onsdag 19 oktober 2016

Vad är ett år?

Då har vi nått en enorm milstolpe i vår ofrivilliga barnlöshet. Ett års väntan i kön till vårt barnhem St Lucy i Taiwan i dag.

Det känns motigt att vårt samtal inte kommit ännu. Men väntan har blivit en sådan stark del av vardagen att det oftare är väntan som finns där snarare än samtalet i sig. Den dagen när samtalet kommer, den dagen är ju inte vardag. Det finns två känslor som övervinner motigheten och det är förväntan och kärleken.

I morgon kan kännas långt borta. Men den dagen kommer. Vi måste bara, fortsätta, ha lite tålamod.

Fantastiska jag-boken har fyllts i den 19:e varje månad. 

365 dagar har vi vaknat och väntat och längtat. Jag tror inte att en av de 365 kvällarna vi lagt oss förbigåtts av minst en tanke på det barn vi väntar på.

Vecka för vecka har det ändå gått att hitta energi, att vi tagit oss igenom en vecka till. Och en till. En till. Till slut blev det 52 veckor innan vi nådde hit.

Månad för månad har vi hittat glädje och kärlek i väntan. Anledning att fira de små milstolparna. Hade jag inte varit sjuk i dag, just denna enorma milstolpe som den tolfte månaden innebär, hade vi nog hittat på något mer kreativt än att beställa hem thaimat. Men det blir väldigt mysigt ändå. Tolfte tillfället vi firar en milstolpe. Wow. 12 månader.

Jag bär på många känslor just nu. Men jag orkar nog inte sätta ord på dem, överrumplas av den sinnesstämningen i kväll. Låt oss bara konstatera att det är med vemod, bitterljuvt på något sätt, som jag ser att vi har ett års väntan bakom oss.

6 kommentarer:

  1. <3 jag kikar in varje dag och hoppas så att ert efterlängtade barnbesked kommer snart! Helst igår. Kram till er

    SvaraRadera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina