lördag 23 januari 2016

Det kallas tvivel

Nu börjar perioden när adoptionsorganisationen kan ringa eller inte ringer på ännu flera, flera månader närma sig och jag har varit ganska nervös över hur det ska kännas. På senare tid har jag kunnat sätta fingret på en inneboende tvivel som jag tror att många kan känna igen sig i, hur man än väntar barn.

Tänk så duger jag inte? Tänk så älskar mitt barn mig inte? Men först och främst, tänk så blir vi inte valda som föräldrar är väl tvivlet som ligger närmast just nu. Jag vet att det kommer bli bra, men tänk så bara tror vi att vår ansökan, att vi, är bra. Det är så frustrerande att vi inte har makten i våra händer. Vi kan inget alls göra. Våra papper är där de är och i och för sig - vad skulle vi göra annorlunda? Vi har ju inte en susning om och vi kan bara vara oss själva och hoppas att det räcker och leder oss rätt. Om detta försöker den logiska biten av mig säga "inga bekymmer" men känslorna är det som styr och det finns stunder när de springer runt inom mig som vore det en brand att fly ifrån.

Flera andra tvivel, när vi väl blir föräldrar: Tänk så blir jag inte alls en sådan mamma som jag trodde. Tänk så passar det inte alls mig. Vad har jag gett mig in i? Är jag säker på att detta är rätt?

Jag vinner alltid över tvivlen. Det finns säkert någon psykologisk term om varför de uppkommer. Jag känner igen det från andra stora och avgörande skeenden i livet. Att jag verkligen måste tvivla och sedan låta mig själv höra argumenten varför jag gör rätt. Helknasigt, men säkert en bra mekanism på något sätt.

Jag gissar att dessa känslor kommer fortsätta skölja över mig då och då. Både under denna tysta väntan och när man är mitt uppe i föräldraskapet och behöver handskas med nya situationer. Det är lite läskigt, men det är väl så det är med många av de fantastiska sakerna i livet. Att efter tvivlen få känna att det var helt rätt.

2 kommentarer:

  1. Resan till dig24 januari 2016 00:06

    Det där en ju en vanlig mekanism, "tänk om-tankar" dras vi ju alla med mer eller mindre ( jag väldigt mkt mer) :p. Det är ju inte alltid man är så rationell heller så logik biter ju inte varje gång. Kommer och tänka på Zimmergrens sommarprat om att man mitt i barnlängtanskampen kan se nån med barn och tänka " Är det verkligen det där jag kämpar för, vill jag ens det?" De tankarna hör till helt enkelt och tyder på att vi är reflekterande varelser vilket ju faktiskt också är bra ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt skrivet! Visst är det så.

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina