måndag 18 september 2017

Att vänta på samtalet


Innan Tobias gick till jobbet i dag nämnde jag, som väntar ett halvspännande samtal eller mejl, att de kanske hör av sig i dag. Så jag säger till Tobias att "Denna måndag känns det som att jag kanske får ett samtal eller mejl". Det slår Tobias först, att "Oj, vad länge sedan man gick och väntade på mejl och samtal." Den där tiden när det var upp- och nedvända världen, då vi var alldeles nedslagna fredag eftermiddag och pirriga på måndagen. 

När Tobias nämnde det slog det förstås mig också, när vi väntade först på barnbeskedssamtalet under drygt ett års tid och sedan på resebeskedssamtalet i nära ett halvår. Jag blev så tagen av när han sa det, att jag nästan började gråta. Lyckan över att vi är här nu, dit vi längtade så länge, är ibland precis så att jag mäktar med den. Det var likadant i bilen på väg till mormor igår, när Hanna Wei-Ching brast ut i ett av sina smittande skratt, att jag slogs av hur fantastiskt lyckligt lottade jag och Tobias är att få älska just henne. 

När tre månader gått sa jag att jag trodde vi var vid den berömda "landningen". Nu är det drygt fyra månader sedan vi fick varandra och jag märker verkligen att vi "landar" mest hela tiden. För oss tror jag något som hjälpt mycket är att vi har just mest likadana dagar hela tiden och nya människor samt "kändisar" och utflykter då och då men verkligen inte som en del i den övergripande vardagen. Så där lagom. Vi får goda möjligheter att tillsammans dela glädje och motgångar utan att ta hänsyn till någon annan. Så får vi möjlighet att lösa de konflikter som uppstår. De känns ju väldigt annorlunda nu jämfört med i början. För det första kan vi hantera det snabbare och bättre, vilket är en lättnad eftersom det då inte blir explosivt lika många gånger. Visst, det blir småkonflikter oftare nu när det finns en starkare vilja och självständighet. Men det är ju ett naturligt steg i både hennes personliga utveckling och i vår utveckling som familj. 

I morse när jag var på toaletten och kom ut därifrån, hoppade Hanna fram från hallen och sa "Bu!". Vi har så klart gjort det tillsammans med henne gentemot den andra föräldern, klassiker, men det var länge sedan. Så det där lilla "Bu!" gjorde att jag nästan exploderade av känslor. Hon utvecklas hela, hela, hela, hela tiden! Hon var en nästan-bebis när vi fick henne och nu är hon en så stooooor nästan-tvååring. 

torsdag 14 september 2017

Två nya trevliga laster

Hanna lägger sig ju så tidigt om kvällen. Det gör jag också i och för sig. Men den brukar ändå vara halv nio innan jag går in till henne och närmare halv tio innan jag somnar.

Sedan någon vecka tillbaka ägnar sig Tobias åt sin kära last Destiny 2 stor del av kvällarna. Ett tv-spel som han kör med några kompisar. Detta, kombinerat med att Hanna numera låter mig plocka undan bitvis under dagen så att jag slipper ha ett kaosstök att ta tag i på kvällen, har gjort att jag funnit två nya laster att ägna mig åt.

Wahlgrens värld. Jag har aldrig varit intresserad av Pernilla Wahlgren eller hennes familj för den delen. Jag har nog istället haft en del fördomar. Men nu behövde jag hitta en serie att titta ensam på och denna är så fantastiskt rolig! Skönast är Pernillas dotter Bianca. En väldigt rolig serie om ni vill ha en last att ägna er åt!


Pinterest. Min nya favoritlast när Hanna somnat. Det är en inspirationsapp kan man nog säga. Folk samlar allt från recept till inredning och sedan är det bara för sådana som mig att söka och oj vad man hittar! Man har sina anslagstavlor där man kan sortera och spara ner sådant man vill prova. Baserat på det man sparar dyker sedan liknande förslag upp. Just nu använder jag Pinterest som inspirationskälla särskilt till Hannas stundande födelsedag.

onsdag 13 september 2017

När 180 centimeter sovyta just isn't enough


Jag har nog inte nämnt vårt sovarrangemang. Sådant brukar förstås kunna vara av intresse. Vi samsover med Hanna, alltså att hon sover i samma säng som oss.

Att sova med Hanna känns självklart i och med att hon tydligt visat att hon vill det sedan dag ett och så har vi ju närmare två år av närhet att ta igen. Man behöver förstås inte ha adopterat för att samsova - jag vet faktiskt inte vilket sovarrangemang som är vanligast hos barnfamiljer överlag? Ett argument som många samsovare kommer med är att "Varför ska barnen lära sig sova själva när inte vi vuxna brukar vilja det heller?". Men det är förstås inte alltid enkelt med samsovning ...

För oss har sömnen bitvis inneburit en stor frustration sedan vi blev föräldrar. Man kommer verkligen in i det snabbt men i början var det ovant att inte sova hela nätter längre och här märks det tydligt att vi ibland blir irriterade på situationen och att det då förstås går ut över varandra, vilket vi inte är vana med sedan innan föräldraskapet.

Hanna sover oftast jättebra. Men man kan tro att hon har en jet-motor i benen om natten ibland! Jisses, så hon sparkar och har sig. I lakanen och mot oss. Jag kopplar bort och sover vidare. Men pappa Tobias, som vi insett är extremt lättväckt ... Han står inte ut!

Hur löser man då detta? Som erfaren observatör kan jag säga att det hjälper inte att sucka högt och uppgivet, vilket förstås gör att barnet förstår att en vuxen är vaken och själv gärna öppnar ögonen. Inte heller hjälper det att försöka resonera med barnet klockan 02.35 med fraser som "du måste sova" eller väsa till sin fru "vad ska vi gööööra?" vid ungefär samma tidpunkt.

Det är också svårt för Tobias att sova när Hanna ligger ovanpå eller tätt intill honom. Jag tycker oftast det är mysigt! Men så har det ju visat sig att jag oftast är en riktig tungsovare. Så ja, vi har fått jobba lite på att förstå varandra.

Han har hur som helst ändå ett hjärta av guld, min man, som envisats med att sova med oss trots att hans humör inte visat sig vara på topp 02.35 om han vaknar av sprattlande ben. Så vi har försökt hitta lösningar.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att parkera en 90-säng bredvid vår kontinentalsäng, som Tobias kunde byta till om sparkandet blev för jobbigt. Men det här går inte Hanna obemärkt förbi, utan då rullar hon gärna ned i 90-sängen och lägger sig hos pappa. Gulligt så det förslår, men hålögd pappa på morgonen och resten av dagen dessvärre.

Så vi hittade en ny lösning! Det blir nog fem av sju fullt godkända nätter måste jag säga och som småbarnsförälder är väl det ändå jackpot?

Först och främst har vi lagt en tjock madrass i 90-sängen, så den nästan kommer upp i ungefär samma höjd som kontinentalsängen. Efter diverse experimenterande är det numera jag som ligger närmast 90-sängen och märker jag att hon behöver mer utrymme, det brukar visa sig med sparkande och vevande, rullar jag ner. Ofta rullar hon efter då det gått ett tag. Så det är inte sällan jag och hon ligger sked i 90-sängen och Tobias själv i 1,80-sängen när det blivit morgon.

Nu sover vi alla tre, allt som oftast, väldigt bra om nätterna jämfört med i början. Så otroligt skönt!

Det går förstås fint att somna lite hur som helst ibland.

måndag 11 september 2017

Jumboplatsen på prioriteringslistan

Det här med att vara den som är hemma, alltså ... Jag prioriterar mig själv sist. Det är Weijan först, givetvis. Sedan är det matlagningen, städningen, kaffedrickandet (ok, det är ju mest för mig men mycket för att fungera före 06 och framåt), toalettbesöken, lugn och ro (vilket oftast är "internet" och serietittande med maken), städningen igen, räkningarna ... och långt där nere på listan någonstans kommer hygienen.

Jag när jag ska försöka komma på när det egentligen var som jag duschade senast:


via GIPHY

... och när jag kommer på det:


via GIPHY

Tillägg: Just ja, sömnen kommer ju där någonstans mellan kaffedrickandet och toabesöken.

söndag 10 september 2017

Apropå föräldraledighet


Nu har ungefär halva tiden av min föräldraledighet passerat. Det går verkligen i en rasande fart! Jag har nog aldrig varit med om att tiden gått så fort. Fast då har jag ju heller aldrig kunnat mäta tid på detta sätt.

Tobias och jag pratade i ett väldigt tidigt skede, redan när vi visste att vi ville ha barn, om hur vi såg på föräldraledigheten. Vi vill att vårt barn ska få vara hemma med oss lika mycket och för att det ska ske, så är vi båda föräldralediga lika mycket. Det har liksom aldrig varit något snack om saken och det är nog därför som det känts så självklart för oss hela vägen.

Jag gick hem i maj och kommer börja jobba i januari. Tobias har varit hemma åtta veckor med oss i sommar, det vill säga bränt alla semesterdagar samt ett gäng dubbeldagar. Jag kommer ha mycket semester att ta ut nästa år i och med att jag knappt tagit ut någon i år. Sedan är vår plan att Hanna Wei-Ching börjar förskolan under hösten 2018. Jag har inte tagit ut föräldrapenning ännu, bara under våra dubbeldagar i augusti (även fast försäkringskassan, surprise, krånglar där just nu). Det märks förstås i plånboken, så jag ska ta tag i det där nu. Vi får se när nästa höst närmar sig om vi vill att Hanna får en extrem mjukstart i förskolan, alltså bara går ett par dagar i veckan, eller om vi gör så att förskolestarten skjuts fram något. Det finns en massa sätt att göra det där på och är förstås väldigt individuellt vad som känns bäst.

Lekparkslek. Funkar vardag som helg.
Hanna lägger sig fortfarande väldigt tidigt för natten nu, redan mellan 18 och 18.30. Så det blir ganska lite tid med henne för den av oss som jobbar. Vi jobbar båda till 17 när vi jobbar. Så vi har gjort som så att det är Tobias som tar alla läggningar nu, även om det förstås är öppet för mig att göra det också då och då. Sedan är det ju jag som tar varje dagvila, även om det är öppet för Tobias att ta det under helgen då han är ledig. Hanna vaknar runt 06 på morgonen. Jag kliver upp med henne alla vardagar utom onsdagen och så delar vi på helgen.

Jag älskar att vara hemma med Hanna men jag vet att hon har det precis lika bra med pappa. Inte bara vet det utan också vill ge dem det. Så det ska bli fantastiskt roligt att följa deras vår. Visst är deras relation stark i dag, men det är ju något alldeles extra att vara den som är hemma på heltid. Den här tiden kommer inte tillbaka. Det blir jag mer och mer medveten om.

Så en sista reflektion kring föräldraledigheten, denna fantastiska uppfinning. Jag har varit inne på det förr, att jag nog trodde vi skulle göra en massa och vara så sociala. Men det bästa vår nästan tvååring vet, är så klart när varje dag ser nästan exakt likadan ut. Det känns så självklart nu.

Besöka pappa på jobbet. En av de vardagliga rutinerna.

fredag 8 september 2017

Nej och nej.

När jag och Hanna träffar en (för mig) bekant två dagar i rad och hen båda dagarna bara "Får jag hålla? Jooo, hon vill bli hållen!". Mitt svar? "Nej." och "Nej.". Inombords ett litet efterföljande "För i helvete". Hannas min innan mina svar: Förskräckelse. Ren förskräckelse, där hon klamrar sig fast i famnen.


via GIPHY

torsdag 7 september 2017

Den kritiska timmen


Nyligen fattade vi ett av de svåraste men skönaste besluten sedan vi blev föräldrar. Det var dags att tvätta snuttefilten.

Som vi gruvat oss för detta. Vi har haft överläggningar huruvida vi skulle klippa av den på mitten och tvätta en del åt gången, förutsatt att hon reagerade positivt på den tvättade delen. Men så kände vi en dag bara att "nu slänger vi in hela rasket i tvättmaskinen" och det gick relativt smärtfritt!

Snutten har ju hängt med sedan St Lucy. Hanna har sedan dag ett haft den som en enorm trygghet. Den har hängt över stolen vid näst intill alla måltider, släpats på trottoarer, dragits i sandlådor, gosats med i sängen och framför allt varit en tröst när Hanna ramlat. Vi skojar om att denna snutte gett henne ett fantastiskt immunförsvar då hon ännu inte varit sjuk eller krasslig en gång. Hon har ett helt fantastiskt ljud när hon letat efter snutten och ser den. Den är för övrigt inte särskilt svår att hitta. Vi snackar ett stort, lila, badlakan.

Vi lät Hanna lägga den i tvättmaskinen själv. Vi valde ett snabbt program, som visade sig gå långsamt ändå. 28 minuter var plötsligt över 60. Kritisk timme för Hanna som vi trots allt lyckades distrahera gång på gång. Den var förstås dyngsur när den togs ut, så vi fick vrida ur den innan den evighetslånga stunden i torktumlaren. Men när den kom ut kände hon (tack och lov!) igen den. Tyvärr kände även föräldrarna igen den på grund av att mycket av doften "hängde sig kvar". Så nu dröjer det nog inte lika länge till nästa tvätt.

onsdag 6 september 2017

Dig ska jag älska så länge jag lever


Vid kvällens läggning höll jag på att svämma över av vad som inte kan beskrivas som annat än kärlek. Just innan Hanna somnade tog hon min hand och la ovanpå sin och jag kände hennes puls på armen. Dessa små, tickande, slag pulserande mot min handflata. Jag tänker att för den som inte jobbar inom vården är det sällsynt att känna en annan människas puls, att komma livet så nära. Och när det kommer till ens barn ... För mig blev det verkligen liksom vid andra tillfällen tidigare den här starka känslan "Dig ska jag älska så länge jag lever. Dig vill jag skydda från allt ont".

söndag 3 september 2017

Sånt som får hjärtat att slå ett extra slag


Att få sitta med sådant här en vardagskväll, när pappan lägger barnet. Det är så självklart i dag, men ändå så att känslorna nästan svämmar över när det sker.

Är vi här nu? Ja, det verkar så. Efter all den där långa väntan och de många göromålen blev det ju ett barn till slut. Vårt barn. Som så många sagt och känt förut, känner också jag. Vilken tur att inget av de där tre ivf-försöken fungerade, att vi inte lyssnade på läkaren som tyckte vi skulle gå vidare med äggdonation. Att det aldrig blev någon graviditet.

Så självklart att det är just Hanna Wei-Ching och Tobias som är min familj. Tacksamheten inför det stora är oändlig.

lördag 2 september 2017

En lördag att minnas

Vi har haft en helt magisk lördag! Sedan ganska länge har vi haft en St Lucy-träff inplanerad med några andra familjer som vi fått kontakt med genom den Facebookgrupp vi är med i. Så i dag var vi välkomna hem till en familj på Lidingö. Till en början hade vi tänkt åka tåg och sova kvar i Stockholm hos några andra vänner. Men i torsdags började Tobias att vackla om huruvida vi alls skulle åka och det var bra, även om jag först blev ganska ledsen. Vi ställs ju ofta inför att ta ansvar för att verkligen tänka efter och ställa oss frågor i stil med "Är Hanna redo för detta?" och "Gör vi detta för vår skull eller Hannas skull?" och "Hur kommer hon att reagera?" . Ytterligare en viktig fråga för oss är ju att om vi chansar och det visar sig att Hanna inte var riktigt redo - hur pass beredda är vi att hantera de situationer och känslor som kan uppstå?

I torsdags landade vi i att Hanna nog inte är redo för tågresa dit (vilket dessutom riskerade att avbryta dagvilan) samt sedan vidare med buss och att sedan antagligen slutkörd av nya intryck åka in till Stockholm och sova över på en plats hon aldrig varit. Så tänkte vi ändå att det här känns som en viktig grej på lång sikt, att hålla kontakten med fler barn från samma barnhem. Dessutom skulle ju hennes gamla bästis, som vi rest tillsammans med, vara på plats. Vi kikade på kartan och bestämde oss för att ta bilen över dagen och bara vara med på träffen. Det tog knappt två timmar enkel väg och vi hade sådant flax att Hanna trivdes i bilen både på väg dit och hem!

Så hur var träffen då, annat än magisk? Det var så mysigt att få se Hanna växa under tiden. Först var hon i famnen hela, hela tiden. Men så vågade hon sparka bollen, hoppa på den suuuperroliga studsmattan och mysigast av allt var att hon och hennes bästis från St Lucy efter en lite trevande start hade väldigt roligt tillsammans. På vägen hem kände jag mig så tagen av det, att få se de två tillsammans igen. Dessa två små fantastiska människor har funnits i varandras liv längre än de varit ifrån varandra medan det är tvärtom för oss. Bästisens mamma ska skicka iväg en fin bild till barnhemmets föreståndare.

Jag och pappa Tobias försökte efter bästa förmåga att socialisera och det var ju oerhört trevligt att prata med andra vuxna de korta stunder det gick utan lite avbrott här och där. Vi var fem familjer med barn i Hannas ålder upp till sex år och jag kände ett väldigt, väldigt stort utbyte här jämfört med på öppna förskolan eller i lekparken. Adoptionen och när barnen dessutom har varit på samma barnhem är verkligen en stark samhörighetskänsla, hur olika liv vi annars än må leva. En fantastiskt skön känsla att barnens adoption på ett sätt är i fokus, men utan de frågor som andra ställer. Man får liksom komma till den intressanta diskussionen och de delade erfarenheterna utan att någon fråga blir privat (alla har erfarenheten och vet därmed var gränsen går). Innan adoptionen visste jag ju att vi "behövde" detta men jag hade nog hunnit glömma det längs vägen, småbarnslivet kommer ju liksom emellan. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

Jag skulle nog kunna skriva spaltmeter om detta men pizzan kallnar.

fredag 1 september 2017

En dag på cykel

I dag cyklade jag med Hanna för första gången! Det var en helt fantastisk frihetskänsla och hon gillade det också. Vår värld har liksom växt, på nåt sätt. Cykel är ju sju gånger smidigare och roligare än vagn och sele. Nu hoppas vi att snön dröjer!

Första cykelturen gick till pappans jobb. Sedan var vi inte hemma länge innan Hanna hämtade mina skor och våra hjälmar. Hennes sätt att säga "Cykla mera!" förstås. Så vi cyklade till en minilekpark i närheten, som både jag och Hanna kommit att gilla. Vi busade på ett tag innan Hanna klappade cykelstolen. Dags att bege sig hemåt för mellis.

Apropå minilekparken så har Hanna börjat åka lite högre rutschkanor helt själv. Hon puttar försiktigt bort mig med handen, vill att jag ska ta emot längst ner. Hon har börjat leka en hel del själv, även om hon vill ha koll på mig. Hon börjar verkligen fatta galoppen med pussel också. Så har hon börjat använda ordet pappa även om han ännu oftast får heta mamma. Jag upplever verkligen att Hanna utvecklas i en "Pang! Boom!"-fart just nu. Häftigt men ändå vill jag stanna tiden. Snart tar hon väl studenten denna stora nästan tvååring.

Sånt vi gör på pappans jobb:


torsdag 31 augusti 2017

När Doddo fick en puss


Jag har lagt upp ett Hanna-klipp på instagram som är lite "Jag dör söthetsdöden", om ni frågar mamman. Det är ett gammalt klipp på när Hanna pussar babblarna Bobbo och Doddo. Nu har Hanna chans att vinna en megastor Babblarna-figur, så det måste vi ju försöka oss på och det är därför jag laddat upp det! Vill ni kika på klippet och några rader jag skrivit så kan ni klicka här (sen trycker man på play-knappen i bilden, pappa och farmor).

Apropå klippet så märkte vi från början när vi fick Hanna att jag fick tillbaka min Gällivaredialekt! Annars brukar jag bara ha den i telefonsamtal med släkten uppifrån. Dialekten är varmt välkommen men tror den försvunnit nu, svårstyrt. Jag vet inte om det kanske hade att göra med att dialekten funkar väldigt bra när jag vill vara pedagogisk och prata tydligt. Kändes som en festlig iakttagelse hur som helst.

måndag 28 augusti 2017

Hon är vår, vi är hennes

Klockan var nog 11.16 eller så när i dag förvandlades till och hade kunnat sluta som en riktig skitdag. Det började med att jag skulle slå på spisen när Tobias kommit hem för en tidig lunch. Ingenting hände. Mikron var stendöd, internet stendött, kyl och frys stendött och så vidare. 

Sedan fortsatte det med att jag fick bajs på fingrarna vid blöjbyte och att jag hittade en gammal tomat med tillhörande larver i ett av skötväskans fack. Urk. Hemmet ser ut som ett kaos trots den där storstädningen i helgen och att göra-listan bara växer, är ju sådana där obligatoriska tankar som växer som svampar när man råkar hitta några larver i skötväskan.  Varken barnet eller mamman hade ett humör som var på topp vid 12.30-snåret kan jag meddela.

När elektrikern fixat strömmen tillbaka åt oss och Hanna fått mat i magen såg jag till att ta med mig henne ut på en vända med vagnen. Givetvis utan byxor på grund av tidigare nämnda humör. Barnet utan byxor, alltså, inte mamman. Vi fick skönt nog lite mer energi båda två och jag kände att kanske kan denna dag vända. Och vet ni, det gjorde den! 

Posten hade kommit under tiden vi promenerade och där i brevlådan låg varsitt kuvert från tingsrätten till mig och Tobias. Jag hann svära och undra vad för komplettering som skulle krävas nu. Jag har tänkt ringa dem i veckan för att fråga hur långt ärendet fortskridit, om vi bör förlänga Hannas uppehållstillstånd som går ut i december. 

Men i stället för att behöva komplettera något, visade det sig vara domstolsbeslutet!  Jag blev alldeles tagen och tvungen att ringa Tobias direkt. 

Jag fick gjort två punkter på att göra-listan (burkpantning och säga upp gym-medlemskap!) och resten av de där punkterna som gnagde kändes ju som bortblåsta nu när tingsrätten sagt sitt. Vad spelar något annat för roll? Ingenting. Hanna är äntligen vår på pappret och vi är äntligen hennes på pappret. Den här dagen vill jag inte byta bort mot något i hela världen. 

Utanför tingsrätten i Falun när vi lämnat in pappren i juni.

Faviritsysslan


Vilken start på veckan! En stor grävmaskin hos grannarna bredvid. Inte så roligt för dem kanske, eftersom det nog inte är frivilligt, men fantastiskt för lilla Weijan. Som förstås parkerat sin lilla bak på första parkett!

torsdag 24 augusti 2017

Första veckan på pappas jobb

Då har vi snart tagit oss igenom pappans första jobbvecka för denna höst. Det har i stort gått väldigt bra. 

Första dagen var konstig för Hanna och på eftermiddagen blev hon extremt ledsen en stund när hon vaknade från vila och inte riktigt förstod att Tobias var på jobbet. Det är ju lite svårt att förklara. Men sedan har det flutit på. 


Tobias kommer hem varje lunch och på eftermiddagen promenerar vi till redaktionen och säger hej, mellanstopp i lekparker har det blivit. Bekvämast är när vi tittar in hos Tobias när han slutar för dagen. Då kan vi handla tillsammans. Hanna skriker verkligen rakt ut av förtjusning när hon åker kundvagn. Rena rama karusellen! 

I helgen ska vi bara vara. Det är verkligen stor skillnad att Hanna och Tobias nu umgås så lite. Tobias slutar först fem och Hanna däckar oftast före halv sju. Morgnarna brukar Tobias få sova längst och sen behöver ju han göra sig i ordning inför jobbet. Så det känns viktigt att de två får tanka mycket, mycket tid tillsammans i veckoslutet. Då kan jag hålla mig lite i bakgrunden och sköta markservicen. 

söndag 20 augusti 2017

Tre månader hemma




I morgon börjar pappa Tobias jobba efter åtta veckor hemma. Tråkigt men vi har ju varit beredda på det förstås.

Hanna har nu på riktigt börjat koppla att hon kan kommunicera på ett smidigt sätt genom att nicka eller skaka på huvudet. Det är fantastiskt vad det öppnar upp hennes värld (och så gör det under för hennes tålamod och hon slipper få kraftiga raseriutbrott så ofta). Vi försöker också använda tecken ibland och hon hakar på ibland.


I dag har vi varit tre månader hemma och denna vecka som passerat är det som att vi verkligen gjort den berömda "landningen" tycker jag. Beredd på att det förstås kan kastas omkull och att vi behöver börja om nu när vi ska vara själva om dagarna Hanna och jag. Men magkänslan säger att vi kommer ha det väldigt roligt och mysigt för det mesta. Jag hoppas på en höst med mycket plask i pölar och pyssel. Den bästa hösten någonsin knackar äntligen på dörren!

tisdag 15 augusti 2017

Lydiga eller självständiga barn?


Jag läser Barn som bråkar, just nu. Den ger många bra exempel och handfasta tips på hur man bäst bemöter sitt barn i konflikter samt undviker konflikter. Den har redan hunnit hjälpa mig otroligt mycket! Kanske främst med att bekräfta Hannas känsla "Jag förstår att du är arg/ledsen/rädd" och trösta samt avleda i stället för att säga "NEJ! Du får inte ..." etc.

Den sätter också fingret på varför belöning/bestraffning fungerar riktigt dåligt och ger tankeställaren "Vill vi ha lydiga barn eller barn som tänker själva när de blir vuxna?" ungefär.

En annan grej som funkar för oss när hon ska klä på sig (något som varit konfliktfyllt tidigare) är att säga "Hanna. Nu är det dags att klä på sig. Vilken klänning vill Hanna ha i dag?"  och hålla upp två stycken. Hon mår bra av att få vara med och bestämma och plötsligt är det den enklaste saken i världen att klä sig.

Rekommenderad läsning till vaje förälder med barn hemma och även den som ska bli förälder. Mer lättläst än Ditt kompetenta barn, skulle jag säga, även om jag gillar den skarpt också. De påminner om varandra men är inte samma.

Har sagt att Tobias måste, måste läsa denna. Han har sagt att han ska det, men att han egentligen skulle behöva "Boken om Hanna".

måndag 14 augusti 2017

Han, hon, hen eller den

En liten kille som satt i granen.
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
När man känner sig relativt genusmedveten och blir mamma till en dotter kan man inte, i alla fall inte jag, låta bli att bli sjukt irriterad på att så många barnsånger ofta sjungs med ordet han och sällan med ordet hon. Det är verkligen skillnad! Jag brukar välja att byta ut han mot hon i stället, eller åtminstone variera lite. Ibland blir det den eller hen också. Här är några av de exempel jag hittat för att styrka min tes.

Några killdjur i barnvisornas värld:
  • Björnen sover
  • En elefant balanserade 
  • Ekorr'n satt i granen
  • Krokodilen i bilen
  • Mors lilla Olle (ja, björnen är hane enligt visan)
  • Hoppe Hoppe Hare
  • Skojiga valpen/Valpen min
  • Vargsången

Och så några könsneutrala visor i djurvärlden:
  • Bä, bä vita lamm
  • Imse, vimse spindel
  • Lilla snigel
  • Små grodorna
  • I ett hus i skogens slut

Några tjejdjur i barnvisornas värld:
  • Prästens lilla kråka
  • Trollmors vaggsång (om nu troll är djur, alltså)

Varför blir det så mycket han, han, han? Antagligen för att de flesta av texterna är skrivna för länge sedan då sådana här frågor inte fanns på agendan. Ni kanske kommer på fler djurvisor som funkar åt ena eller andra hållet? Det skulle ju kunna gå att fortsätta vad gäller "Herr gurka" och "En sockerbagare" eller "Hej sa Petronella" och "Här kommer Pippi Långstrump". Men de är ju inga djur. 
Prästens lilla kråka -
något så ovanligt som en tjej i djurvärlden!
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
Förra året skrev jag ett inlägg om barnböckernas värld där jag förfasades över bristen på mångfald. Jag hade då läst en debattartikel i Metro om att det i Sverige nästan inte finns några barnböcker med mörkhyade huvudkaraktärer. Jag har blivit så irriterad när jag läser en av Hannas favoritböcker. Där är huvudkaraktären vit och har ett namn, men en nyfunnen kompis som är icke-vit presenteras bara som "en ny kompis". Jag har lagt till ett namn till kompisen.

Jag kan förresten tillägga att jag numera reflekterat över att många djur i barnböckernas värld är pojkar. Där är ju tyvärr min egen barnfavorit Bamse ett praktexempel. Bamse, Skalman och Lille Skutt åker ut på äventyr medan Brummelisa och Nina Kanin 9,5 gånger av 10 stannar hemma för att sköta hushållet och ta hand om barnen. Suck. Men i de nya Bamsetidningarna tror jag att kvinnorna äntligen tar något större plats. Ja, alltså inte större plats än männen i serierna men större plats än de fått innan. Hm ... I barnböcker brukar det hur som helst ofta vara ganska lätt att säga "hon" i stället när man läser.  

söndag 13 augusti 2017

Kaninen Hanna på fest

Världens starkaste kanin på cirkusfest. 
I lördags hade en av mina närmsta vänner 30-årsfest tillsammans med två andra kompisar som jag också känner. Det är ju fortfarande alldeles för tidigt med barnvakt för Hanna, så vår första tanke var att Tobias skulle stanna hemma med henne. Men man var välkommen ganska tidigt och den här gången kändes det ändå bäst att åka dit alla tre. Jag skulle ändå inte kunna koppla av att vara ifrån Hanna under kvällen kände jag och om hon skulle ha det tufft med sömnen och behövt både mamma och pappa hos sig så skulle jag vara drygt en halvtimme bort. En halvtimme kan ju kännas väldigt kort eller väldigt lång beroende på.

Temat var i alla fall CIRKUS! Superfina dekorationer och rekvisita och så blev det popcornpremiär för Hanna. Det var riktigt gott. Vi lämnade ju ganska tidigt för att Hanna inte skulle hinna bli trött då det var en bit hem att köra men också för att det inte skulle bli för mycket okända människor för henne att träffa. Två väldigt gulliga grejer som jag vill dela med mig av hände.

Vi tog med oss en kanindräkt som Hanna fått av helgens 30-åring tidigare. Men vi försökte inte ens få Hanna att ta på sig den utan hade bara lagt ned den i vagnen "utifall att". När jag visat den för henne hemma några gånger har hon tyckt om att känna på den men inte riktigt velat ha på sig den. Men när det gått ett tag började Hanna dra fram dräkten, vi tror att hon hade reflekterat över att "alla andra" var utklädda och det var roligt. Så la hon den på golvet och satte sig på den. Hon blev så glad när Tobias klädde henne i den. Den hade hon sedan på fram till läggdags!

En tjej presenterade sig för mig och Tobias. Vi skakade båda hand med henne och jag såg hur Hanna tittade fascinerat. Hon sträckte sig försiktigt efter tjejens hand men fick ingen respons. Så sträckte jag fram min hand till Hanna i stället och hon skakade den! Det tyckte jag var urgulligt.

Jag var nervös innan, att det skulle bli mycket för Hanna, men är väldigt glad att vi besökte festen tillsammans. För Hanna hade verkligen jätteroligt där, dansade och spexade. Hon gick runt utomhus mycket och verkade tänka att hon ägde stället, haha. När två clowner (ja, utklädda alltså) tog några låtsastyngder att fota sig med som hon ställt en bit bort tittade hon förnärmat som att hon undrade varför de började peta i hennes arrangemang. Vår lilla projektledare. Som hon utforskar, tar för sig och utvecklas. I lördags hade vi ju varit tillsammans precis i tre månader.

Vi var hemma redan klockan sex, hon var så glad och nöjd resten av kvällen. Eller ja, hon är ju ingen nattuggla och somnade lite fnissandes och bubblandes strax före sju. Sedan sov hon gott, drömde nog om både pocorn och ballonger.

fredag 11 augusti 2017

Det nya nattlivet

I dag har vi varit riktigt utpumpade alla tre efter ytterligare en tuff natt. Det är tur att kärleken finns i överflöd, så den räcker till och blir över när man måste kliva upp 06 för att leka och hålla igång efter några få timmars sömn.

Den här energin hade jag aldrig innan Hanna. Men visst grät jag en skvätt av utmattning vid förmiddagsvilan.

Jag är så tacksam att min och Tobias relation var så pass stark när vi gick in i föräldraskapet. För ibland när det är tufft, då är det verkligen tufft. Otillräckligheten inför föräldraskapet klockan 03 efter över en timmes tröstförsök, alltså ... Den känslan är inte så himla härlig och där och då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men så kommer nästa dag. Det älskade barnet kiknar av skratt när mamman eller pappan gör något kul. Det älskade barnet kastar sig i mammans och i pappans famn. Det älskade barnet får mamman och pappan att kikna av skratt. Då förstår man att de där sömnlösa nätterna är ett litet pris att betala för något så ovärderligt.


Apropå bilden: Ungefär en gång var 16:e fullmåne kan det hända att småbarnsföräldrar (bara de två, dessutom) fastnar på bild tillsammans. Am I right? 

torsdag 10 augusti 2017

Små kavata kompisar

Vi har haft främmande av en barnfamilj som vi känner. Jag var lite orolig innan, funderade hur Hanna skulle ta det. Men hon har verkligen haft jätteroligt tillsammans med dessa bröder, "nästan fem"-åringen och hans lillebror som är tre månader yngre än Hanna. Mycket spring och bus i benen har alla tre haft. Det var så gulligt att se deras sandaler tillsammans på altanen. Kavat bär de alla tre. Men vi får se hur pigga Hannas skor är efter dagens utflykt. En stor lekpark och roligast av allt är givetvis ... att plaska i lerpölen bredvid!


Nästa vecka händer något väldigt spännande. Då ska vi hälsa på en pojke som Hanna bott tillsammans med. Det är vi som var i Taiwan tillsammans. Jag visade bilder på dem för Hanna för ett tag sedan och hon log stort när hon såg sin kompis. De har ju bott tillsammans nästan hela sina liv innan Sverige, så visst tror jag de känner igen varandra. Vi har också visat några av bilderna från barnhemmet för Hanna, hon pekade och kände igen sina kompisar. Det är väldigt synd att vi inte vet namnen på de andra barnen vi har på bild. Men det ska vi förhoppningsvis kunna ta reda på. Hanna har ännu inte riktigt ro att sitta och titta någon längre stund, utan vill snabbt leka vidare med sitt. 

onsdag 9 augusti 2017

Nedgrävda nycklar och gömda räkningar


Det här med att man liksom lägger glasögon/plånbok/vigselring/ljudlös mobil med mera på första bästa ställe för att man behöver hjälpa sitt barn fort, fort, fort ... Glasögonen hittade jag efter en dag. Vigselringen, som hamnat under allt i necessären, hittade jag efter en vecka.

Men nio gånger av tio är det ju Hanna som haft hyss för sig utan att veta om det. Pappas nycklar har hamnat halvt nedgrävda i sandlådan och när mamma skulle betala räkningar (självklart någon dag försent) så låg de intryckta i ett skåp efter en "städraid" av Hanna.

tisdag 8 augusti 2017

Vår lilla trädgårdsmästare


Tidigare i sommar fick Hanna en påse rädisefrön av grannen och så fick hon plantera dessa i hans pallkrage. Så himla fint, tycker jag! Det blir ett lite speciellt band oss familjer emellan, känns det som, då hans dotter också är adopterad även om hon nu är tonåring. Hanna tycker mycket om dem! Det gör vi också, förresten.

Hanna har hur som helst vattnat och vattnat och rädisorna har vuxit riktigt ordentligt! Så nu ser vi, nog främst jag, fram emot att skörda dem relativt snart åtminstone. 


Måste bara fråga grannen hur jag vet när det kan tänkas vara aktuellt. Tror inte Hanna hunnit googla upp information om det ännu. Det självständiga hon gör i internet-väg verkar än så länge mest bestå i att trycka på gilla-knappen på konstiga grejer åt mamma och pappa på Facebook. Men hon är en fena på dataspel.

måndag 7 augusti 2017

Ibland är man så snygg ...

Tobias ska göra några ärenden och handla. Hanna vill inte vara hemma utan följa med. Sagt och gjort. Vi får sätta oss alla tre i bilen. Men när det är dags för Ica har Hanna tappat tålamodet och vill inte sitta kvar. Så jag börjar inse att jag och hon behöver följa med in.

Jag: Jag känner mig ju inte så himla rätt klädd för det här. 
Tobias (som vägrar mjukisar utanför hemmet): Äh, ta på dig selen så syns det inte. 
Jag: Jag tror inte riktigt att det funkar i dag.

Ni kan ju avgöra själva om selen hjälpte eller stjälpte "dagens outfit" igår:

söndag 6 augusti 2017

En opålitlig barnvakt

Som tidigare nämnt är jag inte direkt någon hönsmamma när det kommer till Hannas strapatser och bravader hemma och utomhus. Det finns dock ett undantag och det är att jag har svårt för att hon ska vakna ensam och rädd. Där är jag och Tobias rörande överens. Det handlar om att vi inte vet hur hennes nätter på barnhemmet varit, men att hon ska veta att hon är trygg tillsammans med oss och att vi aldrig överger henne. Det är svårt att förklara för henne i ord, vi måste liksom finnas där.

Vi bestämde oss därför för några veckor sedan för att köpa en babymonitor, alltså en sådan som gör att vi kan ha koll på Hanna utan att vara i samma rum när hon sover. Jag tyckte att det skulle fungera att köpa en billigare utan kamera. Men Tobias tyckte att kamera, trots att det är mycket dyrare, är bäst. Hans säljande argument som övertalade mig var att Hanna vaknar och är tyst först innan hon börjar skrika. Hon ska inte behöva vara ensam och otrygg den stunden. 

Sagt och gjort. Tobias köpte en av de dyrare modellerna då den hade kamera, en Philips Avent Ugrow. Men så besvikna vi blev! Man sätter upp kameran i sovrummet och så har man en app i telefonen som man kopplar till kameran. Helt okej kvalitet på "night vision"-bilden - men tekniken fungerar ju bara cirka 50 procent av gångerna! Övriga 50 procent står den mest och snurrar. Jättedåligt. Vi lämnade givetvis tillbaka den. Jag vet andra som varit nöjda, men främst har jag läst missnöjda recensioner.

Så nu är vi litegrann tillbaka på ruta ett när det kommer till att ha den kollen. Jag slits lite mellan att jag är orolig för om Hanna känner sig otrygg när hon vaknar ensam och hur det påverkar henne medan jag samtidigt försöker tänka att när hon skriker släpper ju den ena av oss allt den har och rusar dit. Hon märker alltså tydligt att hennes signal fungerar. Vi lyssnar. Hon blir dessutom lugn i famnen ganska fort. Men det är den där stunden innan, alltså, hon ska inte behöva känna sig ensam. 

Nåja, vi får se var vi landar. Just nu är det ändå ofta svårt för den som nattar att ta sig därifrån hur som helst. Älskade lilla ungen trivs ju som fisken i vattnet när det kommer till att ligga på mammas eller pappas mage. Eller vad sägs om sms:et jag fick för snart två timmar sedan; "Nu sover lilla Hanna på mig. Kommer ut när jag kan. Puss". Mamman väntar fortfarande på att få äta Almondy Daimtårta med pappan kan jag meddela.  
  

lördag 5 augusti 2017

Grattis pappa Tobias


Flera av de första högtidsdagarna tillsammans, som jag funderat så mycket kring hur de skulle bli, passerar i en rasande fart. Fantastiskt och ännu ganska ofattbart att det faktiskt händer. Bakom oss har vi mors dag, min födelsedag, svenska nationaldagen och midsommarafton. Närmast framför oss är "ten ten" eller Taiwans nationaldag 10 oktober, tolv dagar innan Hanna Wei-Chings tvåårsdag.

I dag, fast vi tjuvstartade igår, har vi firat Tobias födelsedag. Jag är pank eftersom jag inte tagit ut föräldrapenning ännu, så presenten från mig och Hanna fick lov att bekostas från vårt gemensamma konto. Tur att jag har en förstående man, hehe. Det blev en läslampa att fästa på boken, jättefiffigt vid nattning, och så blev det en pocketbok med kända pappor som berättar om föräldraskapet.

Jag har nog tänkt innan, att de första högtiderna skulle vara väldigt uppstyrda eftersom det ju är så speciellt. Men det är verkligen inget vi mäktat med. Nu behöver det få vara lugnt för Hannas skull och också för oss. Till viss del har vi landat i allt det nya. Men oj, så nytt allt fortfarande är. Det har varit väldigt mysigt med högtidliga dagar men det är ju liksom inga fyrverkerier eller tårtbuffeer. Jag tänker att det finns en tid för allt.

Det här blev nog flummigt men min mammahjärna är seg i dag.


onsdag 2 augusti 2017

Den sprängda miljonvallen

Efter en ganska tuff dag för familjen - vi är ju alla tre beroende av att det älskade lilla barnet sover gott och det har inte skett på två nätter i rad - så är jag om inte slut så väldigt mörbultad som artist i kväll. Jag kikar ändå in för att fira att bloggen nu nått över makalösa en miljon sidvisningar. Kul! (Och tack!)


via GIPHY

tisdag 1 augusti 2017

Mammahjärtat tar ett skutt ...

... när man kommer in till barnet och pappan. Pappan lyssnar på ljudbok och barnet sover tvärs över andra halvan av sängen. Så vaknar barnet till, studsar av glädje mot sängkanten för en kram innan hon lägger sig till ro igen.

Jag knölar in mig i mitten och innan jag hunnit få på mig täcket är hon blundande där med sitt lilla huvud mot min mage. Älskade barn. Ja, det är en av alla gånger som mammahjärtat tar ett skutt.

Bär ner mig till sjön

Det blev bad i dag igen, fast denna gång på hemmaplan. Hanna skakade, hon frös så stackarn, men upp ville hon inte! I stället gick hon envist i igen, gång på gång. Fast ovanför midjan höll hon sig torr.

Ni som hängt med ett tag känner säkert igen uv-dräkten. Jag och Tobias köpte varsin julklapp till Hanna, då visste vi ju att det var henne vi väntade på. Det var en så märklig upplevelse att veta att hon fanns, men inte när det skulle bli vi. Vi berättade hur som helst inte för varandra vad vi köpt utan öppnade paketet den andra hade köpt. Uv-dräkten var från mig. Tänk att nu få se henne i den. Så märkvärdigt men ändå så självklart nu.


måndag 31 juli 2017

Första doppet för Hannas tår

I dag var vi ganska spontana. Ja, det blev ingen sista minuten eller så, men så spontan man nu kan känna sig som nybliven och svettig småbarnsförälder utan att det blir för mycket. Vi åkte till min mamma som just kommit hem efter att ha semestrat nedåt landet! 

Hanna var först blyg inför mormor, de har ju inte setts på ett par veckor och då bara några timmar. Men ganska fort släppte hon loss. Vi hade tänkt gå till stadsparken. För er som inte har Salakoll men har vägarna förbi där någon gång så är den lekparken verkligen att rekommendera! Lekparken är verkligen stor för att ligga i ett så pass litet samhälle. Många roliga grejer där och så blir jag lätt nostalgisk eftersom de sparat en del grejer från ens egen barndom. Nu finns dessutom ett trevligt fik där men matsäck funkar ju annars då det är en stor park. Så mysigt!

Måns Ols i Sala fick den äran när det var dags för Hanna att doppa tårna
hemma i Sverige,utanför badkar och baljor, för första gången!
Nåja. Nu tog vi oss ju inte till stadsparken just denna dag, haha. Hanna tycker ofta det är roligt och spännande på vägen till saker, men föga intressant på vägen hem om det tar för lång tid. Är hon trött utan att hon märker det själv, finns risk för att sele och vagn och även vi ratas, att vi hamnar i ett läge där hon blir riktigt "tröttarg". En situation att undvika när chansen finns. Hon skulle dessutom inte kunna gå eller springa dit eller därifrån själv heller på grund av trafiken. Jisses, så vi lärt oss tänka flera steg framåt! För att öka chanserna att få fortsätta dagen som en mysande och skrattande familj gick vi till en badplats som ligger lite närmare mamma, varifrån Hanna dessutom hade chansen att promenera. Också mysigt! 

Vi hade inga badkläder med oss, för badväder var det ju egentligen inte. Fy, vilken sommar? Den bästa, givetvis(!), men vädermässigt alltså ... Väl vid Månsan kunde vi förstås inte låta bli att Hanna skulle få doppa fötterna. Första doppet i svenskt vatten! Hurra! Hon älskade det, vilket var en lågoddsare med tanke på vilket vattendjur hon är i badkaret och hur hon älskar att stå vid tvättstället och plaska. Det blev varsin glass från kiosken också. Det var andra gången som Hanna fick smaka glass av oss och låt oss säga att det snarare är vi som, på nåder, får smaka från henne.

Älskade busunge

Jag har lärt mig att släppa vissa saker. Som det här med fötterna på matbordet. Jamen om det får dig att faktiskt äta frukosten i stället för att du och mamma blir irriterade på varandra och du förblir hungrig fram till lunch, så ha dem där. Något ska man väl få bestämma över när man är ett och ett halvt.

Förhoppningsvis och högst troligt avvecklar du väl denna vana när du noterar att det inte hör till vanligheterna och faktiskt är rätt opraktiskt. Kanske och förhoppningsvis sker väl detta innan tonåren eller åtminstone innan pensionen. 

Älskade busunge.


söndag 30 juli 2017

Livet före mamma och pappa

När vi besökte St Lucy fick vi med oss några skivor med bilder och filmer. Häromkvällen hade vi ro att ta oss igenom dem och vilken skatt! Det var flera hundra bilder från Hanna Wei-Chings första år. Fantastiskt. När vi tittade på bilderna tillsammans påminde det om när vi fick bilder under väntan men skillnaden är ju att hon faktiskt är här nu! Och det var så overkligt att veta att jag nästan fick lov att nypa mig i armen. Tänk att jag kan trösta henne när som helst, får se henne le varje dag. Att jag får vara hennes mamma. Jag ser fram emot att visa bilderna för Hanna, det får nog bli någon dag här snart.

Ofta när vi gör något nytt med vår lilla Hanna-panna, vår lilla Hannananas, funderar vi om det är första gången. Men nu vet vi att rutschkana har hon åkt förut. Hon har lekt med play-doh. Hon har suttit och rivit bort gräs vid stenar - det är inget nytt "projekt". Hon har åkt i bilbarnstol.

Inte första gången själv i en rutschkana. Men oj, vilket sug i magen ändå!
Något annat värdefullt med bilderna är att vi ser henne leka med flera olika barn. Bland annat pojken som ju kommit till en familj här i Sverige som vi lärt känna. De är på många bilder tillsammans. Småhjärtana, alltså!

Men också andra barn förstås. Jag tror inte att något annat av barnen som syns på bild med Hanna adopterats till Sverige som det ser ut just nu. Men jag tänker att några av dem kanske adopterats till USA. Jag är med i en amerikansk Taiwangrupp, så jag ska nog göra en liten efterlysning där så småningom. Det är ju underbart om det går att hålla kontakten om än sporadiskt till att börja med. Det beror ju på hur intresserade barnen är av det i ett senare skede.

Apropå det här med "första gången" så var det lite speciellt att se Hannas liv innan oss. Det är ovant att det inte är vi som hållit henne i handen första gången hon åkte rutschkana eller var på picknick. Att det inte är hennes mamma eller pappa som först knäppt fast spännet i bilbarnstolen.

Men samtidigt är det framför allt väldigt mysigt att veta, att inte sväva i ovisshet även kring dessa till synes små saker. Jag tänker att det kan vara betydelsefulla bitar i hennes livspussel. Det är ju helt fantastiskt att dessa människor som funnits i hennes liv innan vi kom in i bilden värdesätter inte bara att fylla hennes vardag med roliga aktiviteter och minnen, utan även att dokumentera hennes vardag så pass noggrant. Jag är så otroligt tacksam och rörd över det.

lördag 29 juli 2017

Radiotips

Jag har en stund över nu på kvällskvisten och blev tipsad om att lyssna på avsnittet "Adoption och släktband" i radioprogrammet Känsligt läge, så det ger jag mig på nu.


 

Genikampen nästa

Vi köpte ett byggset "plus plus". Det är ett slags legotetris skulle jag kalla det, med färgglada bitar som man hakar i varandra.

Jag och Tobias satt och lekte med Hannas nya leksak. Hon verkade ganska obrydd och var nog det till viss del. Så gick hon iväg men kom tillbaka och lade en av sina klänningar vid oss. Vad hon ville visa? Kolla möstret och jämför med bitarna! Jag höll på att smälla av. Så imponerad! Vårt lilla geni.

fredag 28 juli 2017

En förkärlek för motorer

Igår kom vi hem från några jättemysiga dagar i Gimo. Denna gång, precis som senast, kunde vi inte låta bli att stanna kvar en natt extra. Jag har alltid trivts med mina svärföräldrar (Obs! Inte fjäsk, helt sant) men det är något speciellt nu när vi har Hanna Wei-Ching hos oss. Hon blir verkligen det där klistret och vilket fantastiskt sådant. Hon har tidigt tytt sig till farmor (och mormor för den delen). Denna gång släppte hon verkligen in farfar! Nyckeln till hennes hjärta var just en nyckel, den som automatiskt öppnar och stänger garaget.

Vad gör grannen nu? undrar Hanna Wei-Ching.
Man får ju som tona ned förväntningarna på aktiviteter litegrann när man får barn, har jag noterat. Det är ju liksom inte läge för Astrid Lindgrens värld eller Liseberg ännu. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig men klart är att jag inte hade förväntat mig att jag skulle stå med mitt barn i famnen i flera minuter för att blåstirra, peka och gå så nära som möjligt för att se på när farmors och farfars granne backar in på gården med husvagnen. Eller samma procedur dagen därpå, när nästa granne backar med släpet in på sin gård. Till skillnad från sina föräldrar har hon en omättlig aptit för motorer, vår festliga lilla tjej. Jag har väl berättat om hur hon ivrigt pekar på alla lastbilar och gärna också andra bilar när vi är ute och går?  

Även om "borta" kan vara väldigt bra, särskilt hos Hannas farmor och farfar, så märks det verkligen att hemma är bäst när vi kommer innanför dörren. Här har Hanna sin allra största trygghet, som det ska vara. Direkt börjar hon att plocka med sina leksaker och tjuta av skratt. Efter några nätter halvhaltande sömn sov hon hela natten och vaknade överraskande human tid i morse, det vill säga 06.45. De senaste dagarna har hon vaknat vid 06-tiden och tidigare än så.

Vi hörs.

lördag 22 juli 2017

fredag 21 juli 2017

Sömn, mat och lek

Dessa två, alltså ... Kärleken bara växer.
Apropå tidigare nämnda raseriutbrott som Hanna Wei-Ching får titt som tätt. Tack snälla ni som kommenterat, förresten, ibland behöver man få veta att andra känner igen sig. Vi har försökt hitta vägar att stävja utbrotten ibland och har märkt att om vi bara anstränger oss, är det ofta (men absolut inte alla gånger!) löjligt enkelt:

  • Stadigare mellanmål mellan måltiderna! Det har varit för mycket "snacks-aktigt" tidigare. Det behöver vara smörgås, några ostskivor på sidan om och mjölk och utöver det några jordgubbar eller en halv banan, till exempel. Utöver det får hon hel sats välling när hon vilar och så får vi förskjuta lunchen, helt enkelt, så att hon får in en bra "ät-rytm".
  •  En till dagsvila! Hanna sover oftast väldigt bra på natten, ungefär 18.30-06.30. Hon vaknar superglad och vill inte somna om, inte heller ligga kvar i sängen. Men egentligen är hon trött och behöver sova redan inom 2,5-3 timmar. Så det brukar bli att hon leker, äter frukost och leker lite till innan hon sover första dagsvilan när hon också får välling. Nu har vi lagt till en dagsvila när hon lekt av sig efter lunchen, vid andra vilan sover hon lite kortare och ofta i selen i stället för sängen.  Det brukar bli att hon vilar sammanlagt ungefär två timmar per dag.
  • Inte avbryta leken! Så ofta som det går, och det är ju faktiskt i princip nästan jämt, låter vi nu Hanna dona färdigt med det hon gör. Vi avbryter inte för blöjbyte/mat/vila/gå ut med vagnen/fortsätta promenaden. Vi stannar i stället upp och väntar in rätt läge för att göra något annat. Samma tema: låt henne leka med det hon vill - är det för farligt själv (typ trappor, nycklar i lås högt upp, plaska i högt handfat, tömma diskmaskin etc.) hjälper vi till.
Visst blir hon fortfarande arg och näst intill otröstlig ibland, som alla barn ju blir. Men att ha dessa tre grejer i bakhuvudet, utöver att förstås behålla lugnet själv (hehe), har verkligen underlättat för oss alla tre.

Ibland är det så lätt som vuxen att vilja hålla ett visst tempo, göra på ett visst sätt. Men jag har verkligen försökt tänka "Vad kan vi föräldrar göra annorlunda för att Hanna ska slippa bli arg och ledsen så ofta?" i stället för "Hur ska vi få henne att lära sig göra annorlunda?" om ni förstår hur jag tänker.

Det är klart att barn, liksom vuxna, måste få vara arga och ledsna. Men för det är det ju inte dumt att försöka undvika konflikter som vi faktiskt kan vara utan.

torsdag 20 juli 2017

Två månader hemma


Två månader hemma med den här bärälskande gullisen i dag! Det är ju en standardfras, men inte mindre sann för det, att det är som att hon varit här jämt men att tiden ändå rusar i väg. Älskade barn.

När Hanna Wei-Ching blir större och kan uttrycka i ord vad hon vill, tänker vi att hon får bestämma om hon vill att vi firar dagen vi fick varandra på barnhemmet, 12 maj. Det är många som väljer att fira på något sätt den årsdagen, med tårta eller någon särskild aktivitet. Vill hon det så småningom, så gör jag gärna det. Men just nu känner jag att jag inte tycker att vi som föräldrar ska vara de som tar initiativ att fira den dagen. Den innehåller så tvetydiga känslor, stark sorg och stark glädje samtidigt. En trevande start för oss som familj, en väldigt efterlängtad dag för mig och Tobias. Men också en enorm förlust för andra människor i hennes liv och en dag när hon behövde lämna allt hon visste var tryggt. Det är inte en dag att glömma, men inte en dag jag ser mig vilja bestämma att fira.

Då tar jag hellre initiativ att fira just 20 maj, dagen när vi landade i Sverige. Det är ju svårt att veta, kanske blir det en dag hon ser som ett djupt sår och då får vi respektera det och tänka om. Men för mig är det den stora familjedagen värd att fira. Bilturen efter Arlanda, när vi klev genom dörren och sedan satt i sängen och busade. Oj, så extremt trötta och glada vi var alla tre när vi åt hämtmaten vid köksbordet. Allt hade gått bra. Vi var hemma. Vi var äntligen tre.

Det där att äntligen vara tre, ser jag som glädjefyllt för Hanna också. Även om internationella adoptioner aldrig ska vara förstahandsscenariot så kommer jag aldrig förespråka att det är bättre för barn att växa upp på barnhem än hos en eller två kärleksfulla föräldrar, att få vara en del i en familj.

Hanna Wei-Chings resa till oss, eller vår resa till Hanna Wei-Ching. Jag är vilket som fantastiskt lycklig över dessa två omtumlande månader hemma.

Hannas vaggvisa

Apropå barnramsor så gillar jag som sagt att sjunga för Hanna. Hon lyssnar utan protester, så jag tror att hon tycker om det också. Till och med Tobias sjunger en del! Men det brukar mest bli Babblarna för hans del, ibland någon Astrid Lindgren-låt.

Hanna har några favoritsånger, däribland Första låten (av nämnda Babblarna)Heja Bamse, Här kommer Pippi Långstrump, Imse vimse spindel, Små grodorna och Hej sa Petronella. Den sistnämnda är jag väldigt glad över att hon tycker om så mycket eftersom den är av barnboksförfattaren Lennart Hellsing som ju är från trakten, närmare bestämt Västanfors som ligger i Fagersta. Vi har den som bilderbok och den vill Hanna ofta "läsa".

En Hanna Wei-Ching som somnat till vaggvisa i bärselen,
en kväll i Gimo.
Så finns det en visa som jag är ännu mer glad över att hon gillar! Det är Du lilla solsken, som min farmor sjöng för mig när jag var liten. Som barn var jag mycket hemma hos farmor och farfar på loven och minns så väl när farmor lade sig bredvid mig i deras dubbelsäng, i de vita lakanen med det virkade orangefärgade överkastet undanvikt, och sjöng denna behagliga visa. Texten är väl något förlegad, men melodin är oerhört vacker. Den är inte lika känd som de andra låtarna, men den är skriven av Alice Tegnér och texten är så här (fast jag sjunger "vårt" i stället för "guds"):

Du lilla solsken som tittar in.
Igenom fönstret i stugan min.
Jag ville vara en stråle klar.
Ett litet solsken för mor och far.

Jag ville också en gång bli stor.
Och så förståndig som far och mor.
Men barn i hjärtat jag vara vill.
Ty barnen höra guds rike till.  


Hanna blir så otroligt lugn och harmonisk av denna visa! Så den sjunger jag i princip alltid när hon blir sövd i bärselen, vagnen, bilen eller när vi sovit borta. Antingen om jag är själv med henne eller om hon är i Tobias famn. Att det är sällsyntare att jag sjunger den vid sövning i sängen hemma beror på att vi då nästan uteslutande lyssnar på en skiva med vaggvisor som hon fick med sig från barnhemmet, som barnen fått lyssna på vid läggning där.

Våra första dagar i Taiwan, innan Hanna Wei-Ching kom till oss, reflekterade jag över att jag undrade över vilken som skulle bli min eller vår vaggvisa för Hanna. Då trodde jag att det kanske skulle bli Trollmors visa, som jag minns att pappa ofta sjöng för mig, eller Sov du lilla videung, som min morfar sjöng. Men så kom Du lilla solsken till mig när jag höll Hanna och jag märkte direkt att det var hennes vaggvisa.

"Snyggt", brukar Tobias viska när hon stilla slumrat in efter att jag sjungit den om och om igen.

onsdag 19 juli 2017

När pappan fick en nygammal frisyr

Pappa Tobias var och klippte sig tidigare i dag och Hanna visade tydligt att hon inte gillade den förändringen! När han kom gående på långt håll var hon sitt glada jag. Men när han sedan kom nära reagerade hon med stor skepsis och osäkerhet direkt! Hon drog sig närmare mig i famnen och hur pappa än använde sin lenaste röst och spexade ville hon inte kommunicera med honom. Hon sträckte sig försiktigt efter en jordgubbe, som hon ju är så toookig i, när han gav en till henne. 

Det fortsatte en bra stund och jag kände igen hennes blick från första dagen vi träffade henne. Jag kastades verkligen tillbaka - och tydligen hon också, lillhjärtat. Det var som att hon riktigt synade honom; "Är du verkligen min pappa?". Men efter en stund, lite åt gången, släppte det och hon busade till slut järnet med sin pappa som också fick lägga henne. Skönt! 


Jag har läst i adoptivmamma-gruppen på Facebook om andra barn som reagerat likadant, så jag blev inte särskilt förvånad. Fast då har det nog främst handlat om att byta hårfärg eller gå från lång till väldigt kort frisyr. Förändringen kändes ju inte dramatisk alls för mig eller Tobias, han fick ungefär samma frisyr som någon vecka innan vi åkte till Taiwan. Men det är klart, för Hanna är ju det en evighet sedan. 
 
Tobias kläckte en ganska bra idé, att man kanske borde ha Hanna med sig när man sitter i frisörstolen så blir förändringen inte lika chockartad. Jag har tänkt boka tid hos frissan snart, kanske vi provar göra på det sättet då eller att hon åtminstone "kommer och går" i salongen då och då med den andra föräldern medan man sitter där. Vi klipper oss båda två (snart alla tre, hihi) hos en kompis som har en egen salong, så det är väldigt lugnt och skönt där. Hon är för övrigt adopterad och har följt Hanna med hjärtligt intresse.  

Men ja, för att ta det säkra före det osäkra toppar jag nog så liiite som möjligt denna gång och kanske kör på det spåret ända tills Hanna flyttat hemifrån?

Pip i lilla vällingsäcken!

Ett inlägg av det lättsammare slaget. Här är några barnramsor som Hanna Wei-Ching gillar! Jag är medveten om att ramsorna är annorlunda i vissa fall, i Den vita barnkammarboken står det till exempel "En liten ärta"... i stället. Men för att hålla det enkelt (för mig, hehe), skriver jag dem som vi gör dem.

Jag sjunger ganska mycket för Hanna. Men ramsor känns som ett så fantastiskt bra sätt att träna språk och kroppsuppfattning på.

Nåja, här är ramsorna!


---

Lilla ärtan.
Lilla ärtan.
Lilla ärtan.

Lilla ärtan.
Och stora bönan!


(Känn på tårna från lilltån till stortån)

---

Runt och runt jag åker. (Gör cirklar med ditt pekfinger i barnets hand)
Genom vattnet plaskar. (Klappa barnets hand)
Ett steg. Två steg. ("Kryp" med pekfingret och långfingret uppför barnets arm)
Och djuren överraskar! (Kittla barnet!)

---

Det var en liten mus.
Som letade ett hus.
Inte där.
Inte där.
Men där!


(Kryp med pekfingret och långfingret på barnet. Stanna till varje gång du säger "där", till exempel under armen eller i naveln)

---

Sko, sko hästen. 
I morgon kommer prästen!

(Slå med handen på barnets fot medan du tar på hen skorna. Tack farmor, som kom ihåg den från gammelmormor!)

---

Tå-tilla. (Ta tag i barnets stortå)
Fot-billa. (Ta tag i barnets fot)
Ben-borra. (Ta tag i barnets ben)
Knä-knorra. (Ta tag i barnets knä)
Och pip i lilla vällingsäcken! (Killa barnet med pekfingret i magen)

---

söndag 16 juli 2017

Hon gör mig till en bättre människa

Hon är så fantastiskt rolig, vår lilla tjej. Alla dessa projekt hon har för sig. Hon går liksom in i en bubbla då hon plockar med kastrullerna/stenarna/skafferimaten/pennorna på ett organiserat sätt som bara hon förstår. Plockar, plockar. Fram och tillbaka och fram igen.


Men ett sådant humör hon har, vissa dagar eller timmar oftare än andra. Det är tufft för oss alla tre när hon exploderar från noll till hundra och sedan har svårt att lugna ned sig och först inte vill ta emot tröst. Svårt att veta om det är adoptionsrelaterat eller åldersrelaterat, kanske både och. Det lilla barnet med den stora viljan, kan ana att fler föräldrar till 1,5-2-åringar känner igen sig i en sådan beskrivning?

BVC-sköterskan uttryckte det ju så bra tidigare, att det är natrligt att det känns väldigt ovant att som två vuxna gå från en konfliktfri vardag till att plötsligt behöva ta flera konflikter varje dag. Framför allt med barnet, även om man försöker förhindra det några steg i förväg, men ju faktiskt också lite med varandra. Det gäller givetvis vare sig en är bioförälder eller adoptivförälder men en viss skillnad är det förstås att vi är mycket färskare som familj.

Men vi bråkar inte bara, så klart! Här är några saker jag älskar med att vara mamma till Hanna:

  • Hon lär mig att koppla av. Relationen till henne kommer alltid först. Resten kan alltid vänta. 
  • Hon skänker sin pappa ett leende, ett alldeles särskilt leende som är helt nytt hos honom.


    • Hon får mig att skratta. Flera, flera gånger om dagen.
    • För var dag som går, blir jag än mer förälskad i henne. 
    • Hon utmanar mig, mitt sätt att tänka.
    • Hon gör mig till en bättre människa bara genom att vara den hon är.

    måndag 10 juli 2017

    Sånt där som hör sommaren till


    Ett snabbt hej från semesterfirarna. Vi äter jordgubbar tills vi storknar, vi vill mest vara utomhus hela tiden, men inne springer vi i sängen tills benen inte orkar och vi undersöker det mesta överallt. Och ja, när jag säger vi menar jag Hanna Wei-Ching. 

    Vi har också avancerat en nivå från hästen och kan numera svara på frågan "Vad säger ugglan?". 




    tisdag 4 juli 2017

    1,5-årings dag i korthet

    Händelserik dag för 1,5-åring i korthet: 
    • Spilla kaffe över hela mammas tangentbord. Dessa långa armar, alltså. Svårt se att datorn kommer gå att rädda - men mamman behöll lugnet! Ett svagt "ficka" slapp ur mig, impulsiv blandning av två svordomar.
    • Besöka BVC! Hanna imponerade, givetvis. Hon säger som nämnt inte många ord. Men hon förstår så otroligt mycket, vilket hon också glänste med i dag. "Pappas näsa", "Hannas mage" ... Hon fick en spruta i låret och märkte det knappt även fast hon ju noga tittade på när det gjordes. Är visst bara mamman och pappan i denna familj som blir vita som lakan när det vankas vaccinationer. 

    En bortahelg i Hannas tempo

    Vi har haft en helt fantastisk helg hos Hannas farmor och farfar i Gimo och jag vill gärna dela med mig av varför jag tror det blev så bra.

    Ute på promenad med farmor och farfar.
    Tobias (eller ja, vi förstås!) har en väldigt stor, helt underbar, släkt i Gimo. Många är givetvis ivriga att träffa Hanna, liksom vi är att hon ska träffa släkten. Så när vi började planera Gimotrippen förra veckan dök fler och fler namn upp. Vi pratade om att det kanske skulle gå att ses tjugo minuter i en lekpark och att alla då inte behövde komma fram till Hanna och säga hej utan hålla sig på avstånd. Fast nej, det insåg vi ju att det inte skulle gå. Är det så himla roligt att umgås då?

    Jag grubblade en del över det där, det skulle dessutom komma att bli Hannas första "bortasovning" sedan hemkomst, och dagen innan vi skulle åka kände jag att det var heltokigt att vi skulle lova flera släktingar att de kunde komma förbi. Det var ju ljusår från hur vi har sagt innan att Hannas första helg ska vara i Gimo. Det vi har sagt åt oss själva innan, är att hon i lugn och ro kanske skulle träffa sin gammelfarmor samt gammelmormor och gammelmorfar, utöver närmsta familjen och här började vi prata om att få till rena släktträffen, haha. Så vi bestämde oss faktiskt för att bromsa ordentligt för Hannas skull. Hon ska få ta det i lugn takt och vi ska kunna åka dit snart igen utan att det blir något stressande för henne. Så sa vi att det förstås är så att vi inte springer åt andra hållet om vi råkar mötas.

    Selma och Hanna leker i trädgården.

    Nu fick Hanna en ljuvlig, jag vill säga magisk, helg. En av de roligaste grejerna var nog att hon och farmors och farfars hund fann varandra direkt! Bästisar för livet - och vi som hade pratat innan om att Selma skulle ha "hundvakt" första gången vi kom dit. Sådan tur att vi struntade i det!

    Hanna träffade gammelfarmor en stund på fredagen och så var vi hem till gammelmorfar och gammelmormor och fikade på lördagen. Eftersom Hanna visat stort intresse för spelmansstämmor på teve (vi oroas mindre för detta intresse än det hon har för vita skåpbilar), bad vi gammelmorfar att ta fram dragspelet. Hon satt som förtrollad och lyssnade! Till allas vår glädje, men främst till gammelmorfars stora glädje givetvis. Hon fick prova att trycka på knapparna och det var förstås en succé. "Mamma, du måste också trycka!" visade hon med handen.

    Efter vår långfika, Hanna är överförtjust i kanelbullar som är ett fika vi kommit att unna henne i små doser, vinkade vi hejdå och begav oss mot några andra vänner. Tobias bästa vän, som han känt sedan de två låg i varsin barnvagn bredvid varandra, var hemma hos sin mamma tillsammans med sin familj. Vi står nära varandra och det var så fantastiskt att för första gången få se Hanna leka tillsammans med lillbästisen, som är drygt sju månader yngre än henne. Mest lekte de förstås bredvid varandra så som småttingar gör.

    Tar vi oss till en spelmansstämma i sommar tro?
    Helgen var otroligt lugn och fin. Hanna har letat smultron och plockat jordgubbar med farmor och farfar, fått så mycket uppmärksamhet men ändå kunnat gå undan om det känts för mycket och gjort det hon velat i sin takt. Vi har varit utomhus nästintill hela tiden. Det var riktigt tråkigt att åka hem på söndagen. Men skönt att se att Hanna inte var orolig när vi kom hem igen utan hittade favoritböckerna i sitt rum direkt och sedan tjoade i badkaret innan läggdags. Det var jag lite nervös över innan eftersom att jag och Tobias "stått åt sidan" då och då för att låta Hanna mysa med farmor och farfar utan att ha oss hack i häl. Så svårt att veta under tiden om man gör "rätt eller fel". Hanna har sovit lite oroligt natten då vi kom hem och natten till i dag, fast det är svårt att veta om det är kopplat till alla nya intryck eller något annat.

    Jag är så glad, och faktiskt stolt, att vi kunde resonera som vi gjorde och inte dras med i ivern att socialisera hela helgen, utan ha tålamod för Hannas skull. Och förstås glad för den förståelsen vi möter för det. Nu har hon fått lära känna Gimo ett steg i taget och kommer veta vilket fantastiskt ställe, och vilka fantastiska människor, som finns att träffa där!

    Gimo är en plats som verkligen fått en speciell plats i mitt hjärta, det var ju där vi gifte oss (för fem år sedan i fredags!). Jag älskar att vara där, så det var inte utan konkurrens detta trots allt blev de överlägset bästa dagarna någonsin i Gimo - och faktiskt något av favoritdagarna sedan vi kom hem till Sverige.

    torsdag 29 juni 2017

    Att resa hem

    Jag har medvetet väntat med att skriva om resan hem för att kunna sudda bort onödiga detaljer och istället behålla kärnan, det blir ett nog så långt inlägg ändå. Så jag hoppas lyckas någorlunda med det.


    Mentalt är det oerhört svårt att förbereda sig för resan hem. Vi var väldigt inställda på att den långa flygresan skulle bli jobbigast för oss alla tre. Men vi sov faktiskt mer på vägen hem än dit! Det var i stället annat som blev tufft. Men låt oss ta dagen från början.

    Vi checkade ut från hotellet i Tainan strax efter tio. Då hade Hanna Wei-Ching inte visat något intresse för att vila, som hon brukar, och hon var trött. Hon somnade i stället i taxin, just innan vi var framme vid tågstationen. Så det blev ingen långvila, vilket skapade en kedjereaktion av jobbigheter för Hanna.

    Tågresan till Taipei var inte rolig alls för vår lilla tjej som förstås var trött. Stor del av tiden var hon otålig - och otröstlig. Det gick inte att göra så mycket annat än att försöka promenera runt med henne och åtminstone försöka trösta. Jag var nog nästintill ett nervvrak. Men då får man komma ihåg att vi ju bara hade känt varandra en vecka. I dag har vi en helt annan möjlighet att kunna trösta.

    Väl framme i Taipei efter vad som kändes som en lång stund, men väl bara var en och en halv timme, blev det lite lugnare. Vi bestämde oss för att åka i princip direkt till flygplatsen i hopp om att Wei-Ching skulle finna ro där. Den korta tågresan dit var relativt problemfri. När vi kom fram blev det jobbigare. Hon var så trött, så trött, men kunde inte sova. Vi var också trötta och så visade det sig att vi varken skulle kunna checka in oss själva eller bagage förrän om två timmar. Pust! Som tur var fanns en food court. Men det gick ju så där att äta med vår lilla tröttmössa. Fullt i folk, allt bagage ...

    Jo, jag var genomsvettig av allt bärande (vagn och sele ratades in i det sista) och jag grät faktiskt en skvätt av ren utmattning. Men till slut somnade Wei-Ching i selen en kortis och det gick att hämta lite energi även om det egentligen inte var tillräckligt för att orka vistas på flygplatsen så länge.



    Så här i efterhand borde vi kanske antingen ha tagit rummet en dag extra och åkt senare till Taipei, eller bott på hotell i Taipei en natt och åkt till flyget därifrån. Men vi ville vara ute i god tid på grund av den långa resvägen och mastiga packningen och vi ville inte "bryta upp" och tvinga henne bekanta sig med ny miljö igen. Så jag vet inte vad som är bäst. Det gick däremot strålande att få med sig packningen överallt, måste jag säga! Det var ett orosmoln för mig innan.

    Vi har blivit väldigt positivt överraskade av säkerhetskontroller, passkontroller och boarding i både Taiwan och Thailand där vi mellanlandade. Barnfamiljer har fått gå förbi kön nästan överallt. Så var det inte när vi genomsvettiga skulle igenom passkontrollen på Arlanda, kan jag säga ...

    Hanna sov en kortis i slutet av första flygresan, så jag trodde Bangkok-Arlanda skulle vara kört. Men hon sov - hör och häpna - åtta timmar!! Hon låg i min famn och sussade så sött. Hon var så glad när hon vaknade men sedan var de sista 30 minuterna panikartade för henne. Då fick jag inte vara uppe och gå med henne, vilket hon verkligen hade behov av och hon skrek hjärtskärande under hela tiden. Vi kände oss förstås som jordens sämsta föräldrar men det gick inte att få kontakt med henne och skänka henne tröst. Det var bara att härda ut.

    Så snart man fick stå upp med henne efter landning var det hellugnt. Men den där sista halvtimmen ... så tufft för oss alla tre, men givetvis främst för vår lilla Wei-Ching.

    Efter den låånga kön i passkontrollen var det en helt slutkörd, svettluktande familj som mötte en stor, fin, välkomstkommitté på Arlanda på lördag morgon klockan 07. Jag minns kramar och glädje men knappast något av det som sades. Min gråtande mamma var den första jag kramade. Det var Tobias som bar Wei-Ching, en sådan där detalj jag funderat över innan hur det skulle bli, och jag som drog bagagevagnen. Efter en stund kom hon över i min famn och somnade, ovetande att den stora uppståndelsen ju var för henne.

    Tobias, jag, nyblivna mormor
    och vår lilla plutt!

    Efter kanske 30-40 minuters kramkalas och presentutdelning tog vi oss mot parkeringen och bilen. Däri hade våra nära och kära lämnat massäck och matlådor. Det var likadant när vi klev in genom dörren hemma. Mer än guld värt att slippa tänka på det. Vi orkade ju knappt hålla oss vakna!

    Jag vet att många som adopterar upplever att anhöriga inte visar engagemang i det barn som kommer till familjen. Det blir inte presenter alls, trots att en nyfödd alltid får av dem som i dessa fall inte ger. Vi har verkligen inte upplevt något sådant utan istället överösts med engagemang, kärlek och gåvor. Det värmer mammahjärtat något så oerhört.