Innan läggdags igår översköljdes jag av en oro och stress som inte riktigt släppt. Jag har nog svårt att koppla av innan vi fått iväg pappren, gjort allt vi kan göra för att påverka tidsaspekten. Men vi är liksom förut i händerna på myndigheter.
Samtidigt som vi är i en lyckobubbla är detta ett jobbigt skede att vara i för mig. Både små saker att vara nervös inför, att vi fyllt i något papper fel som gör att processen försenas några veckor och det är det som gör att vi blir en familj om sju månader i stället för om fem.
Sedan det lite större perspektivet. Försöka förstå att hon är vår, förbereda sig själv på att lära känna henne, vara överlycklig och samtidigt veta att hon är ett halv jordklot bort. En inneboende rädsla att något ska gå fel, så att vi inte blir en familj. Att hon inte mår bra där hon är och att det är bråttom, bråttom.
Jag tror att detta är helt normalt. Som jag nämnde tidigare har ju vi som ofrivilligt barnlösa under över fyra års tid aldrig kommit så här nära föräldraskapet, förrän nu och därför känns det så ovant. Kan det verkligen vara möjligt? Är det säkert att det är nästintill noll procent risk för att något går fel? Hur kan det stämma?
Man är så van att det finns ett stort kanske med i bilden, att det aldrig är definitivt.
Parallellt med denna oro, som jag ändå inte låter äta upp mig helt, googlar jag på sittvagnar, bärselar och bilbarnstolar. Jisses, vilken uppsjö av märken och modeller det finns och inte använder de enkla ord i annonserna. Det ska väl låta så fräsigt som möjligt och bortdribblad blir man.
Nåja. I morgon håller vi tummarna för att kontrakten landat i brevlådan.
Tack gulliga ni för att ni förgyllde våran helg. Blir alltid så tomt när ni åker. Kram ❤
SvaraRaderaTack detsamma <3 Kram
RaderaVill slå ett slag för bärsjal, eller en ergonomisk sele åtminstone! Vi bär vår ettåring fortfarande och i sjalen blir hon viktlös trotts sina 12kg. Supermysigt och värdefullt för anknytningen, men de visste ni säkert redan :) stort grattis igen!
SvaraRaderaTack för tipset! Och för grattiset :)
RaderaKänner väl igen mig! Oron finns såklart även om man är gravid att något ska hända men jag tror att det är ännu mer känsligt när man adopterar. Det är så många fler yttre faktorer som spelar in och som kan påverka processen och det känns som att det kan vara små detaljer som kan vara helt avgörande för utgången. Men när det har gått så långt i processen så tror jag nog att statistiken visar att det går hela vägen för de allra allra flesta. Fast vid vår första adoption vågade jag inte andas ut förrän vi satt med vårt barn på planet hem. Men det är nog lite extremt tror jag ;)
SvaraRaderaJa, precis! Kan också tänka mig att oron finns där hur man är blir förälder. Sedan följer den väl i skiftande utsträckning med en resten av livet ;)
RaderaÅ vad jag känner igen mig. Jag var så orolig att något skulle gå fel så jag tillät mig inte att vara glad. Alla dessa år av besvikelse hade satt sina spår. Fattar du den känslan när vi landade på Kastrup, tårarna rann ner för kinderna. Nu var hon med oss, vi var en familj och flygresan hade gått bra. Det som jag hade gjort annorlunda idag var att åka till Taiwain tidigare än vi gjorde och göra alla turistsaker. Ta foton och göra upp en plan vad vi ville se. Sen när man väl fick varandra så ville man bara hem så fort som möjligt. Det var så varmt där så vi kunde inte vara ute, frukost på hotellet var så mycket distraktion för Leia så man längtade att äta frukost själva. I början var det löjligt enkelt att ta hand om Leia så det där med att lära känna varandra som jag trodde var viktigt stämde inte i vårt fall. Vi har lärt känna varandra nu när vi har varit hemma ett par månader. Det är mina åsikter men alla tänker olika och alla barn är olika. En sak stämmer alltid, det blir aldrig som man har tänkt sig. 😂
SvaraRaderaTack för att du delar med dig ❤️ Ungefär så här går våra tankar, att en närliggande lekpark är väl ungefär det man mäktar med om dagarna när man tar sig utanför hotellet/gallerian 😄 Vi vill gärna göra dagsutflykter till Taipei och Hannas hemstad innan vi är vi tre på heltid så att säga ❤️
Radera