tisdag 11 oktober 2016

Nu lugnar vi ner oss lite


Hoppet har svalnat lite nu. Eller. Det är klart det finns där, men jag orkar inte gå runt och hoppas konstant så som förra veckan. I stället har jag hittat ett lugnare tillstånd. Skönt och tråkigt på samma gång fast kanske framför allt nödvändigt. Så ser ju den ofrivilliga barnlösheten överlag ut i perioder.

Jag hoppar förstås till då och då trots allt, som igår eftermiddag när en kvinna ringde från skyddat nummer och bara presenterade sig med ett "Ja, hej! Det var Anna-Lena", som det förstås tog en evighet att koppla var en "Anna-Lena" på vårdcentralen. "Men säg det på direkten då, människa. FÖR GUDS SKULL! Så jag inte tror att du ringer från adoptionsorganisationen", ville jag skrika åt henne. Helt normalt. Jag skrek det lite inombords innan jag gick tillbaka till att jobba, var nog tur hon inte ringde förra veckan när hela ens skinn var som täckt av adrenalin på något sätt. 

De närmsta dagarna ser jag ändå mest som något att ta sig igenom, för att slutligen förhoppningsvis äntligen komma fram till det där samtalet. Egentligen vill jag nog helst några veckor framåt, vare sig det innebär ett samtal eller inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina