fredag 30 december 2016

Ett år präglat av längtan

Då är snart årets sista dag här och jag tänker på vilket år det varit men framför allt vilket år, vilket liv, som vi har framför oss.

Om vi börjar i rätt ände så har jag väl aldrig varit med om ett sådant år som detta 2016. Världen har varit konstig, sorglig. Inte nog med att en sådan "rasistiska citat"-maskin som Donald Trump vann presidentvalet i USA, oskyldiga barn och vuxna dör i ett beklämmande omänskligt krig i Syrien. Det är så att hjärtat gråter, går sönder, och tron på godhet ibland känns som bortblåst. Måtte det vända, måtte det vända.

Men jag bloggar ju förstås i ett annat ämne och där har hösten varit desto mer upplyftande än våren. På det privata planet gick mitt 2016 från att vara ett av de absolut tyngsta år jag upplevt, när den ofrivilliga barnlösheten nådde sin kulmen, till att bli det bästa i mitt liv.

Året måste givetvis delas upp i "före" och "efter" barnbeskedet. Vad gäller väntan minns jag särskilt när vi satt på bussen på väg till flygplatsen och skulle lämna Kreta. Medan landskapet tynade bort allt mer för varje sekund kände jag hur jag verkligen inte ville hem till vardagen, till den långsamma klockan och tysta telefonen. Vi hade haft en så fantastisk vecka, men nu skulle jag tillbaka till väntansgropen där jag hörde hemma. Jag ville bara gömma mig. Få ligga i en solstol, drömma mig in i en bok, medan väntan passerade. Det är så otacksamt. Men sorgen är ju sällan vacker, sällan sympatisk. Väntan åt upp mig under resten av semesterperioden och fortsatte tära på mig ända in till höstlöven.

Men. Så kom äntligen ljuset en av de sista höstdagarna. 21 oktober och den bästa stund jag upplevt i mitt liv, vilket måste göra 2016 till det mest fantastiska år i livet. När Tobias ringde och berättade att vi skulle få en dotter. Det var som att årets väntan, åren innan dess, sprängdes bort på en sekund där i lunchrummet på jobbet. Det är ju det som fascinerar med väntan. Att det kan skilja så på "före" och "efter". De trygga orden som jag längtat så länge efter att höra fanns äntligen där. Allt jag behövde veta. En dotter. Hon fyller ett i morgon. Nu var jag hel igen.

Jag förstår att detta kan vara att svära i kyrkan och att jag får äta upp det senare i vår väntan, men jag kan inte fatta hur fort tiden gått efter det samtalet! Det är drygt 25 timmar kvar av detta år. Snart är vi inne på det år när vi blir föräldrar. En envis röst inombords säger att det kommer ske i april. Jag har sådan kraft, energi, optimism att jag inte orkar bry mig om osäkerheten. Att något kanske händer som förhindrar processen, trubbel kommer i vägen. Vad pratar du om? Vi åker till Hanna i april. Den lyckovågen rider jag på och har nog gjort större delen av tiden efter barnbeskedet. Håll nu ut till april. Om vi får åka då, innebär det att vi redan väntat en tredjedel av tiden.

Är det något väntan lärt mig, är det att inte hålla tillbaka glädjen, hoppet och lyckan. Lev med det så länge du har modet och orken. Det är de känslorna ihop som gör att väntan går så mycket fortare. Jag säger inte att man kan nå den euforin på beställning. Men om man har turen att den hittar en, är det dumdristigt att mota bort den.

Det är väl att skriva er på näsan men jag tänker att 2016 är ett år då jag periodvis lidit som mest av barnlösheten, ett riktigt skitår, men samtidigt varit det år då jag äntligen till slut blev mamma, det bästa året i mitt liv. Så tänker jag att det väl så ofta är på det sättet, att glädje och sorg går hand i hand eller kanske snarare när man inte tror man ska orka mer och kraften är på väg att helt ta slut så sträcker hoppet ut en hand. Nu ska denna glädje fortsätta ända in i föräldraskapet, rätt in i hjärtat, och bara mysa. 2017 får äntligen min familj börja livet som tre. Det är den största dröm jag kan tänka mig och jag begär inget mer av livet just nu.



Gott nytt år!

onsdag 28 december 2016

Dags att få den berömda tiden att gå ...

Så är det snart januari och om någon nu missat det kan jag berätta att min plan är att tiden fram till att vi får åka till Taiwan, förhoppningsvis i april, ska gå i ett rasande tempo. Jag tänkte så ni vet om ni undrar var tiden tog vägen, ingen fara utan bara jag och Tobias som skyndat på den lite.

Detta planeras förstås göras på många sätt. Ett av dem är att jag planerat in för oss att gå på bio inte mindre än fyra gånger under årets första två månader! Redan nästa vecka har jag bokat in 101-åringen som smet från notan och försvann. Därefter väntar dramat Skönheten i allt, komedin Why him samt Disneyfilmen Vaiana.

Swosh, swosh, säger jag bara.

De små, små kläderna

De senaste veckorna har jag verkligen börjat plocka och sortera här hemma. Jag har tagit mig tid att köpa förvaring och stuvat undan, kastat det vi inte använder och städat. Börjat planera för en storrensning i garaget ...

Det är som att när adoptionsprocessen och göromålen och väntandet som kommer med det inte längre behöver tas itu med så orkar jag se allt det andra som behöver göras och det är så skönt. Särskilt som jag ju vill att tiden till resebesked ska gå fort, fort. Jag gör det dessutom gärna, för det är ju en väldigt befriande känsla att få saker gjort hemma.

När vi var till Gimo över jul fick vi en hel drös med barnkläder av en snäll bekant. Fantastiskt! Det var färgglada klänningar, tajts, tröjor ... och en vinterjacka. Guld värt att slippa köpa en dyr vinterjacka i rätt storlek, som hon nog bara hinner använda några gånger innan sommaren är här. De många kläderna, tillsammans med Hannas andra kläder som vi hunnit samla på oss, har lett mig in i nästa projekt: Att tvätta.



Jag hade tänkt vänta till mars eller åtminstone kunna hålla mig till nästa år men det var visst stört omöjligt. Det började lite oskyldigt med att jag köpte en rundstav (ja, eller "som ett plaströr fast i trä och inget riktigt rör", som jag så fint försökte beskriva det inne i trähandeln) så vi kan hänga upp en del av hennes kläder i garderoben i stället för att ha allt ihopvikt och så några små galgar från Mio. Så tänkte jag att jag kan tvätta några plagg och till slut bestämde jag mig för att köra rubbet efter att ha klippt bort alla prislappar och så där. Men varför inte? Om jag nu ändå har all denna energi, så är det väl lika att ta tag i tvättandet. Dessutom är det ju alldeles ljuvligt att få se dessa små, små kläder hänga på tork. Vilken milstolpe.


Två maskiner blev det igår kväll, de resterande två och sängkläderna ordnas det med i dag. Vi fick matchande sängkläder av farmor och farfar. Så de kommer vi nog ha bäddat med när vi kommer hem från Taiwan. Det var Tobias idé. Det tyckte jag var bra, med ändringen att i stället för att som han föreslog bädda dagen innan vi åker till Taiwan så bäddar vi några nätter innan för att lakanen ska ha fått våra dofter. "Dofter?" undrade Tobias ironiskt. Jag bara "Okej, odörer då" ...

Och så tillbaka in i garderoben igen!

tisdag 27 december 2016

Grannflickan och presenten

Har jag berättat om grannflickan? Det hände den mest bedårande grej. Grannflickan, som snart är tonåring och adopterades till Sverige från Kina när hon var liten, har följt vår adoptionsprocess med intresse. Likaså hennes föräldrar. Någon vecka efter barnbeskedet knackade jag på för att berätta de glada nyheterna.

Grannflickan var så där eftertänksam som hon kan vara, hoppade och studsade inte direkt av glädje, och jag funderade om jag kanske överrumplade henne med bilder och information och att det var mycket för henne att ta in. Min magkänsla sa mig ändå att hon nog var okej, även om jag var lite orolig.


Det gick några dagar innan hon knackade på hos oss. Med sig hade hon en urgullig ryggsäck som det visade sig att hon haft när hon var liten. I Mimmi Pigg-ryggsäcken låg ett pennskrin, en bok och en korg att hänga upp och ha leksaker i. Allt detta ville hon ge till vår lilla Hanna. Så himla snällt och genomtänkt av henne! Hon behövde bara lite tid att ta in vårt barnbesked och jag tror att när ytterligare lite tid gått kommer hon nog bubbla av frågor och goda råd, som hon så ofta gör.

För var dag som går

Från den här julen tar jag med mig njutningen av att vänta på Hanna. Jag vaknade med ett vemod på julafton, fällde någon tår av saknad men sedan tillät jag mig njuta. Så fantastiskt att veta att nästa jul, då finns hon med oss. Också den här julen var hon förstås väldigt närvarande utan att veta om det. De flesta paketen under granen var till just henne och de flesta paket som vi gav bort handlade om henne.

Vi gav bort tavlor på Hanna och Taiwanarmband från Barnens Vänners biståndsshop. Av mig och Hanna fick Tobias i present att jag och han ska gå på Afternoon Tea med bubbel på Gimo herrgård i mitten av februari. Kanske har jag prickat in datumet när längtan är nästintill olidlig och så en smålyxig aktivitet som vi inte kommer (vilja) se röken av på lång tid framöver ...

Av mig och Tobias fick Hanna då varsin julklapp. Tobias köpte ett Duplo tågset. Klart tjejen ska ha lego! Av mig fick hon en UV-dräkt av märket Banz att ha till sommaren när vi är och badar. Den är i lite större storlek så att den kanske räcker en sommar till. Och så några strandleksaker till, förstås.


De här dagarna har det varit stort att tänka att många av de släkt och vänner vi träffade i Gimo nu ... kanske, kanske var det sista gången som vi träffade dem och inte var alla tre. Hon är så nära nu! Det är nästan så vi kan ta på henne. Som de vackra orden lyder: Hon växer inte i min mage, men i våra hjärtan. Och det är svårt att förstå hur det går till, men för var dag som går älskar vi henne än mer.

fredag 23 december 2016

Samhörighet genom syskon eller delade erfarenheter?

Igår, eller om det var i förrgår, kom pappren från Migrationsverket. Hanna får uppehållstillstånd. Nu ska vi bara lägga pappren på "ett smart ställe" så vi hittar igen dem när det bär av mot Taiwan.

I morgon är det julafton. Så otroligt overkligt. Visst är det mysigt med ledighet några dagar men jag och mannen är ganska överens om att det bästa inte är just att det är jul utan att vara ledig och att dagarna samtidigt går så att vi kommer närmare vår Hanna. Påsken är vi kanske, kanske tillsammans. Midsommar är vi med allra största sannolikhet det. Likaså på Hannas födelsedag och vips var det plötsligen dags för första julen ihop.

Igår gick jag och Tobias med i en internationell Facebookgrupp för St Lucy-föräldrar efter att jag bett om en inbjudan. Jag presenterade mig i gruppen och berättade att vi väntar på att få åka och hämta vår dotter någon gång mellan april och juni. Då berättade en mamma i USA, det är främst amerikanska föräldrar i gruppen, att hon hämtar sin dotter i januari när hennes dotter då är 18 månader. Hon är alltså bara några månader äldre än Hanna, så de är med stor sannolikhet lekkamrater! Är inte det helt fantastiskt?

Jag har tänkt mycket på det där. En del vet ju direkt om det blir fler barn. Vi vet inte utan får se vad som känns rätt när vi hunnit vara hemma ett tag. En ny medgivandeutredning påbörjas ändå inte förrän vi varit minst ett år hemma. Tur för vår del är att vi fortfarande är relativt unga i adoptionssammanhang och inte behöver bestämma oss snabbt. Åldersrekommendationen som sett likadan ut i flera år och som många kommuner följer strikt innebär att det börjar brinna i knutarna när vi passerat 40 skulle man kunna säga. Men än så länge är vi bara 33 och 30.

"Om sökanden är över 42 år då ansökan görs, bör utredaren klargöra, om det finns särskilda omständigheter som kan vara av betydelse för helhetsbedömningen av, om sökanden är lämpad att adoptera".
- Socialstyrelsens allmänna råd om socialnämndens handläggning av ärenden om adoption -

Det jag tänker på är att en del pratar om att man vill ha fler än ett barn "för barnens skull". Jag är osäker på om jag kan relatera till det efter barnlösheten. Innan ville jag ha det så eftersom jag som vuxit upp själv ofta känt mig ensam. Så tänker jag i alla fall som vuxen. Samtidigt minns jag att jag älskade att gå in i min egen bubbla och leka ensam. Det kunde jag göra i timmar och känna mig väldigt tillfreds med. Så är det i dag också när jag tar mig an en arbetsuppgift, läser eller skriver. Jag kan verkligen njuta av att vara ensam. Jag tror också, handen på hjärtat, att de gånger jag mått sämst av att inte ha något syskon, är när jag saknar min bror som jag hade men förlorade.

Vi kanske inte kommer ge Hanna ett syskon, oss själva en till individ att älska. Men för mig känns det allra viktigaste att vi håller kontakt med andra adoptivfamiljer och då allra helst andra St Lucy-familjer. Kanske inte minst barn som bott på St Lucy samtidigt som Hanna. Det är en stark gemenskap för oss föräldrar, men framför allt tror jag det är en stark samhörighetskänsla för barnen. Jag vill i alla fall skapa förutsättningarna för Hanna att få det. Det kanske inte går att jämföra, men jag tänker att det känns så mycket viktigare att vårda de relationerna än att Hanna växer upp med ett eller flera syskon.

Ännu är vi inte där. Kanske att det känns annorlunda senare i livet. Jag är bara glad och tacksam att vi har gott om tid på oss att fatta ett beslut. Hur det än blir, tror jag det blir rätt för just vår familj.

torsdag 22 december 2016

Snart ser Hanna oss för första gången

I dag kunde jag inte stilla min nyfikenhet utan mejlade Barnens Vänner för att fråga om vår pekbok kommit fram till kansliet och kanske rentav var på väg mot Taiwan. Då fick jag veta att den postas till St Lucy i dag! Fantastiska nyheter och jag var nog inte riktigt beredd på det men jag blev rörd.

Det är så stort att den här lilla boken, som vi pysslat med här hemma och omsorgsfullt valt bilder till, ska vår ljuva Hanna bläddra i och säkerligen tugga på och det snart. Det blir hennes första kontakt med oss. Vi som snart ska bli en familj, få en livslång relation tillsammans. Det i sig är överväldigande att ta in men börjar kännas allt mer självklart. Att det inte är konstigt alls. Det är precis som det ska vara.

Men ett steg i taget. Först ska hon få bekanta sig så smått med oss genom sin fina pekbok. Kommer hon reflektera över bilderna alls? Vilken fastnar hon mest för i så fall? Och så den stora frågan som vi förstås längtar efter ett svar på: Vad händer efter detta?

tisdag 20 december 2016

Med sele på magen

Ett stort paket väntade på oss när vi kom hem. Bärselen! Givetvis provades den lite snabbt direkt. Men eftersom huvudpersonen herself inte anlänt ännu fick ett av hennes större gosedjur agera testperson. Det gick bra! Det kändes riktigt mysigt att vagga runt hemma innan jag kom på mig själv med att det var ett gosedjur mot magen och inte vår dotter som är tusentals mil bort. Men snart så! Hoppas hon gillar den lika mycket som jag.

 

måndag 19 december 2016

Snart är vi redo att hålla och bära

I dag fick Tobias med mig till gymmet! Det var verkligen länge sedan men jag är glad att jag tog mig an ett pass. När det blev tungt gjorde jag som Tobias berättat att han gör, föreställde mig när vi får träffa Hanna. Älskade lilla dotter. Mamma och pappa är på väg och oj så vi ska orka bära dig. Fick apropå det sistnämnda mejl i kväll om att vår bärsele är skickad! Vi beställde den igår. Det blev en Tula Toddler, som jag hört så mycket gott om. Eftersom många mönster kändes sjukt snygga men nog så feminina, tyckte jag det var helt upp till Tobias att välja. Det blev inga blommor eller något rosa utan ett mönster som vi tror Hanna gillar också, med små söta djur på. Åh, tänk att få bära vår lilla Hanna i selen. Vi valde en där hon kan sitta mage mot mage eller på ryggen. Det känns bra att ha de två alternativen.

Jag, som ändå haft stenkoll på de flesta av våra papper under detta år, lyckades med bedriften att glömma skicka med köpekontraktet på vårt hus till Migrationsverket i förra veckan. Det här insåg jag dagen efter att brevet var postat, mitt i en tanke så där, men tänkte att vi ju kan prova ändå. Men i dag kom påminnelsen via mejl, att vi behöver visa att vår bostad "är i tillräcklig storlek". Jaja, det var ju enkelt ordnat och skönt att vi kunde mejla kompletteringen men man kan ju inte annat än undra om inte en googling vore mer pålitlig än ett fyra år gammalt husköpekontrakt? Sedan blir vi förstås lite fnissiga och funderar över om de tror att vi bor i en koja. Men, men. Rätt ska vara rätt.

fredag 16 december 2016

En blooper

Pekboken, USB-stickan (som vi hoppas inte kommer bort och hamnar på nån julfest hos Postnord) och pappren om att vi dyrt och heligt lovar att återrapportera och så där skickades igår mot Öjebyn och Barnens Vänner. Skönt! Vi insåg på torsdagsmorgonen att vi behövde ha vittnen till våra underskrifter, så det var bara att bege sig mot Tobias jobb för att häcka och haffa de två första.

Som jag sagt tidigare kommer jag inte bjuda på att visa barnsångerna. Men en blooper, imponerande nog vår enda, kan ni få.

video

tisdag 13 december 2016

Fem år senare

I dag är längtan efter Hanna otroligt stark. Det beror nog på julstämningen som råder och att Facebook svämmar över av söta lussebilder. En sådan här dag är det näst intill omöjligt att ta in att vi ska vänta så länge som till april, eller ve och fasa kanske juni.

Men det är precis vad vi ska göra och det kommer att gå jättebra. Det är så här det är. Bara att ta sig igenom det och försöka njuta av att vi äntligen vet vem vi väntar på. Dessutom måste jag säga att dagarna och veckorna går rätt fort ändå och det är ju en förutsättning för att månaderna ska ticka på.

Det är tufft att det är tyst från barnhemmet, ingen ny information alls har nått oss sedan barnbeskedet 21 oktober. Samtidigt tänker jag att uppdateringar i sig inte bara är av godo. Hon rammar in i ens vardag med kraft, utan att finnas här. Jag längtar så efter att få mer information, bilder och höra hennes röst på Skype. Men längtan kommer givetvis te sig både starkare och jobbigare efter det. Det är vad jag förväntar mig i alla fall. Ändå vill man nå dit, så klart.

Nästintill på dagen är det förresten exakt fem år sedan vi började vår resa mot Hanna! Då visste vi förstås inte att det var henne vi väntade på, eller att det var i Taiwan hon fanns. Men en liten aning hade kanske denna mamma ändå, eftersom jag skrev så här i min dagbok:

Måndag 12 december 2011
Hej du!
I dag är en väldigt speciell dag. Jag och din pappa har slutat med preventivmedel för att vi är så ivriga att få träffa dig. Ännu vet vi inte om du kommer att växa i min mage eller om du finns någon annanstans därute i världen. Vi är lika nyfikna vilket som. Inte heller vet vi när vi ses. Vi vet bara att vi längtar. Längtar efter dig. 


Fem år senare alltså äntligen vid detta, att få ta en bild på sig själv och skicka till sitt älskade lilla barn där på andra sidan jorden.

söndag 11 december 2016

Hanna i Taiwan, hej!

Hux flux så var fotoboken till slut beställd. Det har snöat massvis i helgen, så vi skippade utebilderna. Bättre då att ta några utebilder och tanka ned i surfplattan nära inpå resan. Samma sak med bild på bilen, tänkte vi.

Vi valde mellan fotoklok.se och lookibooki. Jag har fått höra tidigare att lookibooki har rabatt för familjer som adopterar, att det bara är att mejla och fråga. Jag mejlade och frågade men fick aldrig något svar. Det tillsammans med att vi föll mer för fotokloks design och "verktyg" gjorde att valet ändå landade på dem. De hade 15 procents rabatt när man beställde första boken men med frakt blev det ändå rätt dyrt tycker jag, ungefär 300 kronor. Då fick vi å andra en fin fram- och baksida, där vi valde att ha bilder på Hanna och så är boken 18 sidor inuti (storlek 15x15 cm).

Den enda text vi har i boken, är på framsidan. Där står det Hanna Wei-Ching under bilden på henne. Inne i boken har vi bara bilder. Vi funderade på att skriva engelska ord i hopp om att personalen då kan peka och berätta för henne på kinesiska. Men det känns som att hon ändå är så liten, att bilderna räcker väldigt långt.

När allt var "klart och betar't" kom vi att tänka på att vi kanske är superoartiga när vi visar handflatan som här där vi vinkar till Hanna. Men när jag googlar om det hittar jag bara att det kan uppfattas som oartigt i Grekland. Så, det finns tydligen en risk för att en del greker tänker att vi säger "ät skit" här:

När man tar den här bilden vill man helst inte
att någon förbipasserande tittar in genom fönstret. 
Sångerna är också inspelade! Jag imponeras av pappa Tobias som valde att sjunga med ändå. Det tycker jag var modigt och det påminner mig om hans väntan. Att det finns en människa som är lika längtansfull som jag. I våra ögon ser vi ut som två galningar men jag hoppas vi inte skrämmer vår lilla Hanna utan att hon bara tycker vi verkar lite roligt knasiga.

Det finns en sorg som svämmat över mig när vi gjort pekboken. För många barn är mamma eller pappa ett av de allra första orden. Vår dotter vet ännu inte vad en mamma eller pappa är. Det är ändå trösterikt att veta att hon har människor som bryr sig om henne runt sig, som tar hand om henne och tröstar henne när hon behöver det. Jag undrar så om hon sagt sitt första ord ännu och vad det i så fall är. Hoppas vi får en uppdatering innan årets slut.

torsdag 8 december 2016

Åtta bilder kvar

Huskontraktet som ska kopieras är lokaliserat, arbetsgivarintygen hoppas vi hittar hem snart och fotograferandet och insamlandet av bilder har fortsatt. Nu är vi nästan i mål för denna vända. Resten av bilderna kirras under helgen så vi kan göra beställningen på söndag kväll. Vi passar på att sjunga barnsångerna i anslutning till fototillfället. Åtminstone jag tänkte ha samma kläder på bilderna, vid sången, under skypen och första gången vi träffar Hanna.

Så här ser den pyttelite ändrade fotolistan ut. Det kändes bäst att inleda och avsluta med en bild på oss:

1. Vi själva, eller ja: mamma och pappa – som håller i bild på Hanna
2. Mamma
3. Pappa
4. Barnrummet (klart!)
5. Barnrummet (klart!)
6. Spjälsängen (klart!)
7. Barnvagnen (klart!)
8. Gosedjur och leksaker (klart!)
9. Snuttis och docka (klart!)
10. Kläder (klart!)
11. Bilen
12. Mormor
13. Farmor och farfar
14. Farbror Mathias (klart!)
15. Kosmo och Seven (klart!)
16. Lekparken
17. Mamma och pappa som håller i bild på Hanna och vinkar

Jag tänkte inte göra i ordning för att fota spjälsängen igår. Jag var så trött och sovrummet kändes kaosigt. Men jag tog mig i kragen och gjorde det ändå. Jag är en sucker för att få bocka av på en lista att jag är klar med något. Har inte bäddat så noga. Det ska som sagt inte vara för mycket som ett skyltfönster.

onsdag 7 december 2016

Den här bilden


Den här bilden berättar så mycket. Framför allt att det börjar bli på riktigt. Att Hanna och vi är nära varandra nu. Jag kan verkligen se henne, oss, i det här rummet. Älskade, älskade lilla Hanna.

Det hände en kul grej ...

Förra veckan var jag ledig mellan torsdag och söndag, så jag bestämde mig för att åka upp till Öjebyn för att min farmor fyllde 85 år. Jag är glad att jag åkte, för det skänkte verkligen energi och så var det roligt att få visa släkten lite fler bilder på Hanna. Det kommer ju dessutom att dröja till några månader efter Taiwan innan det blir aktuellt att åka upp igen.


På fredagsförmiddagen tog jag med mig fika till Barnens Vänners kontor. Det var så härligt att få ge Anna, hon som kom med barnbeskedet till Tobias, en varm kram. Så drack vi kaffe tillsammans en stund och de kunde berätta om det som väntar nu och så fick jag berätta om mina tankar kring allt som händer. Jag fick också veta att vi varit "jättesnabba" med våra kontrakt tillbaka till Taiwan och att det var väldigt bra eftersom det var den biten vi kan påverka när det kommer till tid, vilket kändes oerhört skönt att höra och lite mallig blev man förstås.

När sedan min farmors 85-årsdag firades på lördagen, tillsammans med lite släkt och hennes pigga vänninor i samma ålder, hände en kul grej. Farmors 89-åriga granne och väninna berättade att hennes barnbarn och hans fru också skulle adoptera och hon hade för sig att det var från Taiwan. Jag berättade om det i en Taiwangrupp på Facebook och visst fick jag napp fort! Det visade sig att de också åker till Taiwan någon gång mellan april och juni för att hämta sitt lilla hjärta. Inte samma barnhem, men samma organisation. Hur häftigt är det inte, att de två grannarna och väninnorna i det lilla samhället väntar barnbarnsbarn från samma land, samtidigt? Fantastiskt!  

tisdag 6 december 2016

Några små projekt i rullning

Vi har tre uppgifter att klara av närmsta tiden:

1. Ansöka hos Migrationsverket om uppehållstillstånd för Hanna. Till det behöver vi:
  • Bevis på att vi har medgivande att adoptera, blankett Adoption 12 (klart)
  • Arbetsgivarintyg som berättar vår årsinkomst (begärt ut)
  • Bevis på att vi äger vårt hus (blir nog inte så svårt)
  • Kvitto på att vi betalat in avgiften på 750 kronor till Migrationsverket (klart)
Dessa papper ska så snart vi är klara, tillsammans med ansökan, skickas till Migrationsverket i Norrköping. Barnens Vänner tror att handläggningen är ungefär en månad så det är viktigt att vi får iväg pappren relativt snabbt så att det är gjort.



2. Bilderbok till Hanna. 17 bilder planerar vi att ha med i boken. På de flesta av bilderna har vi med ett särskilt gosedjur som vi kommer att ha med vid skajpen och till Taiwan. Vi har bilder på några personer som vi tror Hanna kommer träffa första tiden och framför allt ofta. Här är de 17 bilderna (kommentera gärna hur ni tänkte, ni som gjort detta!) :


1. Vi själva, eller ja: mamma och pappa – som håller i bild på Hanna
2. Mamma
3. Pappa
4. Barnrummet
5. Barnrummet
6. Spjälsängen
7. Barnvagnen (klart!)
8. Några leksaker (klart!)
9. Snuttis och docka (klart!)
10. Kläder (klart!)
11. Bilen
12. Mormor
13. Farmor och farfar
14. Farbror Mathias 
15. Kosmo och Seven (klart!)
16. Lekparken
17. Lekparken


Ni kanske anar ett mönster i bilderna? Det som känns roligt med St Lucy, är att de lite olikt andra inte vill ha det för städat på bilderna. Det ska synas att ett barn kan stöka till det i hemmet. Så det behöver vi tänka på när bilder på oss tas och när vi fotar barnrummet. Kul också att visa en bild på våra katter. 
De kläder vi fotat är sådant vi tar med oss till Taiwan (linnet är för övrigt det enda rosa plagg vi köpt! Rosa är inte direkt det som får oss att gå bananas i barnklädeshyllorna ...)
De flesta av de leksaker vi fotat är också sådant som hänger med till Taiwan. Det gäller till exempel gosedjuret, dockan och snuttefilten. 

Jag har inte tagit till mig bilderboken helt med den entusiasm som jag trodde att jag skulle ha men nu har det ändå börjat struktureras upp på mitt initiativ (mannen har legat däckad i magsjuka, ska sägas). Det är svårt att veta vad entusiasmavsaknaden beror på. Men jag har ju gått på som en ångvält större delen av adoptionsprocessen så det kanske är hjärnan och hjärtat som säger "låt oss vila, en stund bara". För jag märkte när jag fotograferade i kväll att det är överväldigande härligt på ett sätt, "Är vi äntligen framme HÄR, vid detta!?"-sättet samtidigt som det tar energi då längtan efter Hanna är så stor och gör sig påmind vid det här steget. "Kommer hon snart eller?" undrar hjärtat. 

3. En tredje grej vi ska göra är att spela in två filmsnuttar med barnsånger som vi får skicka till Hanna. Det här var nytt för oss. Men det ser jag fram emot att göra! Tobias gillar inte alls att sjunga men vi kompromissar så att jag sjunger och han gör rörelserna. Vi väljer två sånger som vi tror att hon känner igen melodin på: Blinka lilla stjärna och Imse, vimse spindel. Detta kommer av uppenbara orsaker inte att bloggas ut, haha. 

söndag 4 december 2016

En trygghet som naggats i kanten

Var börjar man? Vi är oskadda, tror jag är en bra start. Men i tisdags kom vi hem till ett upp- och nedvänt hus efter jobbet. Inbrottstjuvar hade brutit sig in genom ett litet fönster ovanför köksbänken och sedan plöjt igenom lådor och skåp både på neder- och övervåningen. Till och med madrassen hade slitits upp. Det enda vi blev av med var två-tre smycken och 50 euro. Troligen slog de till sen eftermiddag. De lämnade kvar all elektronik och annat dyrbart.

Men katterna fanns ingenstans när vi kom hem och det innebar förstås en klump i magen. Ena katten hittade vi ganska snabbt längst in i garderoben, ihopkrupen som en boll bland kläderna. Den andra katten kom tack och lov fram efter ungefär 24 timmar efter att ha gömt sig längst in i kattvinden.

Passen. Så sjukt glada vi var över att tjuvarna inte tagit dem. De låg utslängda, men var kvar. Jag såg bara framför mig att passen, som vi ju har kopior av i alla våra handlingar, skulle ha försvunnit och vi kanske skulle ha tvingats skicka om vår akt på något sätt. Pust! Vi är sjukt lättade att vi kom så lindrigt undan, pengamässigt runt tusenlappen, bara tryggheten som naggats i kanten lite. Men visst är ett inbrottslarm på gång.

Det var mest det jag ville berätta. Kortfattat, än så länge, kan jag också säga att vår akt kom fram till barnhemmet i Taiwan i torsdags och att de nu ska kika på pappren innan akten skickas vidare till domstolen. I fredags fick vi nästa lunta instruktioner med vad vi behöver göra. Så det är bara att kavla upp ärmarna!