tisdag 23 februari 2016

I månen fanns en stilla tröst


På väg hem från bussen i kväll efter en lång arbetsdag tänkte jag:
Det känns som jag ska börja gråta.
Snart gråter jag.
Jag gråter.


Tårarna segnar tyst nerför kinden. En flämtande andning, en till, rädd att tappa kontrollen. För det är lite så i kväll. Längtan byter skepnad till saknad och känslorna är plötsligt inte under min kontroll. En hinna av sorg och tomhet som jag inte rår på. Förrän fullmånen syns som en strålkastare.

Vi har i alla fall månen och stjärnorna.
Inte i samma ögonblick.
Men som om vi vore tillsammans ser vi dem både jag och du. 


Tänk att i månen fanns en stilla tröst.

18 kommentarer:

  1. En extra stor varm kram till dig i kväll, gulliga svärdotter.��

    SvaraRadera
    Svar
    1. En lika stor tillbaka, fina du!

      Radera
  2. Skickar en kram härifrån. Jag hoppas innerligt att ert barnbesked snart kommer!

    SvaraRadera
  3. Klen och tråkig tröst men sänder över en styrkekram❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varken klent eller tråkigt. TACK!

      Radera
  4. Det är okej att vara ledsen och gråta, skönt att få göra det då och då tycker jag. All längtan, drömmar, oro, förväntan, kämpande tar ut sin rätt. Det ger energi och ibland suger det musten ur en. Oavsett hur man väntar på sitt barn tror jag (ivf, adoption eller inget av dem) barnlängtan kan skära i hjärtat. Fint med månen :) håller tummarna för er

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, gråt är en skön ventil ibland. Tack för tummarna! <3

      Radera
  5. Stor kram! Tänk om ditt barn föds denna dagen eller om barnet ligger och tittar på månen också. Så roligt att titta tillbaka på din blogg sen när du vet när ditt barn är fött och se om du skrev något då. Denna använder jag på min blogg för att hålla reda på hur länge vi har väntat http://lilypie.com/index.html Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa. Jag brukar tänka på det att det blir spännande att se när vårt barn är fött, var vi var i livet då. Tack för tipset! Kram

      Radera
  6. Svar
    1. Tack! Man blir som rörd av all omtanke <3

      Radera
  7. Jag hade en liknande stund häromdagen på jobbet. Jag kände mig gråtfärdig, tänkte att lite musik nog skulle göra mig gladare, men det hade istället motsatt verkan och så tänkte jag att det är bäst att låta tårarna vinna och bara låta de komma. Och det kändes faktiskt bättre.

    SvaraRadera
  8. Måste bara säga att du är helt fantastiskt begåvad på att sätta ord på dina känslor, speciellt de där hjärtskärande mörka som är så svåra att beskriva...jag har också varit på den där bussen i det där mörkret:( hang in there! Jag hejar på er! Många kramar/ Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de fina orden Anna!

      Radera
  9. Den ovissa väntan är gräslig! Den känns helt oändlig och det finns inte så mycket man kan "hänga upp" den på. Är man gravid så vet man ju, 9 månader plus eller minus lite. Och under tiden se både ser och känner man hur man kommer närmre och närmre målet. Men att vänta på sitt barn genom adoption är som ett svart hål. Inte uppmuntrande ord jag vet, men det är den krassa verkligheten och det är fullt tillåtet och förståeligt att känna att det känns för jävligt och outhärdligt ibland. Det kommer gå upp och ner. Man vänjer sig lite vid väntan efter ett tag. När det blir vår och sommar brukar det kännas lite lättare :)

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske inte uppmuntrande, men trösterikt att höra ändå att det är fler som på riktigt vet PRECIS hur den gräsliga väntan känns. Jag tror också stenhårt på våren och sommaren.

      KRAM!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina