tisdag 7 juni 2016

Hur plockar vi upp bitarna?

Ni ska få det så naket som jag orkar skriva just nu.

Vi är förkrossade, bit för bit går vi sönder tillsammans. Minustecknen på stickorna, är så svaga jämfört med det som upplevs nu. Till och med det sista minustecknet för drygt ett år sedan. Det är som att vi, liksom i SVT:s succé Mästarnas mästare, utkämpar en ny nattduell varenda dag. Rättare sagt pågår den under kontorstid, så stänger telefontiden och vi vet att vi står som förlorarna än en gång. Stavarna som slocknar plockas av någon annan kraft vi inte rår på. Eller så är det som att vi kastas in i samma långa mardröm, dag efter dag. Efter dag. Inget, inget barnbesked. Den högljudda tystnaden som vi inte rår på. Bara när vi sover är vi avslappnade, trygga.

För även om drömmar om att vi blivit föräldrar smyger sig på, får vi vara det för stunden innan vi slits tillbaka in i sanningen. Denna ständiga kamp, som vi oavbrutet utkämpar utan att kunna påverka utgången eller vägen dit på något sätt. Denna passivitet är fruktansvärt smärtsam att genomlida samtidigt som livet över allt annars rullar på. Jorden slutar inte snurra fastän vi dag efter dag vistas i detta gap av sorg.

Vi kämpar oss igenom en av de värsta perioderna i vårt liv just nu och har inte en susning om när det vänder. I morgon? Ska vi tvingas vara vakna med detta svarta hål i bröstet hundra morgnar till innan det är över? Är vi trygga om hundra nätter eller har något annat hinder kommit i vår väg då? Jag försöker med tankens kraft påverka telefonen att ringa, tror på något sätt att det ska fungera. Det stora samtalet. Men tystnaden gör ont.

Vi försöker trösta varandra. Men vad för tröstande ord finns att säga när vi inte har några svar att ge? Vi vet, hoppas, att vår tid kommer någon gång. Kanske snart. Huvudet säger det. Men det är svårt för hjärtat att förstå när vi inte vet varken ut eller in hur nära vi är. År av förtvivlan sätter sina spår medan vi försöker bära varandra. Vad ska vi tro egentligen? Åh, vi försöker ha tillit till livet men orken är svag.

Hur plockar vi ihop alla de där bitarna som blir? Vi har inget svar på det. Det vi kommer fram till är att vi behöver komma bort från vardagen, från sådant som påminner om den sorg som hela tiden är närvarande. Ni minns väl Sällskapsresan: "Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting". Två försök att leva utanför den energislukande väntansbubblan är på gång:

1. Tobias 30-årspresent till mig: En natt på hotell tillsammans och Beyonce i Friends Arena (Oh my!)
2. En vecka i en liten by på Kreta i sommar, tillsammans förstås. Hittade rena fyndresan för cirka 2500 kronor/person och slog till.

Vi trodde inte att vi skulle boka en charter i väntansprocessen. Det kändes onödigt. Men nu är det den bästa medicin vi kan komma på. Vara bara vi två, i en helt annan miljö. Efter det kanske vi orkar ta ett djupt andetag, samla energi, fortsätta vänta.

14 kommentarer:

  1. Många många varma kramar till er båda. Ni gör så rätt i att resa bort tillsammans. Kanske ni glömmer lite för stunden och samlar ork och energi tillsammans. Kanske lättare att gå vidare sen.

    SvaraRadera
  2. Jag har aldrig väntat på barnbesked, däremot har min ettåring haft cancer och fastän han bara är 18 månader har vi väntat mycket. Väntat på att få röntgensvar, biopsisvar, svar på om cellgifterna fungerar, svar från patologen om vilken sorts cancer det är. De olika väntorna har alltid varit under en månad, men svaret har handlat om liv eller död. Alla svar har vi fått på telefon och jag har mått så dåligt av att alltid vänta på att den ska ringa. Till slut stängde jag av ljudet och började "glömma" att ta den med mig om jag skulle handla eller träffa en kompis. Det var fantastiskt skönt att vara fri från den ibland och jag insåg att så viktiga besked som jag (och ni!) väntar på ringer man inte bara en gång om. De kommer att ringa tills någon svarar, men jag kan fungera som människa under tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! ❤️

      Radera
  3. Och: Hoppas att ni får ert samtal snart!

    SvaraRadera
  4. Vad fint skrivet om något så svårt. Jag har aldrig väntat på adoption, men varit oförklarligt barnlös och jag känner igen det du skriver. Den där ångest-sorgen, vad vidrig den är. Ibland tänker jag tillbaka på de senaste fem åren och undrar varför jag inte riktigt kan minnas vad som hände under dem, och sedan minns jag, just det. Jag gick ju och sörjde konstant över något som vi inte kunde prata med så många om. Och det fanns där hela tiden, under ytan, molande, och stack till så ofta, som när någon berättade att de skulle ha barn, eller bara man såg föräldrar och barn på stan. Jag tror att man alltid bär med sig det på något sätt, i alla fall gör jag det, men det positiva är att när ni sedan blir föräldrar, så blir det mycket lättare. Jag följer er resa och hoppas så att ni får besked snart! Kram! /Sussi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord Sussi. Kram

      Radera
  5. Jag har inte heller någon erfarenhet av adoption men kämpade i 3,5 år innan vi fick vår dotter. Orkar knappt tänka på de åren, all denna sorg och smärta och den satans ovissheten som gjorde så ont. Har läst din blogg länge och känner så med er! Vill säga att det kommer bli bättre, att ni kommer få hålla ert älskade lilla barn i era armar snart och då kommer den här kampen och de här åren ändå kännas värt allt, men vet att det inte riktigt finns någon tröst. Ni är dock inte ensamma i det här och vi är många som hoppas och längtar med er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag brukar försöka tänka att när vi firar vårt barns sjuårskalas eller rentav när vi träffar vårt barn första gången, då kommer inte denna väntan i kön spela nån roll om den var sex månader eller tolv månader. Det är bara nu det känns som en extrem skillnad.

      Radera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Jag förstår att den där sista etappen, som bara är väntan kan te sig outhärdlig!!! I den här processen (med IVF och adoption) är det ju annars så många små milstolpar att bocka av. Nästa IVF, ny medicin och hopp, föräldrautbildning, utredning, medgivande och så ansökan. Sen. Ingenting, ingenting och ingenting. Förrän samtalet kommer. Då du Lina:)

    Vi har några månader kvar innan vi får skicka vår ansökan men du ska veta att du och er berättelse ändå ger mig hopp. Ni är snart där!!! Stora kramar till er och jag tycker ni gör helt rätt, bort från vardagen för ett tag och försök att påminna om er allt annat som är fantastiskt här i livet. Som Kreta! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort, stort tack för peppen! Så spännande att ni har en ansökan på gång ❤️ Jättekram!

      Radera
  8. Styrkekramar till er båda! Håller tummarna hårt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vi tar tacksamt emot alla tummar vi kan få låna.

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina