måndag 29 februari 2016

onsdag 24 februari 2016

Nytta och nöje

Så många fina hejarop och kramar när man behöver det som bäst. Tack för alla peppande kommentarer till förra inlägget! Det värmer.

Jag har hittat två andra sätt att fördriva tid i väntans tider:
1. Spela vansinnigt beroendeframkallande The Sims 3 (älskar't!)
2.  Bli fackligt aktiv igen. Tidskrävande - ja, då jag tagit på mig rollen som "högsta hönset" i det lokala distriktet. Men det är ju både roligt och intressant!

Så nu har jag gott om både nytta och nöje att fördriva tid och tankar i.

tisdag 23 februari 2016

I månen fanns en stilla tröst


På väg hem från bussen i kväll efter en lång arbetsdag tänkte jag:
Det känns som jag ska börja gråta.
Snart gråter jag.
Jag gråter.


Tårarna segnar tyst nerför kinden. En flämtande andning, en till, rädd att tappa kontrollen. För det är lite så i kväll. Längtan byter skepnad till saknad och känslorna är plötsligt inte under min kontroll. En hinna av sorg och tomhet som jag inte rår på. Förrän fullmånen syns som en strålkastare.

Vi har i alla fall månen och stjärnorna.
Inte i samma ögonblick.
Men som om vi vore tillsammans ser vi dem både jag och du. 


Tänk att i månen fanns en stilla tröst.

måndag 22 februari 2016

Arton veckor


The gift of life

I didn't give you the gift of life.
But in my heart I know.
The love I feel is deep and real.
As if it had been so.

For us to have each other is like a dream come true.
No, I didn't give you the gift of life.
Life gave me the gift of you.
Okänd författare

söndag 21 februari 2016

Lille katt, lille katt ...


Fler än oss människor i hushållet som längtar, inbillar jag mig när Kosmo vilar i lillfåtöljen.

Det är inte ett problem, men jag känner mig lite nervös över hur katterna ska reagera på den nya lilla personen i hushållet och vice versa. Men så såg jag i St Lucy-gruppen på Facebook att det verkar finnas katter på barnhemmet! Det underlättar ju ändå att vårt barn har erfarenhet av katter, tänker jag. Då är det bara den svettiga biten kvar att våra katter förvisso har erfarenhet av barn, men inte verkar ha förstått charmen med dem riktigt ... Tack och lov har de hittills valt att fly i stället för att fäktas.

lördag 20 februari 2016

I "fylla i"-boken i dag


"19 februari 2016: Fyra månader i kö firas med att se film av regissören Ang Lee, som är från Taiwan. Hulken var spännande - men mamma råkade somna! Finns fler filmer av Ang Lee att se!"

Vi viger ju några sidor av "Fantastiska jag"-boken (rekommenderar för övrigt fylla i-boken, särskilt för adopterade, varmt) till att skriva om vår väntan den 19:e varje månad.
Notera mina awesome tecknarskills. 



Fyra månader

Min väntan riktigt gnager. Ibland tror jag att den äter upp mig inifrån bara för att jävlas. Den känslan kan vara svår att rubba. Det tar sig i utryck på olika sätt. Mest av allt är det väl att jag sällan känner mig riktigt närvarande i något annat. Inte riktigt "här och nu". Bara väntansbubblan som finns. När? När? När? När ... Som att det är min enda fråga ut i tomheten, ut i tystnaden. Det finns ju verkligen ingen som kan svara på den frågan.

I natt drömde jag att jag plötsligt var höggravid, det syntes tydligt, vi hade inte märkt det innan och det var blandade känslor. Jag var uppgiven för att vi inte skulle kunna gå vidare i adoptionsprocessen men det var också en lättnad för att väntan att på att bli förälder äntligen (nästan) var över efter fyra år. I drömmen hade jag ett datum att ge mig själv och andra och det gav mig ett lugn.

Det här med att inte riktigt vara närvarande "här och nu". Jag tänker samtidigt att det på något sätt bara är "här och nu" som existerar. Det finns inget annat än den väntan som är. Det är nästan som att vi sitter av tid. Ja, ibland tror jag att tiden är vårt fängelse. Vi är fast här. Jag kan göra annat medan vi väntar, men jag kommer inte släppas ut från den här bubblan just nu utan är där jag är. Skakar galler, om man så vill.

Men så är det förstås självvalt. Vi har gett oss in i detta. Vi har stått inför milstolpen "Vill vi ha barn tillsammans?" och sagt ja, framför allt känt ja. Jag är tacksam att möjligheten finns för oss och jag är lyckligt lottad att ha det liv jag har. Det tänker jag inte slösa bort. Men ni vet, det finns perioder när ens starka längtan mest känns som en evig, tröttsam, väntan.

Då går vi in i femte månaden. Tänk att fyra månader har passerat, att fyra månader kan kännas som en så lång tid. Har vi bara tålamod, är denna väntan i sinom tid bakom oss.

onsdag 17 februari 2016

I väntan på samtalet

I dag frågade jag i St Lucy-gruppen på Facebook om inte några av dem som fått barnbesked kunde dela med sig av sina historier. Det gjorde flera och det var så fint att få ta del av. Det gjorde mig både rörd och tacksam och som så många gånger förr får det väntan att kännas lättare och svårare på samma gång.

Tidigare har jag fått för mig att Barnens Vänner brukar ringa pappan först. Det stämmer inte! Det varierar vem som de provar nå först, lät några med erfarenheten meddela. Jag har sagt till Tobias att det säkert blir att de ringer mig och sen panikringer jag alla Tobias telefoner (vanlig mobil, jobbtelefon och jobbmobil) för att få höra att han sitter i möte eller något. Haha. Så var det när vi vunnit budgivningen på huset - han svarade med "Jag ringer upp dig sen" ungefär och jag satt sprickfärdig som på nålar i väntan på att få säga "VIIIII HAR HUUUUUS!!". Tror det dröjde 20 minuter innan han kunde ringa upp, åh dessa långa 20 minuter innan man kunde låta djungeltrumman gå men framför allt: få dela glädjen med sin älskade man. Ni har väl hört den om att delad glädje är dubbel glädje? True story.

Med barnbeskedet har vi pratat om lite idéer hur vi vill meddela de närmsta. Så vi får se hur det blir med den saken. Men det skriver jag förstås inte här i förväg. Då blir det ju ingen överraskning ...

tisdag 16 februari 2016

En liten gest i en stor sorg



I dag nåddes jag av den tråkiga nyheten att en vän råkat ut för ett tidigt missfall. Åh, en sådan sorg.

Jag tänker på oss och hur sorgen att vara barnlös påverkat mig och min man, även om vi aldrig drabbats av något missfall. Så jag skrev ingenting till henne om att "det kommer bli bra" eller "stackars dig" eller något annat, för jag vet inte vad hon vill höra. Däremot skickade jag ett hjärta för att det ryms många ord i det, till exempel de viktiga "Jag ser dig, jag finns här". Ibland kan man inte göra så mycket mer. En liten gest i en stor sorg.

måndag 15 februari 2016

Ett till barnbesked

Hurra! Det kom ett till barnbesked från "vårt barnhem" tidigare i dag via Barnens Vänner. Familjen hade en nio månaders lång kötid bakom sig.

Det var rätt befriande när Tobias meddelade att han sett att det kommit ett barnbesked. Båda bara genast "Åh! Vad roligt!". Så var det tyst en stund innan Tobias sa: "Fast lite avis blir man ju också." och jag bara: "JAA! TACK. Du med? Så skönt att jag inte är ensam!" Det är något med barnbeskeden. De skänker en ofantlig glädje, inget snack om saken, men det får oss självklart att längta ännu mer efter vårt barn. Önska att det var vi som fick den där efterlängtade nyheten om att ett barn väntar på oss. Men vi har fortfarande det underbara samtalet framför oss. Jag har till och med börjat fundera på att jag skulle vilja ha en inspelningsapp att använda direkt när adoptionsorganisationen eller Tobias ringer. Bara för att fånga känslan på riktigt, sånt som inte går att konstruera i efterhand. Men kanske är lite too much.

På fredag är det fyra månader i den här bubblan av vår "riktiga" väntan och jag vet inte hur det är möjligt men veckorna går superfort medan månaderna verkligen, verkligen kryper fram.

I dag har jag förresten dessutom fått reda på en till graviditet i bekantskapskretsen. 2016 är värsta "nya familjemedlemmar"-året!

En bit bort

video

Jag har haft en långhelg i Piteå. Det var inbokat sedan länge. Men min pappa ligger på sjukhus, så det kändes extra bra att jag var på väg. Han är på bättringsvägen vad gäller det mesta, så det känns skönt men det är förstås tungt att se sin pappa svagare än tidigare.

Fantastiskt var att två av mina kusiner samt mitt kusinbarn och en av mina mostrar kom till Piteå helgen till ära, så vi hann umgås ganska mycket. Det var förstås ljuvligt att umgås inte minst med kusinbarnet som nu blivit hela tio månader. Hon står med stöd, älskar att klappa händerna och ska prompt höra "Imse vimse" om hon börjat att gny. Då blir hon tyst - och klappar sedan händerna. Det här är tredje vändan jag träffar henne, nu känns inte sommaren när vi ses igen alltför långt bort. 

Min farbror och hans hustru gjorde något helt bedårande, kusinbarnet (mammas sida) fick en snuttefilt i present och vårt barn fick samtidigt denna speldosa. Jag har en så stark längtan efter att visa Norrbotten för mitt barn och förstås efter att få vara där tillsammans över huvud taget med släkten. Men det är en bit bort.

Sjutton veckor

Om du önskar något innerligt, så ha modet att övervinna hindren för att nå det.
Brendan Francis

tisdag 9 februari 2016

Nämen, det var ju konstigt?

En optimistisk bit av mig kände vid fem i dag att det var himla märkligt att adoptionsorganisationen inte ringt med något barnbesked i dag heller. Den mer normalt fungerande biten av mig förstår ju att det inte är märkligt alls. Men den där "håller tummarna varje dag"-biten kommer väl känna så här varje vardag i månader framöver.

måndag 8 februari 2016

Sexton veckor



Gråa dagar skyndar aldrig på.
Lars Winnerbäck

(Foto: Tobias)

söndag 7 februari 2016

Ett öppet år


För ett år sedan kom jag ut ur bloggarderoben! Det ångrar jag inte en sekund. Jag tycker att jag haft mycket mer glädje av bloggen sedan dess och tror också att öppenheten gjort bloggen bättre och "nyttigare" på något sätt. Och vilken fin respons jag får från er läsare sedan (mejl, kommentarer, samtal!). Det är förstås guld värt.

Tack!


lördag 6 februari 2016

Till vår superhjälte

Tre tröjor inköpta på Lindexrea igår. Får se om det blir något för vårt barn att växa i, eller något för vårt barns föräldrar att ge bort ... Den randiga tröjan tyckte Tobias såg ut som något han skulle kunnat köpt till sig själv, ja förutom storleksmässigt då ... Det tyckte jag var roligt, för det var lite så jag tänkte också när jag hittade den. Då ska vi bara hitta en tillräckligt många storlekar större då så att han kan matcha vår "Minitobias".






fredag 5 februari 2016

Jordbävning i Taiwan

(Uppdaterad) Såg i en Facebookgrupp att det inträffat en jordbävning i Taiwan, i Tainanprowinsen. Jag ryser. Flera byggnader uppges ha kollapsat. Igår kväll hade inga dödsfall rapporterats, men nu berättar Svt dessvärre att minst fem personer bekräftas döda och att hundratals skadats.

Svt skriver om nyheten på sin hemsida.

Jag har fått information i Facebookgruppen att "vårt" barnhem, St Lucy, som ligger i provinsen ska vara okej även om de förstås är uppskrämda av händelsen.

Status och känslor

Den här veckan har stor del av tankeverksamheten handlat om hur olika möjligheter vi föds med. Vilka privilegier vi kan tänkas ha, eller vara utan, vilken status vi har eller saknar. Det har fått mig att reflektera över vårt barns biologiska mamma och de möjligheter hon inte har, men som jag har.

Den nyaste Taiwanrapporten från MIA, numera MFoF (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor), som jag hittat är från 2009. Åtminstone då var de flesta adoptioner inom Taiwan släktingadoptioner. Landet har en välutvecklad ekonomi men adoption ses fortfarande som något skamfyllt, trots regeringsarbete sjunker antalet nationella adoptioner enligt rapporten. Av rapporten att döma är det näst intill omöjligt för en mamma att vara ensamstående i Taiwan.

Sådana här saker får mig som adoptivförälder att känna mig som en skurk. Att det finns en kvinna som  inte kan ta hand om sitt barn, troligen  på grund av ekonomi och status, gör mig givetvis sorgen och uppgiven. Jag hoppas att hon i den stora sorgen och förlusten ändå kan komma till ro med att hennes son eller dotter får ett tryggt hem, hos en familj som älskar henne eller honom över allt annat. Som ser henne eller honom som sin.

Jag tänker att ibland ser världen ut som den gör. Och jag tror inte att vårt barns biologiska mamma kommer vara arg på oss för att vi adopterar hennes barn. För henne, liksom för oss, tror jag att det finns ett slags vemod i situationen. Alla vill vi barnets bästa. En av de stora orsakerna till att jag och Tobias bestämde oss för Taiwan, var att den biologiska mamman ofta har stort inflytande över vem som adopterar hennes barn. Det finns också en chans till att vi får träffa henne. Det hoppas vi verkligen på. Inte i första hand för vår egen skull, utan mest för vårt barns skull. Så att vi ska kunna berätta hur vi upplevde henne och hur hon ser ut. Det tror jag kan vara en värdefull pusselbit i livet.

onsdag 3 februari 2016

Sömnträning

Lite kaffe på det här så ...
Igår jobbade jag mitt första kvällspass på över ett halvår. Arbetsdagen började med att rapportera från ett asylboende och det var mycket för mig att göra, men det var ett väldigt vänligt bemötande av både boende och personal. Kvinnor, män och barn över allt och ingenstans att gå undan riktigt men ändå med hoppet uppe. Man hamnar lätt i att tänka på sitt eget stora hus, hur olika förutstättningar vi har och hur olika livet är.

Jag hade inte riktigt hunnit smälta arbetskvällen och alla intressanta möten när jag kom hem, så det blev inte mycket sammanhållen sömn i natt. Jag är så tacksam att jobba med det jag gör och få möjlighet till så intressanta möten. Men grubblerierna satte ju fart i den lilla I-landshjärnan. Blev det rätt? Tänk så blev något jättefel? Jösses vad sånt som ändå inte går att lösa under natten kan hålla en vaken.

Får väl se den uteblivna sömnen som bra träning inför föräldraskapet!  

tisdag 2 februari 2016

Barnlösheten är min koala

Nu har vi kommit en bit in i adoptionsprocessen (känns som en fras jag använder ofta!) och den här väntansfasen som vi buffats in i sakta men säkert är lite speciell. Jag och barnlösheten har verkligen blivit ett ännu mer än tidigare, så här efter drygt fyra år. Jag har hört fler beskriva det som något, kanske ett djur, som klänger sig fast och för mig är det verkligen så.

Barnlösheten är min koala. Ibland lika liten som en myra, andra gånger långt större än jag själv. Men alltid där. Ja, för så är det. Innan dagen är slut har barnlösheten aldrig varit så liten att den inte finns, men aldrig heller större än att jag orkar bära den. Allra oftast "bara är" den.

Jag tänker till skillnad från de stora nederlagen vi upplevt vid ivf:erna eller innan dess, då ett misslyckat försök verkligen innebar att hämta kraft och börja om från noll. Vi kom inte närmare vårt barn i den bemärkelsen. Möjligen vid den ovissa ruvningen, som mentalt var smärtsam och förväntansfull samtidigt. Då var vi som närmast när vi visste att vårt barn kunde finnas ett graviditetstest, två veckor, bort. Höga toppar och djupa dalar, höga toppar och djupa dalar.

I dag kan dagarna kännas långa, ingen ny chans på gång som med ivf:en, men vi har en större garanti för att vi faktiskt kommer närmare vårt barn för var dag som går även om det dröjer. Ja, när vi väl får barnbesked dröjer det ytterligare drygt sex månader innan familjen är samlad hemma. Adoptionsväntan, nu väl i kön, upplever jag som nästintill en plan kurva men med några få toppar och dalar.

Och jo, tackar som frågar, i dag är koalan ungefär lika stor som just en koala kan vara (lite större än på bilden, alltså).

Musik om ofrivillig barnlöshet

Jag har inte hunnit lyssna så mycket på låtarna ännu men Mikael Herrström mejlade mig och tipsade om en skiva han släppt, där flera av låtarna handlar om ofrivillig barnlöshet. Om du klickar på hans namn kommer du till en intervju med honom i DN. Skivan heter A No Family Affair och finns på Spotify.

Jag har bara lyssnat lite, haft den i bakgrunden, inte lyssnat "på riktigt". Men det är lugn, skön musik och så är förstås det som tilltalar mig innan jag hört texterna ordentligt att det går att nå ut med det tabubelagda ämnet på många olika sätt.

Tack för tipset, Mikael. Och tack för musiken!

måndag 1 februari 2016

Tänkvärt videoklipp



"Who we truly are is found inside".
Så självklart, kan tyckas, men ibland värt att påminna sig själv och andra om.

Femton veckor

Biology is the least of what makes someone a mother.
Oprah Winfrey