fredag 18 november 2016

Vi trodde vi hade förlorat henne

Älskade, älskade barn. Det här dygnet har varit fruktansvärt. En hinna av ovisshet har legat över oss sedan vårt obeskrivligt viktiga brev tycktes vara spårlöst försvunnet. Det svar vi skulle få efter fyra i dag, blev inte det vi ville ha. Postnord menade att brevet fanns hos Ica. Medan Ica menade att det inte var där. Lösningen var att Ica skulle göra en inventering inom 24 timmar eller så och då hitta eller inte hitta brevet. Återigen ovissheten.

Nu blev till och med Tobias orolig. När faran nu är över, brevet har äntligen hittat fram, kan jag berätta att vi aldrig under den ofrivilliga barnlösheten varit så rädda. Rädda att förlora vårt barn. För de stora "tänk om" som cirkulerade i vårt huvud var: "Tänk om vi måste göra om precis, precis allt?". Flera månader till att samla originalhandlingar, stämpla, skicka. Det kanske dröjer till 2018 innan vi får träffa Hanna. Det skulle vara fruktansvärt. Men det klarar vi, om vi måste. Den ännu värre tanken, är långt tyngre att leva med: "Tänk så säger de att de inte kan vänta på oss. Att Hanna behöver en familj nu och de måste välja några andra föräldrar till henne?".

Den tanken blir oumbärlig när jag, inne i bubblan, passerar Hannas rum. Att tänka att hon inte ska vara med oss. Att vi inte blir en familj. Det är en fruktansvärd tanke och sorgen över att tänka att det ens kan bli så överväldigande svår, värre i kombination med att se det där barnrummet. Jag segnar ihop. Skrikgråter. Så nära panikångest har jag aldrig varit i den ofrivilliga barnlösheten. En sådan rädsla har jag nog aldrig känt i hela mitt liv.

Att vi är rädda att Hanna ska ryckas ifrån oss på något sätt har vi pratat om innan. Vi har båda sagt att det ju kan hända saker under en adoptionsprocess, även om det är extremt ovanligt. Då har vi sagt att det finns något som skulle vara väldigt jobbigt men som vi inte kan se att vi skulle ställa oss emellan även om hjärtat skulle slitas sönder. Det är att Hannas biologiska familj skulle ångra sig. Där skulle vi antagligen inte kunna strida i det här relativt tidiga skedet, när Hanna inte ens vet att vi existerar. För då skulle det inte kännas som att det var för Hannas skull vi kämpade även om vi nog skulle vilja intala oss det. Nej, det skulle vara svårt att se att hon skulle förlåta oss för något sådant senare i livet om det kom fram vad som skett och det skulle det ju för något sådant hemlighåller man inte från sitt barn. Hur lever man med det? Är ni med? Men det betyder inte att hon inte är vår. Det är hon. Hon vet bara inte om det ännu.

Så ni kan tänka att alla de här rädslorna, att förlora Hanna, finns med oss och frustrationen var stor när detta brev med precis alla original inte hittade fram. Att förlora Hanna på detta sätt? Det vore en sådan mardröm. Så fel. Panik, panik, panik.

Strax efter åtta i kväll begav vi oss så mot Ica. Nej, inget brev. Jag bröt ihop och hulkade fram "Vår dotter. Jag vill inte förlora vår dotter". Och kvinnan i personalen som egentligen hade kassan men ville försöka hjälpa fast det verkade hopplöst ur en annans synvinkel hade tålamod. Vi frågade om det skulle hjälpa om vi sa hur brevet såg ut. Så gick hon in - och hittade det direkt! En sådan lättnad.

Det visade sig att brevet hade två olika rek-koder påklistrade. En som Taipei Mission klistrat dit och sedan en helt annan som Postnord klistrat på. Vi fick den ena på avin, men det var den andra som var inscannad i systemet. Någon, vem denna nu är, borde ha kollat att koderna stämde överens. Så här i efterhand tänker vi att vi kanske kunnat upptäcka felet om vi skrivit av/fotat Taipei Missions kod.

Nu var det ju inte Icas fel. Men den kvinna vi pratade med i kväll beklagade ändå att ingen därifrån letat ordentligt i kväll fast vi fått det intrycket och att ingen ringt oss fast brevet låg framme. Jag sa att hon inte behövde beklaga sig för vår skull utan att hon kunde gratulera i stället. Vi ska äntligen bli föräldrar.

14 kommentarer:

  1. Tack gode gud att brevet kom tillrätta. Usch en sån ångest. Så glad med er. ❤��. Kram Farmor.

    SvaraRadera
  2. Fy vilken fruktansvärd upplevelse. Hoppas allt flyter på problemfritt nu så ni snart får hämta hem Hanna. Hälsningar från en som följt er länge men aldrig kommenterat innan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är tufft med ovissheten när så mörka tankar smyger sig på. Men vi är sååå glada att brevet hittade fram. Tack rara du! <3

      Radera
  3. Vilken mardröm! Så himla skönt att brevet kom till rätta. Eller, nej, skönt räcker inte, men alla mina livsavgörande adverb är som bortblåsta. Det blev som is i mig när jag läste, och tänkte, på vad som kunde hänt om brevet inte kom fram. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan hos er. ����

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kändes riktigt panikartat och ovisst men förstås en ENORM lättnad när brevet äntligen låg där framför oss ❤️

      Radera
  4. Fruktansvärt, skönt att det kom till rätta. Hoppas att resten av vägen till er dotter går som på räls.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Vi håller tummarna för det ❤️

      Radera
  5. Fy bubblan vilken total panik!!! Jag hade nästan gått sönder. Det är det här som jag tycker är värst med allt, att man är så totalt utelämnad till andra hela tiden. Hoppas att lugnet i själen kan få infinna sig snart! Kram till dig och Tobias.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, panik var förnamnet! Men tac och lov infann sig lugnet i dag när vi äntligen kunde fortsätta med processen, kopieringsmaskinen på biblioteket har gått varm ❤️ Kram!

      Radera
  6. Får kalla kårar när jag läser detta....fy!!! Sådant får ju bara inte hända, men så skönt att ni fick tag på brevet. Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi var rejält lättade när vi äntligen hade brevet i vår hand. Vi sa det att man går runt och oroar sig för att vi ska tabba oss på nåt sätt, så händer sånt där ... Puh! Kram

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina