tisdag 5 januari 2016

Ett aktivt val att adoptera

Jag har grubblat lite över det här som det pratas en del om, att adoption ses som ett "nödlösning" i en del sammanhang. Visst, vi valde inte att ge oss in i någon adoptionsprocess när vi bestämde oss för att bilda familj (även om vi båda hade sagt till varandra att vi skulle kunna tänka oss att adoptera). Men jag vägrar kalla vår adoptionsprocess för en "nödlösning" eller något vi väljer att göra i sista hand. Tillåt mig presentera:
  • Bevismaterial ett: Vår unga ålder i sammanhanget. I dagsläget 29 och 32 år fyllda. Det är väl främst det tillsammans med att de inte hittat "något fel" på nån av oss som talar för att vi skulle kunna ha goda chanser att bli med barn på biologisk väg, antingen genom slumpen eller medicinsk hjälp, i och med att vi är oförklarligt barnlösa. I adoptionssvängen har vi många år kvar innan vår ålder börjar ifrågasättas. Jag är i stället fortfarande för ung för att ens få stå i adoptionskö i en del länder.
  • Bevismaterial två: Vårt val att sätta punkt för ivf:en. Bara de tre landstingsfinansierade ivf-försöken, inget äggdonationsförsök (vilket föreslogs av läkaren), ingen spermiedonation, inga spolade äggledare eller någon annan behandling. Vi hade kunnat göra långt fler ivf-försök, förvisso finansiserade av oss själva, men valde att stanna efter cirka tio månader och tre försök. Vi har varken begärt eller velat att utreda andra diverse delar av kroppen vidare heller, eller se om något annat funkar.
Motfrågan: Men - varför valde vi inte att utredas för adoptera först, innan vi började försöka få biologiska barn? Faktiskt av den inte helt enkla anledningen att det är en mer komplicerad process än att bestämma sig för "nu slutar jag med p-pillren". Sedan var det förstås magkänslan som sa att det är något som behöver vara mer genomtänkt än att bara "börja försöka". Det fanns för många frågor, känslomässiga och administrativa, att sätta sig in i.

Nej, nej, nej. Det är fel, fel, fel! För oss är adoption absolut inte någon nödlösning eller något vi väljer att göra "sist av allt". Det har vuxit fram som ett aktivt val. Det vill jag lägga på minnet att förmedla till andra. För ibland tror jag det finns risk att andra tänker eller förmedlar "De kunde inte få biologiska barn (eller som många oinvigda tyävärr säger: egna barn), därför adopterade de". Visst, vi har försökt göra mig på smällen ett tag utan att det fungerade då. Men det här har visat sig vara vårt sätt att bilda familj och vi är lyckliga i det.

10 kommentarer:

  1. Till dig från en annan Lina.
    Du /ni ska inte behöva känna att ni måste förklara erat val!!! ��
    Önskar er lycka till! från en 3 barnsmor

    SvaraRadera
  2. Jag tror folk tänker mindre på andras beslut och liv än man själv tror. Sedan är det väl viktigast att NI känner er tillfreds och glada med era val, vad andra tror eller känner är ju inte alls viktigt i sammanhanget.
    Hälsningar från Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det har du förstås rätt i Emma.

      Radera
  3. Det finns nog många skäl till man väljer adoption. Det behöver inte vara " fel" att ha det som sista alternativ efter man testat en massa annat först heller. Eller att adoptera som " första val" Egentligen är det väl mindre intressant varför man väljer adoptera. Man vill ha barn i sitt liv helt enkelt, sen hur barnet kommer till en är ju egentligen rätt oviktigt ( tycker jag) Längtan är stor ( ofta!) Den där barnlängtan är liksom så svår att " koppla bort" Lycka till på vägen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det behöver absolut inte vara fel att ha det som sista alternativ. Vill bara markera att det inte behöver vara så för alla. Varmt tack för peppen!

      Radera
  4. Hej! Vi väntar på att Familjerätten skall höra av sig till oss så att vi kan få starta vår medgivandeutredning. Vi gjorde de tre ivf-försöken vi fick, men sedan fick det vara nog. Detta trots att läkaren bedömde våra chanser som goda, trots att jag med största sannolikhet inte kan bli gravid naturligt. Får se om vi fortsätter med ivf senare, men nu är det adoption vi vill göra och det känns faktiskt speciellt på ett positivt sätt. Ett barn är ett barn! Det är ju föräldrar vi vill bli :) En av mina bästa väninnor och hennes man var oförklarligt barnlösa dvs de hittade inga fel på dem. Hon spolade nog äggledarna för det är standard i våra fertilitetsutredningar. De lyckades bli gravida på typ tionde insättningen så ingenting är omöjligt (om det är det man helst vill). Lycka till framöver!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så spännande! Låter som att vi har och haft en liknande resa då. Varmt lycka till, hoppas familjerätten hör av sig snart!

      Radera
  5. Vi har inte ens försökt. Vi bestämde att 2014 ställer vi oss i kö, 2015 tar vi utbildning och utredning och nu ligger vår ansökan i kö hos vår förening. Vårt barn är kanske redan fött och väntar på oss där ute. Ert också. Det viktiga nu är att hitta varandra.

    SvaraRadera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina