen. Kissen snäll, kissen vill leka bollen." Fast det kanske är så man ska lära barn att prata? Nåväl, vi får väl göra lite efterforskningar på det där, är ju inte som att vi inte har tid innan föräldraskapet ...

2 kommentarer:

  1. Mina adoptivföräldrar läste sagor för mig och valde barnsagor som var skrivna på bra svenska för det ville ju lära mig rätt på en gång och såg varje kväll barnprogram med mig och de förklarade alltid för mig under programmets gång för de ville försäkra sig om att jag förstått

    senare skulle det visa sig att detta inte räckte för mig för jag har läs och skrivsvårigheter och det upptäckte i samband med skolan stigande krav så än idag får jag jobba mycket språket

    Mvh Diana adopterad från Peru

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig Diana!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina