lördag 22 juli 2017

fredag 21 juli 2017

Sömn, mat och lek

Dessa två, alltså ... Kärleken bara växer.
Apropå tidigare nämnda raseriutbrott som Hanna Wei-Ching får titt som tätt. Tack snälla ni som kommenterat, förresten, ibland behöver man få veta att andra känner igen sig. Vi har försökt hitta vägar att stävja utbrotten ibland och har märkt att om vi bara anstränger oss, är det ofta (men absolut inte alla gånger!) löjligt enkelt:

  • Stadigare mellanmål mellan måltiderna! Det har varit för mycket "snacks-aktigt" tidigare. Det behöver vara smörgås, några ostskivor på sidan om och mjölk och utöver det några jordgubbar eller en halv banan, till exempel. Utöver det får hon hel sats välling när hon vilar och så får vi förskjuta lunchen, helt enkelt, så att hon får in en bra "ät-rytm".
  •  En till dagsvila! Hanna sover oftast väldigt bra på natten, ungefär 18.30-06.30. Hon vaknar superglad och vill inte somna om, inte heller ligga kvar i sängen. Men egentligen är hon trött och behöver sova redan inom 2,5-3 timmar. Så det brukar bli att hon leker, äter frukost och leker lite till innan hon sover första dagsvilan när hon också får välling. Nu har vi lagt till en dagsvila när hon lekt av sig efter lunchen, vid andra vilan sover hon lite kortare och ofta i selen i stället för sängen.  Det brukar bli att hon vilar sammanlagt ungefär två timmar per dag.
  • Inte avbryta leken! Så ofta som det går, och det är ju faktiskt i princip nästan jämt, låter vi nu Hanna dona färdigt med det hon gör. Vi avbryter inte för blöjbyte/mat/vila/gå ut med vagnen/fortsätta promenaden. Vi stannar i stället upp och väntar in rätt läge för att göra något annat. Samma tema: låt henne leka med det hon vill - är det för farligt själv (typ trappor, nycklar i lås högt upp, plaska i högt handfat, tömma diskmaskin etc.) hjälper vi till.
Visst blir hon fortfarande arg och näst intill otröstlig ibland, som alla barn ju blir. Men att ha dessa tre grejer i bakhuvudet, utöver att förstås behålla lugnet själv (hehe), har verkligen underlättat för oss alla tre.

Ibland är det så lätt som vuxen att vilja hålla ett visst tempo, göra på ett visst sätt. Men jag har verkligen försökt tänka "Vad kan vi föräldrar göra annorlunda för att Hanna ska slippa bli arg och ledsen så ofta?" i stället för "Hur ska vi få henne att lära sig göra annorlunda?" om ni förstår hur jag tänker.

Det är klart att barn, liksom vuxna, måste få vara arga och ledsna. Men för det är det ju inte dumt att försöka undvika konflikter som vi faktiskt kan vara utan.

torsdag 20 juli 2017

Två månader hemma


Två månader hemma med den här bärälskande gullisen i dag! Det är ju en standardfras, men inte mindre sann för det, att det är som att hon varit här jämt men att tiden ändå rusar i väg. Älskade barn.

När Hanna Wei-Ching blir större och kan uttrycka i ord vad hon vill, tänker vi att hon får bestämma om hon vill att vi firar dagen vi fick varandra på barnhemmet, 12 maj. Det är många som väljer att fira på något sätt den årsdagen, med tårta eller någon särskild aktivitet. Vill hon det så småningom, så gör jag gärna det. Men just nu känner jag att jag inte tycker att vi som föräldrar ska vara de som tar initiativ att fira den dagen. Den innehåller så tvetydiga känslor, stark sorg och stark glädje samtidigt. En trevande start för oss som familj, en väldigt efterlängtad dag för mig och Tobias. Men också en enorm förlust för andra människor i hennes liv och en dag när hon behövde lämna allt hon visste var tryggt. Det är inte en dag att glömma, men inte en dag jag ser mig vilja bestämma att fira.

Då tar jag hellre initiativ att fira just 20 maj, dagen när vi landade i Sverige. Det är ju svårt att veta, kanske blir det en dag hon ser som ett djupt sår och då får vi respektera det och tänka om. Men för mig är det den stora familjedagen värd att fira. Bilturen efter Arlanda, när vi klev genom dörren och sedan satt i sängen och busade. Oj, så extremt trötta och glada vi var alla tre när vi åt hämtmaten vid köksbordet. Allt hade gått bra. Vi var hemma. Vi var äntligen tre.

Det där att äntligen vara tre, ser jag som glädjefyllt för Hanna också. Även om internationella adoptioner aldrig ska vara förstahandsscenariot så kommer jag aldrig förespråka att det är bättre för barn att växa upp på barnhem än hos en eller två kärleksfulla föräldrar, att få vara en del i en familj.

Hanna Wei-Chings resa till oss, eller vår resa till Hanna Wei-Ching. Jag är vilket som fantastiskt lycklig över dessa två omtumlande månader hemma.

Hannas vaggvisa

Apropå barnramsor så gillar jag som sagt att sjunga för Hanna. Hon lyssnar utan protester, så jag tror att hon tycker om det också. Till och med Tobias sjunger en del! Men det brukar mest bli Babblarna för hans del, ibland någon Astrid Lindgren-låt.

Hanna har några favoritsånger, däribland Första låten (av nämnda Babblarna)Heja Bamse, Här kommer Pippi Långstrump, Imse vimse spindel, Små grodorna och Hej sa Petronella. Den sistnämnda är jag väldigt glad över att hon tycker om så mycket eftersom den är av barnboksförfattaren Lennart Hellsing som ju är från trakten, närmare bestämt Västanfors som ligger i Fagersta. Vi har den som bilderbok och den vill Hanna ofta "läsa".

En Hanna Wei-Ching som somnat till vaggvisa i bärselen,
en kväll i Gimo.
Så finns det en visa som jag är ännu mer glad över att hon gillar! Det är Du lilla solsken, som min farmor sjöng för mig när jag var liten. Som barn var jag mycket hemma hos farmor och farfar på loven och minns så väl när farmor lade sig bredvid mig i deras dubbelsäng, i de vita lakanen med det virkade orangefärgade överkastet undanvikt, och sjöng denna behagliga visa. Texten är väl något förlegad, men melodin är oerhört vacker. Den är inte lika känd som de andra låtarna, men den är skriven av Alice Tegnér och texten är så här (fast jag sjunger "vårt" i stället för "guds"):

Du lilla solsken som tittar in.
Igenom fönstret i stugan min.
Jag ville vara en stråle klar.
Ett litet solsken för mor och far.

Jag ville också en gång bli stor.
Och så förståndig som far och mor.
Men barn i hjärtat jag vara vill.
Ty barnen höra guds rike till.  


Hanna blir så otroligt lugn och harmonisk av denna visa! Så den sjunger jag i princip alltid när hon blir sövd i bärselen, vagnen, bilen eller när vi sovit borta. Antingen om jag är själv med henne eller om hon är i Tobias famn. Att det är sällsyntare att jag sjunger den vid sövning i sängen hemma beror på att vi då nästan uteslutande lyssnar på en skiva med vaggvisor som hon fick med sig från barnhemmet, som barnen fått lyssna på vid läggning där.

Våra första dagar i Taiwan, innan Hanna Wei-Ching kom till oss, reflekterade jag över att jag undrade över vilken som skulle bli min eller vår vaggvisa för Hanna. Då trodde jag att det kanske skulle bli Trollmors visa, som jag minns att pappa ofta sjöng för mig, eller Sov du lilla videung, som min morfar sjöng. Men så kom Du lilla solsken till mig när jag höll Hanna och jag märkte direkt att det var hennes vaggvisa.

"Snyggt", brukar Tobias viska när hon stilla slumrat in efter att jag sjungit den om och om igen.

onsdag 19 juli 2017

När pappan fick en nygammal frisyr

Pappa Tobias var och klippte sig tidigare i dag och Hanna visade tydligt att hon inte gillade den förändringen! När han kom gående på långt håll var hon sitt glada jag. Men när han sedan kom nära reagerade hon med stor skepsis och osäkerhet direkt! Hon drog sig närmare mig i famnen och hur pappa än använde sin lenaste röst och spexade ville hon inte kommunicera med honom. Hon sträckte sig försiktigt efter en jordgubbe, som hon ju är så toookig i, när han gav en till henne. 

Det fortsatte en bra stund och jag kände igen hennes blick från första dagen vi träffade henne. Jag kastades verkligen tillbaka - och tydligen hon också, lillhjärtat. Det var som att hon riktigt synade honom; "Är du verkligen min pappa?". Men efter en stund, lite åt gången, släppte det och hon busade till slut järnet med sin pappa som också fick lägga henne. Skönt! 


Jag har läst i adoptivmamma-gruppen på Facebook om andra barn som reagerat likadant, så jag blev inte särskilt förvånad. Fast då har det nog främst handlat om att byta hårfärg eller gå från lång till väldigt kort frisyr. Förändringen kändes ju inte dramatisk alls för mig eller Tobias, han fick ungefär samma frisyr som någon vecka innan vi åkte till Taiwan. Men det är klart, för Hanna är ju det en evighet sedan. 
 
Tobias kläckte en ganska bra idé, att man kanske borde ha Hanna med sig när man sitter i frisörstolen så blir förändringen inte lika chockartad. Jag har tänkt boka tid hos frissan snart, kanske vi provar göra på det sättet då eller att hon åtminstone "kommer och går" i salongen då och då med den andra föräldern medan man sitter där. Vi klipper oss båda två (snart alla tre, hihi) hos en kompis som har en egen salong, så det är väldigt lugnt och skönt där. Hon är för övrigt adopterad och har följt Hanna med hjärtligt intresse.  

Men ja, för att ta det säkra före det osäkra toppar jag nog så liiite som möjligt denna gång och kanske kör på det spåret ända tills Hanna flyttat hemifrån?

Pip i lilla vällingsäcken!

Ett inlägg av det lättsammare slaget. Här är några barnramsor som Hanna Wei-Ching gillar! Jag är medveten om att ramsorna är annorlunda i vissa fall, i Den vita barnkammarboken står det till exempel "En liten ärta"... i stället. Men för att hålla det enkelt (för mig, hehe), skriver jag dem som vi gör dem.

Jag sjunger ganska mycket för Hanna. Men ramsor känns som ett så fantastiskt bra sätt att träna språk och kroppsuppfattning på.

Nåja, här är ramsorna!


---

Lilla ärtan.
Lilla ärtan.
Lilla ärtan.

Lilla ärtan.
Och stora bönan!


(Känn på tårna från lilltån till stortån)

---

Runt och runt jag åker. (Gör cirklar med ditt pekfinger i barnets hand)
Genom vattnet plaskar. (Klappa barnets hand)
Ett steg. Två steg. ("Kryp" med pekfingret och långfingret uppför barnets arm)
Och djuren överraskar! (Kittla barnet!)

---

Det var en liten mus.
Som letade ett hus.
Inte där.
Inte där.
Men där!


(Kryp med pekfingret och långfingret på barnet. Stanna till varje gång du säger "där", till exempel under armen eller i naveln)

---

Sko, sko hästen. 
I morgon kommer prästen!

(Slå med handen på barnets fot medan du tar på hen skorna. Tack farmor, som kom ihåg den från gammelmormor!)

---

Tå-tilla. (Ta tag i barnets stortå)
Fot-billa. (Ta tag i barnets fot)
Ben-borra. (Ta tag i barnets ben)
Knä-knorra. (Ta tag i barnets knä)
Och pip i lilla vällingsäcken! (Killa barnet med pekfingret i magen)

---

söndag 16 juli 2017

Hon gör mig till en bättre människa

Hon är så fantastiskt rolig, vår lilla tjej. Alla dessa projekt hon har för sig. Hon går liksom in i en bubbla då hon plockar med kastrullerna/stenarna/skafferimaten/pennorna på ett organiserat sätt som bara hon förstår. Plockar, plockar. Fram och tillbaka och fram igen.


Men ett sådant humör hon har, vissa dagar eller timmar oftare än andra. Det är tufft för oss alla tre när hon exploderar från noll till hundra och sedan har svårt att lugna ned sig och först inte vill ta emot tröst. Svårt att veta om det är adoptionsrelaterat eller åldersrelaterat, kanske både och. Det lilla barnet med den stora viljan, kan ana att fler föräldrar till 1,5-2-åringar känner igen sig i en sådan beskrivning?

BVC-sköterskan uttryckte det ju så bra tidigare, att det är natrligt att det känns väldigt ovant att som två vuxna gå från en konfliktfri vardag till att plötsligt behöva ta flera konflikter varje dag. Framför allt med barnet, även om man försöker förhindra det några steg i förväg, men ju faktiskt också lite med varandra. Det gäller givetvis vare sig en är bioförälder eller adoptivförälder men en viss skillnad är det förstås att vi är mycket färskare som familj.

Men vi bråkar inte bara, så klart! Här är några saker jag älskar med att vara mamma till Hanna:

  • Hon lär mig att koppla av. Relationen till henne kommer alltid först. Resten kan alltid vänta. 
  • Hon skänker sin pappa ett leende, ett alldeles särskilt leende som är helt nytt hos honom.


    • Hon får mig att skratta. Flera, flera gånger om dagen.
    • För var dag som går, blir jag än mer förälskad i henne. 
    • Hon utmanar mig, mitt sätt att tänka.
    • Hon gör mig till en bättre människa bara genom att vara den hon är.

    måndag 10 juli 2017

    Sånt där som hör sommaren till


    Ett snabbt hej från semesterfirarna. Vi äter jordgubbar tills vi storknar, vi vill mest vara utomhus hela tiden, men inne springer vi i sängen tills benen inte orkar och vi undersöker det mesta överallt. Och ja, när jag säger vi menar jag Hanna Wei-Ching. 

    Vi har också avancerat en nivå från hästen och kan numera svara på frågan "Vad säger ugglan?". 




    tisdag 4 juli 2017

    1,5-årings dag i korthet

    Händelserik dag för 1,5-åring i korthet: 
    • Spilla kaffe över hela mammas tangentbord. Dessa långa armar, alltså. Svårt se att datorn kommer gå att rädda - men mamman behöll lugnet! Ett svagt "ficka" slapp ur mig, impulsiv blandning av två svordomar.
    • Besöka BVC! Hanna imponerade, givetvis. Hon säger som nämnt inte många ord. Men hon förstår så otroligt mycket, vilket hon också glänste med i dag. "Pappas näsa", "Hannas mage" ... Hon fick en spruta i låret och märkte det knappt även fast hon ju noga tittade på när det gjordes. Är visst bara mamman och pappan i denna familj som blir vita som lakan när det vankas vaccinationer. 

    En bortahelg i Hannas tempo

    Vi har haft en helt fantastisk helg hos Hannas farmor och farfar i Gimo och jag vill gärna dela med mig av varför jag tror det blev så bra.

    Ute på promenad med farmor och farfar.
    Tobias (eller ja, vi förstås!) har en väldigt stor, helt underbar, släkt i Gimo. Många är givetvis ivriga att träffa Hanna, liksom vi är att hon ska träffa släkten. Så när vi började planera Gimotrippen förra veckan dök fler och fler namn upp. Vi pratade om att det kanske skulle gå att ses tjugo minuter i en lekpark och att alla då inte behövde komma fram till Hanna och säga hej utan hålla sig på avstånd. Fast nej, det insåg vi ju att det inte skulle gå. Är det så himla roligt att umgås då?

    Jag grubblade en del över det där, det skulle dessutom komma att bli Hannas första "bortasovning" sedan hemkomst, och dagen innan vi skulle åka kände jag att det var heltokigt att vi skulle lova flera släktingar att de kunde komma förbi. Det var ju ljusår från hur vi har sagt innan att Hannas första helg ska vara i Gimo. Det vi har sagt åt oss själva innan, är att hon i lugn och ro kanske skulle träffa sin gammelfarmor samt gammelmormor och gammelmorfar, utöver närmsta familjen och här började vi prata om att få till rena släktträffen, haha. Så vi bestämde oss faktiskt för att bromsa ordentligt för Hannas skull. Hon ska få ta det i lugn takt och vi ska kunna åka dit snart igen utan att det blir något stressande för henne. Så sa vi att det förstås är så att vi inte springer åt andra hållet om vi råkar mötas.

    Selma och Hanna leker i trädgården.

    Nu fick Hanna en ljuvlig, jag vill säga magisk, helg. En av de roligaste grejerna var nog att hon och farmors och farfars hund fann varandra direkt! Bästisar för livet - och vi som hade pratat innan om att Selma skulle ha "hundvakt" första gången vi kom dit. Sådan tur att vi struntade i det!

    Hanna träffade gammelfarmor en stund på fredagen och så var vi hem till gammelmorfar och gammelmormor och fikade på lördagen. Eftersom Hanna visat stort intresse för spelmansstämmor på teve (vi oroas mindre för detta intresse än det hon har för vita skåpbilar), bad vi gammelmorfar att ta fram dragspelet. Hon satt som förtrollad och lyssnade! Till allas vår glädje, men främst till gammelmorfars stora glädje givetvis. Hon fick prova att trycka på knapparna och det var förstås en succé. "Mamma, du måste också trycka!" visade hon med handen.

    Efter vår långfika, Hanna är överförtjust i kanelbullar som är ett fika vi kommit att unna henne i små doser, vinkade vi hejdå och begav oss mot några andra vänner. Tobias bästa vän, som han känt sedan de två låg i varsin barnvagn bredvid varandra, var hemma hos sin mamma tillsammans med sin familj. Vi står nära varandra och det var så fantastiskt att för första gången få se Hanna leka tillsammans med lillbästisen, som är drygt sju månader yngre än henne. Mest lekte de förstås bredvid varandra så som småttingar gör.

    Tar vi oss till en spelmansstämma i sommar tro?
    Helgen var otroligt lugn och fin. Hanna har letat smultron och plockat jordgubbar med farmor och farfar, fått så mycket uppmärksamhet men ändå kunnat gå undan om det känts för mycket och gjort det hon velat i sin takt. Vi har varit utomhus nästintill hela tiden. Det var riktigt tråkigt att åka hem på söndagen. Men skönt att se att Hanna inte var orolig när vi kom hem igen utan hittade favoritböckerna i sitt rum direkt och sedan tjoade i badkaret innan läggdags. Det var jag lite nervös över innan eftersom att jag och Tobias "stått åt sidan" då och då för att låta Hanna mysa med farmor och farfar utan att ha oss hack i häl. Så svårt att veta under tiden om man gör "rätt eller fel". Hanna har sovit lite oroligt natten då vi kom hem och natten till i dag, fast det är svårt att veta om det är kopplat till alla nya intryck eller något annat.

    Jag är så glad, och faktiskt stolt, att vi kunde resonera som vi gjorde och inte dras med i ivern att socialisera hela helgen, utan ha tålamod för Hannas skull. Och förstås glad för den förståelsen vi möter för det. Nu har hon fått lära känna Gimo ett steg i taget och kommer veta vilket fantastiskt ställe, och vilka fantastiska människor, som finns att träffa där!

    Gimo är en plats som verkligen fått en speciell plats i mitt hjärta, det var ju där vi gifte oss (för fem år sedan i fredags!). Jag älskar att vara där, så det var inte utan konkurrens detta trots allt blev de överlägset bästa dagarna någonsin i Gimo - och faktiskt något av favoritdagarna sedan vi kom hem till Sverige.

    torsdag 29 juni 2017

    Att resa hem

    Jag har medvetet väntat med att skriva om resan hem för att kunna sudda bort onödiga detaljer och istället behålla kärnan, det blir ett nog så långt inlägg ändå. Så jag hoppas lyckas någorlunda med det.


    Mentalt är det oerhört svårt att förbereda sig för resan hem. Vi var väldigt inställda på att den långa flygresan skulle bli jobbigast för oss alla tre. Men vi sov faktiskt mer på vägen hem än dit! Det var i stället annat som blev tufft. Men låt oss ta dagen från början.

    Vi checkade ut från hotellet i Tainan strax efter tio. Då hade Hanna Wei-Ching inte visat något intresse för att vila, som hon brukar, och hon var trött. Hon somnade i stället i taxin, just innan vi var framme vid tågstationen. Så det blev ingen långvila, vilket skapade en kedjereaktion av jobbigheter för Hanna.

    Tågresan till Taipei var inte rolig alls för vår lilla tjej som förstås var trött. Stor del av tiden var hon otålig - och otröstlig. Det gick inte att göra så mycket annat än att försöka promenera runt med henne och åtminstone försöka trösta. Jag var nog nästintill ett nervvrak. Men då får man komma ihåg att vi ju bara hade känt varandra en vecka. I dag har vi en helt annan möjlighet att kunna trösta.

    Väl framme i Taipei efter vad som kändes som en lång stund, men väl bara var en och en halv timme, blev det lite lugnare. Vi bestämde oss för att åka i princip direkt till flygplatsen i hopp om att Wei-Ching skulle finna ro där. Den korta tågresan dit var relativt problemfri. När vi kom fram blev det jobbigare. Hon var så trött, så trött, men kunde inte sova. Vi var också trötta och så visade det sig att vi varken skulle kunna checka in oss själva eller bagage förrän om två timmar. Pust! Som tur var fanns en food court. Men det gick ju så där att äta med vår lilla tröttmössa. Fullt i folk, allt bagage ...

    Jo, jag var genomsvettig av allt bärande (vagn och sele ratades in i det sista) och jag grät faktiskt en skvätt av ren utmattning. Men till slut somnade Wei-Ching i selen en kortis och det gick att hämta lite energi även om det egentligen inte var tillräckligt för att orka vistas på flygplatsen så länge.



    Så här i efterhand borde vi kanske antingen ha tagit rummet en dag extra och åkt senare till Taipei, eller bott på hotell i Taipei en natt och åkt till flyget därifrån. Men vi ville vara ute i god tid på grund av den långa resvägen och mastiga packningen och vi ville inte "bryta upp" och tvinga henne bekanta sig med ny miljö igen. Så jag vet inte vad som är bäst. Det gick däremot strålande att få med sig packningen överallt, måste jag säga! Det var ett orosmoln för mig innan.

    Vi har blivit väldigt positivt överraskade av säkerhetskontroller, passkontroller och boarding i både Taiwan och Thailand där vi mellanlandade. Barnfamiljer har fått gå förbi kön nästan överallt. Så var det inte när vi genomsvettiga skulle igenom passkontrollen på Arlanda, kan jag säga ...

    Hanna sov en kortis i slutet av första flygresan, så jag trodde Bangkok-Arlanda skulle vara kört. Men hon sov - hör och häpna - åtta timmar!! Hon låg i min famn och sussade så sött. Hon var så glad när hon vaknade men sedan var de sista 30 minuterna panikartade för henne. Då fick jag inte vara uppe och gå med henne, vilket hon verkligen hade behov av och hon skrek hjärtskärande under hela tiden. Vi kände oss förstås som jordens sämsta föräldrar men det gick inte att få kontakt med henne och skänka henne tröst. Det var bara att härda ut.

    Så snart man fick stå upp med henne efter landning var det hellugnt. Men den där sista halvtimmen ... så tufft för oss alla tre, men givetvis främst för vår lilla Wei-Ching.

    Efter den låånga kön i passkontrollen var det en helt slutkörd, svettluktande familj som mötte en stor, fin, välkomstkommitté på Arlanda på lördag morgon klockan 07. Jag minns kramar och glädje men knappast något av det som sades. Min gråtande mamma var den första jag kramade. Det var Tobias som bar Wei-Ching, en sådan där detalj jag funderat över innan hur det skulle bli, och jag som drog bagagevagnen. Efter en stund kom hon över i min famn och somnade, ovetande att den stora uppståndelsen ju var för henne.

    Tobias, jag, nyblivna mormor
    och vår lilla plutt!

    Efter kanske 30-40 minuters kramkalas och presentutdelning tog vi oss mot parkeringen och bilen. Däri hade våra nära och kära lämnat massäck och matlådor. Det var likadant när vi klev in genom dörren hemma. Mer än guld värt att slippa tänka på det. Vi orkade ju knappt hålla oss vakna!

    Jag vet att många som adopterar upplever att anhöriga inte visar engagemang i det barn som kommer till familjen. Det blir inte presenter alls, trots att en nyfödd alltid får av dem som i dessa fall inte ger. Vi har verkligen inte upplevt något sådant utan istället överösts med engagemang, kärlek och gåvor. Det värmer mammahjärtat något så oerhört.

    onsdag 28 juni 2017

    Bokslukardags


    Tobias har installerat en toppenbra app till mig! Bookbeat. Så skönt (och smiiidigt!) att lyssna på ljudbok i mobilen. Det funkar inte riktigt att läsa "som vanligt". Just nu lyssnar jag på Mats Strandbergs skräckis "Hemmet" som var lite seg i början men verkligen börjar ta sig.

    tisdag 27 juni 2017

    Packlistan till Taiwan

    Det kom önskemål om en packningslista, så jag försöker stolpa upp den något sånär här. Håll till godo. Jag har ju säkert missat ett gäng grejer. Men fyll gärna på med egna förslag i kommentarsfältet!

    Det här är vi glada att vi hade med:
    • Skötväska
    • Bärsele
    • Kamera (även om vi fotade främst med mobilen)
    • Surfplatta med några gratis barnappar
    • Några presenter till barnhemmet etc.
    • Ur "miniapoteket": Febernedsättande, handspritservetter, plommonpuré, plåster, zinkpasta, våtservetter, barnolja
    • Plastskål att äta ur för Hanna samt tesked för mat och medicin
    • Ett blöjpaket (vi köpte ytterligare ett, men fick dessutom ett från barnhemmet så det hade inte behövts)
    • Tunna barnkläder i varierade storlekar
    • Leksaker - förstås! Pekböcker, kritor och ritblock och gosedjur ...
    • Klämmisar, klämmisar, klämmisar och pulvergröt
    • En adapter
    • Anteckningsblock och penna
    • Sparat tomrum till vägen hem! (blöjpaket hjälper ju till med det, tips från annan mamma)
    Det här kom inte till användning - men kändes nödvändigt att packa ned:
    • Ur "miniapoteket": Näsdroppar, febertermometer + febernedsättande (för barn), Imodium, vätskeersättning, kompresser, skavsårsplåster
    • Liten fleecefilt
    • Liten termos (för att kunna fylla med varmt vatten)
    • Badkläder
    • Nappar
    • Lite tvättmedel
    Det här hade vi klarat oss utan:
    • Vidvinkelobjektivet till kameran
    • Två nappflaskor (vi fick tre i olika storlek från barnhemmet, men var ju svårt att veta innan)
    • Hade räckt med ett par långbyxor + en långärmad tröja till Hanna
    • Jacka, mössa och pyjamas till Hanna var onödigt
    • Barnhörlurar
    • Böcker, haha. En hade väl räckt
    • Korsordstidningar. Really? En hade räckt
    • Sulkyvagn tog vi inte med oss, utan köpte en för några hundralappar på plats (och lämnade kvar på Taipeis flygplats ...)
    Det här borde vi haft med oss:
    • Vårt porträttobjektiv till kameran
    • Smal diskborste + en pytteliten flaska diskmedel till att diska ur nappflaskorna (slippa köpa hel flaska)
    • Soppåsar! (att lägga blöjor i)
    • Några fler klädesplagg till oss - att tvätta var ju bara att glömma ... 
    • En selfiepinne! :)
    Stor del av packningslistan ska vår adoptionsorganisation Barnens Vänner ha credd för!

    måndag 26 juni 2017

    Sånt vi trodde innan föräldraskapet ... del ett

    Jag trodde att ...

    • ... jag skulle orka bry mig om att välja bort rosa kläder pga. så himla anti de polariserade stereotyperna rosa/blått. Nej, jag har inte köpt några helrosa plagg eller prinsesstryck. Men Hanna har ofta rosa, tillsammans med andra färger, på sig. Vi "stereotyp"-kompenserar ju i alla fall med blå gympaskor, hehe.
    • ... jag skulle vara en hönsmamma. Det känns i alla fall inte som att jag är det utan jag känner mig oftast rätt "laid back" - och det gör mig väldigt förvånad! Jag låter henne oftast springa runt, gå i trapporna (med viss hjälp), plocka bland kastruller, porslin och i skafferi, klättra på möbler, äta själv etc. utan att flåsa henne i nacken eller mosa maten till puré. Hon klarar utmaningar alldeles galant och hon växer så av det! Ja, hela hennes värld växer.

    Tobias trodde att ...
    • ... han skulle orka bry sig om Hanna kladdade ner sina kläder "med flit", att det var nåt att sätta stopp för vid matbordet. Tror ni han brytt sig? Haha. Tur det finns tvättmaskin - och en fylld garderob.
    Hanna har hittat ett skåp att undersöka.

    söndag 25 juni 2017

    Att trolla fram smultron

    Eftersom Hanna visat en del tecken på otrygghet de senaste dagarna, igår är jag ganska säker på att hon drabbades av nattskräck till exempel, så bestämde vi oss för att bara jag åkte och träffade släkten i Sala i dag mest för att säga hejdå innan de reser hemåt igen. Vi behöver "stänga in oss" så mycket vi orkar och förmår igen. Det är mysigt också, förstås, att vara bara vi tre. Men det är många som vill umgås och det vill självklart vi också. Men att vår lilla tjej mår bra är givetvis viktigast.

    Jag och Hanna Wei-Ching har varit ifrån varandra två gånger tidigare, under hela tiden som vi varit tillsammans. Första gången var när jag hämtade pizza som vi beställt, det tog väl 15-20 minuter. Andra gången var när jag köpte ett regnställ till henne via privatannons och även svängde förbi och köpte kattmat, det tog runt 45 minuter.

    Det här kändes konstigt att det bara var en "nöjestripp" och jag ville nästan vända om för att jag kände som att en av oss var på fel ställe när vi inte var tillsammans. Men så är det ju så värdefullt att Hanna och Tobias får egentid tillsammans. Det blev en ganska snabb vända eftersom släkten ville dra på utflykt. Efter drygt två timmar var jag hemma igen. Men det var fint att få surra lite och säga hejdå.  I bilen på väg dit stängde jag av radion! Men hemåt var jag lite rastlös och otålig, så jag ville inte sitta i en tyst bil.

    En vanlig syn. Vår lilla Hanna letar efter smultron.
    När Tobias kommer hem från jobbet brukar jag försöka tajma in att vi möter honom i dörren, ofta efter att ha spanat efter honom i fönstret, och så hade vi tänkt göra nu. Men jag glömde ringa, haha. Så jag fick ringa när jag satt i bilen på uppfarten. Vi var nog lika glada båda två att ses igen, jag och Hanna Wei-Ching, kändes det som. Hon gjorde med mig som hon brukar göra när Tobias kommer hem, pekade på bilderna på sig själv i hallen. Jag höll på att smälta av kärlek.

    När kvällen fortskred var det främst pappa hon tydde sig till! Det brukar vara tvärtom annars och därför var Tobias lite nervös innan. Jag kände mig inte nervös över den biten, eftersom hon ju "borde" välja pappa om mamma inte är där. Han hade inte behövt vara nervös heller. De hade en jättemysig eftermiddag tillsammans. Tobias höll mig uppdaterad med bilder och det var skönt att få se att allt var "som vanligt". De hann också videoringa och då började Hanna spralligt leka tittut med mig! Så som vi brukar, med snuttefilten. Det värmde mammahjärtat.

    En sådan "som vanligt"-grej är för övrigt att hon letar efter smultron i vår trädgård. Problemet är ju bara att hon redan ätit upp alla. Ja, förutom några få omogna då som hon kan vänta in. Men det är så charmigt när hon går tillbaka efter tio minuter till smultronstället och verkar tänka "Nä, det var märkligt. Inga smultron nu heller". Så tar hon ens hand och vill att man ska hjälpa henne att leta. Då brukar jag säga, att "Mycket, ja, nästan allt, kan mamma göra för dig älskade Hanna Wei-Ching. Men trolla fram smultron, det kan jag inte". Så går vi mot sandlådan i stället.

    lördag 24 juni 2017

    Russinen ur kakan

    Det händer ju saker hela, hela tiden! Så jag försöker väl punkta upp lite för att ge er russinen ur kakan:
    • Hannas första midsommar firades med långväga släktingar! Mest magiskt är nog att hon och ett halvår äldre sysslingen äntligen fått träffas i dagarna tre. Jobbigast såhär i backspegeln är att vi nog varit för sociala för Hannas bästa känns det som och behöver bromsa lite innan det går överstyr. 
    • Blev vår första midsommar som jag fantiserat om? Haha, verkligen inte! Älskade lilla barn. Som jag fick jaga dig i folkmassan och hålla dig borta från vatten, spännande hundar och andra barns klämmisar. Inte blev det någon krans på huvudet eller dans runt stången. Men roligt hade vi!
    • Apropå jagandet ... Jag har gått ner sex kilo sedan jag blev mamma! Visst fanns och finns det att ta av, men ändå ... Det säger väl lite om hur aktiva dagar vi har? Och att jag inte direkt hinner njuta av måltider ...
    • Nu är äntligen pappa hemma med oss om dagarna - i åtta veckor!
    • "Vad säger hästen?" frågar vi och får det gulligaste gnägget till svar! Men frågar vi om andra djur går vi bet än så länge ...
    • Att äta från mammas tallrik, med mammas gaffel, är allra godast. Ja, det var de där sex kilona, hehe ...
    • Som en blixt från klar himmel: Hanna tycker plötsligt om bärselen! Ja, den är till och med älskad skulle jag säga. Så pass att det ofta finns risk för gallskrik när mamma försöker knäppa upp den. Så vi har gosat mycket med den - och samtidigt fått gräset klippt med handjagare, diverse hushållssysslor gjorda etc. Heja!
    • Hanna har äntligen fått sina fyra sista siffror från Skatteverket! Äntligen dags att kontakta tingsrätten.
    Hej så länge! Nu måste jag verkligen sova.

    Nöjd mamma och dotter
    som just klippt gräset tillsammans.

    torsdag 15 juni 2017

    Vi tar igen förlorad tid

    Svårt att finna tid till bloggande just nu. Det är ju ingen liten sovande bebis jag har hand om utan ett 19 månader ungt yrväder som sover högst 1,5 timmar middagsvila. Jag somnar sällan långt efter henne på kvällarna heller och så är hon förstås vår väckarklocka!

    Jag som är så van att prata i telefon länge och väl får bara glömma det just nu och det göe ju absolut ingenting. När hon är vaken vill hon oftast ha min fulla uppmärksamhet och det är förstås aå det ska vara. Vi har mycket förlorad tid att ta igen. Jag brukar tänka på det när jag bär henne tätt, vilket ju är väldigt ofta, att vi kommer ikapp att lära känna varandra.

    Hon har ju inte legat i min mage (d'oh), men när hon ligger på den nu så stryker jag hennes rygg och tänker på just det. Att nu är hon här och vi får vara väldigt nära hela dagarna. Hon är som en del av mig, av min kropp, när vi har de där stunderna stora delar av dagen. Det är nog svårt att jämföra med om hon kommit magvägen. Då kanske hon gått på förskola nu och antagligen inte behövt tanka lika mycket närhet.

    Utvecklingen går i ett högt tempo. Hon förstår så mycket! I dag frågade jag "Var är ..." om grejer i en pekbok och visst tusan prickade hon rätt på såväl bil och strumpor som äpple och boll. Hon pratar inte mycket ännu, mest sitt eget babbel och de ord vi hört henne säga sedan starten men vad hon suger åt sig som en svamp.

    Jag pratar hela, hela tiden med henne. Det leder till lite fundersamma blickar i affären ibland men jag skrattar bara.

    Nu ska jag sova, utifall att hon råkar vakna före tuppen i dag igen.

    lördag 10 juni 2017

    Första mötet med Wei-Ching

    Jag tänkte skriva igår eftersom det då gått helt otroliga fyra veckor sedan vi träffade Hanna och hon kom in i våra liva på heltid. Men, ni vet, livet kom i vägen. Jag får ta det lite så här "i mitten", för på måndag är det ju en månad sedan vi fick varandra.

    I går är det alltså fyra veckor sedan vi anlände med taxin till barnhemmet. Den dagen är fragment för mig. Jag var så nervös, men samtidigt så redo på något sätt. Jag minns knappt frukosten innan eller timmarna innan. Bara att vi låg och väntade innan vi kände att vi nog kunde bege oss ner till hotellreceptionen och den bokade taxin. Vägen till barnhemmet kändes lång, även fast resan nog bara tog tio minuter eller en kvart. Smala gator, trångbodda kvarter, innan taxin plötsligt stannade vid en rofylld plats.

    Vi blev insläppta tidigare, gick uppför trappen och fick ta av oss skorna innan vi gick in i rummet med den gröna skinnsoffan. Ingen av oss rörde vattnet eller fikat på bordet. Det var inte samma rum som skypesamtalen varit i, det trodde jag att det skulle vara. Efter viss väntan gick vi igenom en massa papper tillsammans med den empatiska föreståndaren och vänliga tolken, några teckningar, fotografier och hälsningar från människor från barnhemmet. Vi fick ju sedan med oss allt det där, kläderna hon hade på sig, en skötväska, hennes ovärdeliga snuttefilt och tre nappflaskor.

    Efter drygt en timme, om jag inte missminner mig, kom vår älskade Hanna Wei-Ching in i rummet. Hon såg så liten ut! Det var en märklig, förstås helt ny, situation för henne på många sätt att vara i det här rummet med alla de här människorna och hon kändes väldigt tyst och fundersam. Ja, rädd, men ändå trygg i socialarbetarens famn där hon låg.

    Den första av oss hon såg var Tobias, som hon satt bredvid (hon satt i socialarbetarens knä). Hon riktigt synade Tobias, släppte honom inte med blicken. Nyfiken var hon, men hålla fick han inte göra. Senare fick jag hålla henne, inte utan tårar och det var stressande. Vi trodde att vi skulle behöva sprida ut det över flera dagar vilket kändes lugnt. Men när socialarbetaren lämnade rummet gick det bra.


    Wei-Ching och hennes späda lilla kropp lugnade ner sig i min famn medan jag gick mot fönstret med henne och sjöng "Imse vimse" och "Blinka lilla stjärna". Hon pekade mycket på löven utanför, löv är något hon fortfarande pekar mycket på. Så somnade hon. Där låg hon sedan stilla i närmare två timmar. De andra åt lunch medan jag åter satt i den gröna skinnsoffan, men nu harmonisk med henne i famnen, och bara höll om henne. Ändå livrädd att hon skulle vakna och känna sig otrygg. Tobias fick gå runt och kika lite, han fotograferade platsen där hennes skor stått. Hennes skohylla var tom, liksom kompisens som var med sin familj, våra nyfunna vänner, sedan dagen innan.

    När Wei-Ching sedan vaknade fick vi mata henne. Och så var det sedan dags. Barnhemmet frågade om vi var redo och beställde en taxi till oss. Personalen vinkade av oss. Det var så fint att få se alla dessa människor som har och har haft en stark betydelse i hennes liv. Som bryr sig om henne och som hon bryr sig om. Jag undrar vad barnen som är kvar tänker, om de är fundersamma. Hoppas de fick lite extra mycket omtanke just den dagen, om de kändes påverkade av det som skett. Jag är glad att personalen kändes noga med att de andra barnen inte ska se oss främlingar. Att så fort en främling dyker upp, försvinner en vän.

    Hon var så lugn i min famn under taxiresan och resten av kvällen. Hela tiden i min famn. Min famn var hennes trygga zon, hennes överlevnadsstrategi. Hon satt verkligen fastklamrad. När det sedan närmade sig läggdags satt hon på mitt bröst, med sin snutte, och så började jag leka tittut. Då var det som att något lossnade. Som hon skrattade. Hon sken upp med hela ansiktet, var så glad att jag också kunde den leken. Om och om igen.

    Efter någon dag hörde vi, på begäran, av oss till föreståndaren via Facebook med några bilder och en uppdatering. Vi har också mejlat sedan vi kom hem och funderar på att skicka en till liten uppdatering. Bilder och fantastiska saker att berätta finns det ju minst sagt gott om.

    Det finns så många andra tankar, känslor och upplevelser jag tar med mig från 12 maj 2017. Men jag sparar en del till Hanna Wei-Ching - som precis vaknade!

    onsdag 7 juni 2017

    Snabbkaffe och snabbsummering

    Det blev en tuff start på dagen i och med en kämpig natt men nu sover vår lilla tjej sedan en timme. Jag är ganska trött men finner ingen ro att sova, så jag tänkte att jag tar en snabbkaffe-kopp och hör av mig till er i stället.

    Det här är vår tredje vecka hemma, tiden bara rusar iväg. Jag har ännu inte helt tagit tag i försäkringskassan, är ruggigt dålig på det. Men tänker att det nog inte spelar så stor roll att jag är seg eftersom jag inte är intresserad av föräldrapenning just nu och förlorar vi en månads barnbidrag så må väl det vara hänt. Vi har skickat in en blankett innan vi åkte iväg, men inte kommit längre än så. När jag provade ringa under en av Hannas vilor hade jag plats 78 i kön och tappade suget.

    Pappa och dotter traskar hemåt
    efter lite nationaldagsfirande.
    Skatteverket var vi till i fredags för nära två veckor sedan och har inte hört något ifrån, vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt men låter det vara ett tag även om det vore skönt att få iväg handlingarna till tingsrätten.

    Vi har inte fått några provresultat från hemkomstundersökningen fast läkaren trodde att han skulle höra av sig i förra veckan. Det tolkar jag åtminstone som att de inte upptäckt nåt brådskande.

    Förra veckan hade vi besök av socialtjänsten. Det kändes jättebra! De kändes väl pålästa om adoption och de var imponerade att Hanna varit hos oss såpass kort tid. De såg det som väldigt positivt att Hanna inte brydde sig om dem alls utan bara tydde sig till mig och Tobias. I slutet av besöket somnade hon lugnt i min famn. Vårt barnhem vill inte ha en rapport nu, utan det är först om ett halvår som första rapporten skrivs av socialtjänsten, men då har de början på ett underlag till den efter förra veckans besök. Sedan skriver de ytterligare en rapport när ett år gått och åren som följer är det vi själva som återrapporterar en gång om året fram tills Hanna fyllt 18.

    Socialtjänsten bad oss också fundera på hur vi planerar att berätta för Hanna om adoptionen och hur vi tänker kring hennes bakgrund. Kommer vi svara på frågor en och en eller invänta varandra? Det där är ju sådant som hunnit flimra förbi innan föräldraskapet och säkert kommer komma tillbaka. Men just nu har vi förstås ett väldigt "här och nu"-fokus. Båda var vi i alla fall överens om att den spontana känslan är att kunna ge henne svar direkt när hon frågar, att inte göra så stor grej att man måste invänta den andra föräldern. Det kanske också är så, att den förälder hon frågar har hon störst förtroende för just då och om vi väntar med svar går vi miste om ett värdefullt samtal.

    I morgon kommer BVC på hembesök! Hoppas och tror att det känns lika givande som besöket med socialtjänsten.

    lördag 3 juni 2017

    30 och mamma

    Jag är ju lite för att summera saker och tänkte försöka mig på något sådant, detta mitt sista dygn som 30. Men så hamnar jag, nyförälskad som jag är, i Hanna-tankar och året är nästintill utsuddat så när som på de senaste tre veckorna.

    Min födelsedag minns jag som ljuvlig, även om längtan och sorgen latent gnagde i mig. Tänk att vi inte visste då, på min 30-årsdag för 364 dagar sedan, att det fanns en liten Wei-Ching som skulle komma in i våra liv knappt ett år senare och lysa som en sol. Att hon kommer finnas där i morgon, när jag blir uppvaktad.

    Mammarollen är jag inne i, den där starka nyförälskelsen och ansvarskänslan, även om jag nog inte förstått att jag är mamma på riktigt. Det är alldeles för stort men bitvis slår det mig. När hon har på sig de rutiga hängselbyxor som jag bar för 30 år sedan! Eller när jag får köpa inte en utan två marknadsballonger till henne för att hennes ögon ju lyser så fascinerat när hon ser dem ...

    Eller som nu, när vi nattat henne tillsammans och jag får ligga kvar och lyssna på hennes ljuva andetag. Att detta blivit en del av vardagen ... Vår vardag.  

    Iförd ärvda hängselbyxorna
    ordnar hon i sin lilla kökslåda.
    Plötsligt är det en annan liten människa som är så starkt i fokus i våra liv. Allt, allt, allt handlar om henne. Såpass att jag inte ens kan analysera min sista dag som 30 utan att det är just hon som kretsar i mina tankar hela tiden. Jag är så kär, vi är så kära, i henne.

    Vår hallvägg är täckt med bilder på då hon var liten och i dag när vi stod där och pekade på dem som vi brukar, pekade hon med sitt lilla spretiga pekfinger på sitt bröst när jag sa "Ja, det är Hanna Wei-Ching". Så fortsatte leken. Om och om igen.

    Älskade lilla vän, det går fort nu. Hon lyssnar till båda sina namn nu och vi använder båda, inte alltid tillsammans. Kanske kommer hon att vara framför allt Hanna för oss så småningom. Men jag vill aldrig helt sluta använda Wei-Ching och hoppas hon själv tycker om båda namnen.

    Ja, det största som hände mitt år som 30 är givetvis det största som hänt mig i livet. Att jag och Tobias fick bli föräldrar till Hanna Wei-Ching.

    tisdag 30 maj 2017

    Pusskalas och bye, bye

    Denna tjej, alltså. Hon förstår så mycket mer än ögat ser. Det kommer så plötsligt!

    Vi har senaste dagarna kopplat att hon säger "bye, bye" när hon vinkar och går iväg från någon av oss, gärna medan hon håller den andra i handen. Nu när vi fattar, får hon förstås respons och då blir det "bye, bye" ännu oftare. Gärna till huset om vi går ut, eller till bilar som åker förbi.


    Hon förstår många instruktioner och i dag när vi satt med Babblarna gav hon Bobbo-gosedjuret en puss. Så jag frågade "Ska Doddo få en puss?" och hon gav det gosedjuret en puss. Bäst av allt var ändå när jag frågade "Ska mamma få en puss?" och så fick jag en! Mammahjärtat svämmar över av kärlek.

    Igår började pappan att jobba och det är en slitsam separation som bäddat för både ilska och sorg. Men han är hemma på lunchen och vi har varit in till honom tre gånger. Skönt att det är promenadavstånd. Såhär i efterhand känner vi båda, ja egentligen alla tre, att det var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men det går an.

    Att bara vara hemma och inomhus har inte varit någon jättehit för vår tjej, så vi har varit ute några timmar om dagen. Strosat med vagnen, tittat på "Bibbi" i skyltfönstret till lelsaksaffären, plockat maskrosor och uträttat lite ärenden. Det har gått bra och på det sättet är det skönt att vi knappt känner någon här. Vi är inte hem till folk och hon utsätts inte för en massa nya ansikten hela dagen. Har hon fått vara ute en stund, har hon lättare att finna ro inne.

    I dag köpte vi playdoh, som var trevligt att pyssla med även om jag fick  att googla risken med att äta degen (det är lugnt i små mängder, hehe, men man bör ge vatten).

    söndag 28 maj 2017

    En sovande dotter i min famn


    Här sover hon i min famn, vår älskade Hanna Wei-Ching, på självaste mors dag. Ni som hängt med ett tag känner kanske igen allén, som jag fotade när jag berättade om vårt barnbesked. Då var det färgsprakande höst, nu är det skönt sommargrönt (edit: det var visst ett stenkast därifrån med andra träd, samma gata).

    I morgon är pappa Tobias tillbaka på jobbet. Det blir fasligt tomt här hemma. Men vi promenerar förbi redaktionen på morgonen och sedan kommer han hem på lunchen. Om ett par veckor har vi åtta veckor ledigt ihop.

    lördag 27 maj 2017

    Hej från familjen!

    En vecka tillsammans på hemmaplan! Nu börjar största "ettbarnschocken" ha lagt sig tror jag och vardagen flyter verkligen på. 

    Någon längre uppdatering hinner jag inte ge. Men jag vill berätta att jag känner en enorm tacksamhet, inte minst så här på ofrivilligt barnlösas dag och en dag före mors dag. 

    Så tänker jag att det är dags att bjussa på en familjebild. En som kanske skvallrar lite om att vi kliver upp 05 allt som oftast, inte riktigt hinner duscha eller dricka kaffe men njuter i fulla drag ändå. 


    torsdag 25 maj 2017

    Några tankar från en nykläckt mamma

    Tiden rusar iväg men vi börjar så smått hitta vår plats i allt det nya. Igår var vi till Falun för och barn- och ungdomskliniken för hemkomstundersökningen.

    De var riktiga proffs att ha att göra med. Så skönt! Men allra duktigast var förstås Hanna. Hon charmade både besökare och personal de två timmar vi var där. Tills det var dags för de läskiga blodproven då, men när det var över och hon fick tröst i pappas knä var hon snart sitt glada jag igen. Jag trodde att jag skulle få panik och börja gråta när jag behövde hålla fast mitt storgråtande barn. Men mentalt var jag så inställd på att det gjordes för hennes skull, så jag lyckades hålla mig lugn. Efteråt fick hon en leksak. Då trodde jag att jag skulle börja störtböla. Vilket föräldraögonblick!!

    Det här gjordes: vägning, mätning, huvudmått. Emblasalva inför blodprov, samtal med läkare (han frågade om biobakgrunden, men respekterade när vi var restriktiva med uppgifter som inte kändes relevanta att lämna), koll på viktkurva vilka vacciner hon har, hörsel- och synkoll, lyssna på hjärtat, blodprover samt MRSA-prov. Tack Sverige för att besöket var helt kostnadsfritt för oss!

    I morgon behöver vi ta oss till Skatteverket för folkbokföring och ett personnummer. Jag har försökt ringa socialtjänsten flera gånger sedan i måndags, bett via växeln om att bli uppringd och även pratat in mobilsvar om vad det handlar om. Men responsen har varit noll. Riktigt dåligt eftersom hembesök ska göras inom två veckor efter hemkomst. Jaja, känns som att bollen ligger hos dem men jag får väl fortsätta jaga nästa vecka.

    Annars rullar dagarna på. Vi leker mycket. Utomhus är grus och gräs roligast. Det har varit mysigt att få till lekparken på morgonen. Man tror man är tokig när man är där klockan åtta en helgdag, men så märker man att man inte är enda familjen där, haha. Inne är kattspaning oc trappträning roligast. Men att laga mat och säga "namnam" eller "mamma" som det oftast uttalas är också väldigt kul. Mindre succé är det att bli påklädd, det sker sällan utan raseriutbrott. Men det börjar gå an det också.



    Humöret hos oss alla tre är ganska pendlande. Visst är jag och Tobias överlyckliga. Men vi skrattar åt den där frasen "Ååh, nu bara njuter ni hela tiden va?". Vi är nästan konstant skittrötta småbarnsföräldrar som ofta gör allt för att försöka förstå vad vårt barn behöver, vilket är en gåta vissa gånger och så finns det de gånger vi förstår mycket väl vad hon behöver men hon vägrar sova/äta/byta blöja/sitta kvar i bilbarnstolen. Så jo, större delen av dagen är vi euforiska, särskilt när vi får höra det där ljuva skrattet eller se den där koncentrerade minen när något nytt undersöks. Men det finns stunder där vi också gärna skulle lägga oss  ned på golvet och bara gallskrika eller åtminstone bara få hinna borsta tänderna eöler dricka upp den där kaffekoppen. Allt är så nytt. Två veckor tillsammans! Men visst lär vi känna varandra i en rasande fart.

    Jag tänker på den där "Visst är allt superbra för er nu!"-bilden som är så lätt att säga till föräldrar, hur barnen än kommit till familjen, att den lätt kan sätta press på en stressad förälder. Vi har pratat om det med varandra, att vi har flera känslor med oss och att det känns naturligt. Men jag har i alla fall fått mig den tankeställaren, att det som ny förälder är roligare och skönare att få höra "hur mår ni?" istället för "nu njuter ni väl hela tiden!".

    Nu ska jag stryka mitt middagsvilande barn över kinden - och njuta av hennes lugna andetag en stund.

    måndag 22 maj 2017

    En liten hälsning

    Vi är hemma! Ja, sedan i lördags morse då. Fantastisk känsla att kliva in genom dörren. Nu försöker vi verkligen ge Hanna Wei-Ching de hundra procent hon kräver, och har rätt till, från oss. Därav lågprioriterad blogg. 

    Igår lyckades vi till slut tvätta en laddning och diska. Men annars är det nästan konstant lek, bus - och tröst. Inte lätt med en ny miljö en gång till, för vår modiga lilla fundersamma tjej. Vi har hållit oss inne hela tiden men går förhoppningsvis ut något i dag.

    Vi får se när jag hinner berätta om hemresan!



    torsdag 18 maj 2017

    Vår envisa lilla diplomat

    När barnet sover passar mamman på att blogga några rader och äta en snickers och några chips.

    Helt otroligt att det gått en vecka i morgon. Vi har lärt oss så mycket om varandra, samtidigt som vi har en lång bit kvar.

    Hanna Wei-Ching skrattar och ler med hela ansiktet allt som oftast, förutsatt att hon är nöjd med tillvaron. Hon är också den envisaste jag känner i flera situationer, men även diplomatisk. Så jag kallar henne vår envisa diplomat.


    Sömnen har varit klockren ungefär varannan natt. Vi har låtit henne busa av sig i sängen ungefär en timme och sen har hon blivit trött och slocknat. På lite roliga ställen ibland, haha.

    Maten har vi inte stridit så mycket om här i Taiwan, utan försökt att till stor del låta henne bestämma. Vilket inneburit en hel del plock som hon kan smaska i sig själv och ja - både russin och barnkex. Ibland har gröt dugit, andra gånger inte. Ena gången har snabbnudlar  (ett av de bästa köpe för mamma  pappa) gjort succé, andra gången inte. Banan i bitar gick inte för sig, men att äta den själv var supergott.

    Vi har i stället försökt  vänja henne med bärselen, vilket varit en kamp. Men i dag gick det och så mysigt det var! Hon blundade i den fem minuter innan nytt storgråt. Alltid nåt, lilla envisa diplomaten, så vi känner lite att vi mötts halvvägs där.

    Vagnen har gått ganska okej, så pass att vi kunnat gå i gallerian som sitter ihop med hotellet och mamman kunnat köpa  rena trosor efter visst återanvändande (Hur kunde vi tro att vi skulle hinna och orka tvätta i handfatet/lämna in tvätt? Tokmamman och tokpappan). Vi roffade också åt oss en klänning, euforiska för att barnet var tillfreds och att vi åtminstone köpte med oss nåt plagg från Taiwan till Hanna Wei-Ching missade vi prislappen som var några hundra men vi har ju inte lagt pengar på annat ändå.

    Orkar hon med bärsele och lite strosande i eftermiddag så ger vi oss nog på det. Jag vill ju så gärna köpa lite souvenirer och helst en traditionell taiwanesisk dräkt, men det har varit lågprioriterat. Vi har fokuserat på att bara vara och det känns inte alls fel i efterhand. Vi har mycket från barnhemmet som känns värdefullt och jag hoppas kunna beställa dräkt från nätet även om det nog blir en rätt saftig fraktkostnad.

    De senaste två nätterna har jag känt så starkt i bröstet att jag saknat henne, fast hon sussat bredvid mig. Det är som att min kropp skriker efter hennes närhet. Älskade lilla vän, vilken tur vi har som får vara din familj.

    tisdag 16 maj 2017

    Letar pappas hand

    Hurra! Vi hade en rolig dag tre, med mycket lek och stim. Men det var jättejobbigt när mamma och pappa inte förstod vad jag ville. Ville inte äta frukost, ville inte vila middag, ville inte äta mat, ville inte sova. Så dagen kändes lång. Men i dag har mamma och pappa vässat sina föräldraskills lite, så vi är alla tre lite gladare.

    Igår började jag leta pappas hand lite oftare och nu får han flera gånger hålla mig kortare stunder. Mammas famn är fortfarande svårslagen, men på natten väljer jag faktiskt pappas sida av sängen.


    söndag 14 maj 2017

    Rapport från våning 17

    Fortsatt glada - och trötta! Pappan och barnet sover sött. Mamman borde väl sova.

    Mamman är fortsatt favorit och pappan får ännu inte hålla någon längre stund medan mamman helst ska hålla hela tiden och då stående eller gående. Förutom när det är "bli jagad och fångad i hotellrummet"-leken som stegvis ökat i popularitet. Skönt när mammahöften är trött (läskig bärsele är än så länge bara att glömma).

    Vi har kommit på ett life hack för att de vuxna ska få i sig näring. I badkaret tycker vår solstråle om att leka själv, om mamma är nära och sitter med. Pappa ska helst jämt vara i samma rum, annars känns det oroligt. Familjen ska vara samlad. Så medan mamman badar med barnet är det läge att inhalera maten. Pappan inmundigar under tiden sin portion vid handfatet. Roomservice har snabbt gått från "guldkant i vardagen" till livsnödvändigt, haha.

    Äter alla småbarnsfamiljer så här? undrar förstås vi nybörjare. Troligen inte, men de flesta småbarnsfamiljer är nog glada när de hittar knepen som funkar.

    Hon är verkligen vår lilla solstråle och ler med hela ansiktet mest hela tiden. Ofattbart att vi inte varit tillsammans ens tre dygn ännu.

    lördag 13 maj 2017

    Mamma kan också tittut

    Vi har det fortsatt bra och lär känna varandra i lugn och ro. Tack snälla för alla fina lyckönsningar.

    Hanna Wei-Ching valde mig som favorit väldigt direkt. Så jag är en levande säng/klätterställning mest hela tiden, ja, trygghet egentligen, medan pappa främst får sköta markservice. Men ikväll fick han också gosa en stund. Vi har mest varit inne på rummet. Tar små myrsteg och får se vad morgondagen har att erbjuda.

    Natten till lördag upptäckte hon till sin stora förtjusning att mamma också kan "tittut", så den leken har gått väldigt varm här. Det var när vi lekte tittut som vi fick höra henne kikna av skratt första gången och det fick Tobias på film!

    Det är så fantastiskt att få höra henne prata och skratta. Hon har jättemånga ljud för sig som vi ju inte haft en aning om!

    Gullungen. Jag har ännu inte greppat att hon är vår.

    fredag 12 maj 2017

    Vi mår bra

    Vi är trötta men glada. Vår lilla Hanna Wei-Ching har varit så modig denna konstiga dag. Jag kan ännu inte förstå vad som händer.

    Nu sover hon utslagen på mitt bröst. Ganska likt tidigare i dag vid vårt möte då hon somnade i min famn efter en stund.


    Vi hörs.

    torsdag 11 maj 2017

    En blivande pappas fundering kring ordet “vi”


    “Vi” har för det mesta betytt jag och Lina. I morgon kommer det korta ordet att innebära något helt annat när vår lilla familj blir tre.

    Nu sitter jag i den största säng jag någonsin sett och blickar ut från 17:e våningen över ett grått Tainan. Jag vet att bara några kilometer och timmar bort leker vårt barn som vi ännu inte träffat. Det är överväldigande och även om det inte syns på utsidan så rasar känslorna inom mig.

    Jag tänker tillbaka på föräldrautbildningen för två år sedan när vi fick i uppdrag att var för sig skriva ned hur vi trodde att en adoption skulle påverka oss. Både jag och Lina skrev att vi såg fram emot att få se på livet genom vårt barns ögon.

    Just i dag tänker jag på hur Hanna Wei-Ching kommer att se och känna när hennes liv förändras för alltid. Vad kommer hon att uppleva när hon ser oss i morgon? Hur kommer hon att reagera när vi tar med henne i taxin till hotellet eller när vi kommer hem till Avesta?

    För Lina och mig är morgondagen den största i våra liv. Jag hoppas för allt i världen att Hanna också kommer trivas och känna sig älskad i vårt nya “vi”.

    En blivande mammas funderingar dagen innan


    Under en så lång tid har vi hunnit gå igenom hela känsloregistret inför denna punkt, inför i morgon. Det är den största dagen och tiden i våra liv som vi står inför. I morgon är fjärilarna antagligen "all over the place".  Men just i dag infinner sig ett lugn i mig.

    Någon hoppades i en kommentar att vi är beredda på det livslånga trauma det innebär att vara adopterad. Det är förstås en fråga vi många gånger ställer oss själva även om vi nog inte kommer veta det svaret eller stå inför det förrän om flera år.

    När jag tänker på det som händer i morgon, att Hanna Wei-Ching lämnar sin trygghet för ett nytt liv berör det mig på många sätt. Vi har förberett henne så gott vi förmår. Med att handla den välling hon är van med, bära samma kläder som i pekboken, de två sångfilmerna och de fyra skypeträffarna. Har med oss de leksaker hon sett på bild och i film. Små, små medel för en start. Vi tror att det räcker en bit, men förstås inte hela vägen eller hela livet.

    I dagarna har jag tänkt mycket på mitt eget barndomstrauma, att förlora ett syskon. Väldigt annorlunda än för Hanna. Men jag tänker att jag undrar när det kommer  gå upp för henne att livet med mig och Tobias som föräldrar är permanent. Att personalen på barnhemmet som varit hennes trygghet och viktiga för henne i hela hennes liv inte kommer tillbaka. Jag var 4,5 år och kunde ju sätta ord på det på ett annat sätt. Min mamma har berättat att jag frågade så långt som efter flera månader om inte Erik skulle komma tillbaka till oss. Att jag började förstå eftersom han inte ens kom tillbaka fast vi var på semester som han ju tyckte om.

    Jag berättar ju inte här huruvida vi träffar Hannas biologiska familj eller inte. Men att i morgon är dagen när Hanna får en ny familj måste givetvis vara ett tungt och speciellt datum för familjen. De finns i mina tankar i dag, i morgon och säkerligen vid flera tillfällen framöver. Människorna i Hannas bakgrund är inte osynliga för oss. Vi vet att fler älskar henne, att hennes liv inte börjar med oss även om det är fortsättningen.

    Nu har jag skrivit många rader här, knappt suddat ett ord. Under gårdagen tänkte både jag och Tobias mycket på att vi faktiskt är här, att det är precis nu det händer. Det här som vi väntat på så länge, flera år, är på väg att slå in. I morgon är vi en familj med Hanna Wei-Ching som vi får privilegiet att älska mer än livet självt.

    Nu lämnar jag över ordet till Hannas pappa.

    En liten uppdatering från Shangri-La

    Hotellet är  otroligt fint och med suverän service. Förutom när vi beställde drinkar i baren igår kväll då, det tog en faslig tid. Men det kommer vi ju knappast ägna oss åt stundande vecka. I stället kommer vi nog vara mycket på rummet, där Hanna har gott om plats att leka. Till middag körde vi för första gången i våra liv roomservice! Det var inte mycket dyrare än en vanlig middag, men vilken lyxkänsla!


    Efter det drog vi tillsammans med resesällskapet till det stora varuhuset Carrefour. Där inhandlades bland annat välling och en billig sulky. Den är skranglig men som Tobias sa: "Den behöver ju bara hålla ihop några dagar".

    Nu är det frukostdags. Sista dagen utan Hanna ...

    onsdag 10 maj 2017

    Tofu och Tainan


    Jag tordes inte prova "stinky tofu" (tänk surströmming) när vi var på Ningxia night market igår kväll. Däremot blev det vanlig, friterad och spicy, tofu. Gött, men mycket. Att äta på night market är trångt och smått kaotiskt, men också ett suveränt sätt att plocka och prova. Min tofulåda kostade cirka 15 kronor. Nattmarknaderna, som jag uppfattat oftast är mellan 17 och midnatt, är väldigt många här och det är antagligen flera i Tainan också.

    Jag testade också Pearl Tea. En kall mjölkdryck med små kulor i. Min var smaksatt med toffee. Det blev inte många klunkar. De hala kulorna nerför halsen påminde mig för mycket om sådant jag försöker bli av med i förkylningen, haha.


    Jag borde sova, klockan är sex. Men i natt har halsen varit väldigt jobbig. Jag har varit rosslig som bara den. Men tänker att det väl är ett tecken på bättringsväg eller nåt.

    Sedan är det förstås pirrigt att vi tar snabbtåget till Tainan i dag. Äntligen. Det är svårt att greppa att hon snart är i vår famn. Jag längtar förstås efter fredag. Men det blir en intensiv dag, traumatisk för flera parter, och främst ser jag fram emot tiden som följer även om jag förstås inte vill ha fredag ogjord.

    måndag 8 maj 2017

    Minituristande

    Jag hamnar (så gärna) här ändå eftersom jag vet att Hanna har en nyfiken morfar och gammelfarmor!


    Vi tog en långpromenad till Taipei 101. Snobbig galleria. Men en sådan magnifik utsikt trots moln. Hissen upp tog 45 sekunder!


    Det var väl så där för min febriga förkylning men bitvis väldigt skönt att promenera. Framför allt ett kul sätt att upptäcka omgivningen. Jag var väldigt trött efteråt. Men det var inget som inte en hamburgare, Alvedon och en dusch kunde råda bot på.


    Vi får se vad det blir för miniäventyr i morgon. Det viktiga är ändå att ha energi på fredag  (och för tiden som följer!).

    Tack snälla för alla kommentarer och heja-rop här och på insta. Jag ser även om jag slarvar med att svara just nu.

    söndag 7 maj 2017

    Hej Taipei!

    Vi mår bra! Supertrevligt ställe, det här. Det vegetariska utbudet är så där (blev pannkakor till middag) men vad gör det när vi kommit till ett land med så stort hjärta.

    Tänk att vi äntligen är framme ...






    lördag 6 maj 2017

    Då åker vi då!

    Gomorron! Lilla julafton idag. I dag åker vi! Jag vill verkligen vara på topp - men självklart slog Tobias sjuka till mot mig NU. Så jag är i det där stadiet när man verkligen kan känna att det bara är början på
    eländet. Kroppen är extremt trött. Men GLAD är jag verkligen i dag! Även om det inte riktigt syns ... Måste bara tillägga att detta är tredje gången  som Tobias blir sjuk innan och jag när ledigheten börjar Fuerteventura, Kreta och nu Taiwan). För komiskt för att inte skratta! Och sorry för alla kramar jag delat ut de senaste dagarna - hoppas de inte varit smittsamma!


    torsdag 4 maj 2017

    En dag kvar på jobbet


    Näst sista dagen på jobbet. Efter 6,5 år på samma bygge, utan längre ledigt än fyra veckor åt gången ... Overkligt att försöka ta in vad som väntar!

    Det blev en festlig eftermiddag då jag och en kollega var på pressvisning för Elsa Andersons konditori som efter en stor brand byggts upp och återinvigs i helgen. Det är ett anrikt fik i Norberg som jag nog berättat om några gånger tidigare. Innan det brann ner var det mitt och Tobias utflyktsmål på söndagar. I sommar är vi där med Hanna. Stort.

    Jag ser förstås väldigt mycket fram emot att få vara hemma tillsammans med Hanna. Men det blir ovant att lämna det som varit en så extremt stor del av min vardag i närmare sju år, om än bara tillfälligt. Det är en betydande del av min identitet. Det ska bli spännande att se om jag saknar det eller inte. Troligt är väl att jag oftast inte tänker på jobbet, men då och då längtar efter att vara tillbaka. Jag älskar ju nyheter!

    I kväll har vi, på riktigt, packat det mesta av det sista. Resväskorna är fyllda till brädden. Vi fick ett bra tips om att packa ned ett paket blöjor på ditvägen, så att vi har lite tomrum på hemvägen. Dessutom har vi ju en del presenter med oss som tar lite plats, liksom klämmisar och skötväskan som ju blir ett handbagage på hemresan.

    Jisses. Som vi förbereder oss för dessa två veckor som vi väntat på så många dagar, veckor, månader ... Två veckor är en kort tidsperiod av ett liv, men det kommer verkligen vara en av de mest betydelsefulla tidsperioderna i vårt liv.

    onsdag 3 maj 2017

    Tre nätter ...

    Tre nätter kvar på svensk mark då ... För att inte tala om att det bara är nio nätter kvar innan vi får kliva upp och ta oss till Hanna. Det blir allt verkligare, särskilt när fantastiska kollegor överraskar med presentkorg på hejdå-fikat som tjuvstartade i dag - och när god vän dessutom dök upp för att kramas hejdå. Detta fantastiska liv.

    Finns väl tusen grejer att skriva. Men just nu nöjer jag mig med att försöka sammanfatta känsloläget med några giphar ...


    via GIPHY


    via GIPHY


    via GIPHY



    via GIPHY

    tisdag 2 maj 2017

    Fem snabba frågor och svar

    Det känns fortfarande som det är ganska mycket att stå i, men jag är som i slow motion. Jobb- och fackgrejerna börjar jag i alla fall ha betat av riktigt bra. Så skönt! Det går ju liksom inte att skjuta upp.

    Men mycket av det här hemma som hade varit skönt att få gjort, får vi helt enkelt ta tag i när vi kommer hem igen. Typ klippa gräsmattan med mera. Vi är väldigt mycket på det här sättet, gör saker i sista stund och nu var ju det en sådär plan när Tobias skulle gå och bli sjukt sjuk. Han hade över 40 graders feber i dag! Men nu börjar åtminstone den avta vad det verkar som och jag har inga känningar än så länge. Bra. Jag kurerar oss båda med framför allt Echinagard och c-vitaminbrus.

    Jag ska inte bli långrandig utan ser till att riva av svar på några frågor som dykt upp:

    • Hur snart får vi träffa Hanna i Taiwan?
    Vårt flyg går som sagt på lördag, så är vi framme på söndag. Då stannar vi i Taipei, huvudstaden, fram till onsdag. Vi har valt ett relativt billigt hotell, utan frukost. Det ligger nära tågstationen, ett tips vi fick att utgå ifrån. I Taipei orkar vi förhoppningsvis med lite turistande. Taipei 101 och något intressant museum samt shopping känns som en lagom målsättning. 

    På onsdag när vi checkat ut tar vi snabbtåget till Tainan. Väl där checkar vi in på Shangri-La. Då har vi halva onsdag och hela torsdagen till att utforska närområdet ... 
    • När får vi träffa Hanna?
    ... för på fredag morgon ska vi hoppa in i en taxi och befinna oss på barnhemmet klockan tio! Det är dagen när vi äntligen får träffa Hanna. Jag tror vi kommer vara där rätt stor del av dagen. 
    • När får Hanna bo med oss?
    Om Hanna känns trygg med oss efter några timmar på barnhemmet, så följer hon faktiskt med oss till hotellet redan samma dag. Det är så proceduren vanligtvis ser ut. Men är hon tillbakadragen, eller kanske krasslig, så får vi i stället ta det dag för dag. 
    • Kommer jag att blogga något under tiden i Taiwan?
    Det beror på om jag får ett sug efter att göra det. Jag tror att det kommer bli några inlägg, men väldigt få i så fall eftersom datorn inte följer med. Troligare är i stället att ni hittar några inlägg på Instagram, där jag heter coolbridge. Man är varmt välkommen att lägga till mig, men min profil är öppen så det går att snoka utan att lägga till mig också.  
    • Hur länge stannar vi?
    Vi stannar sedan i Tainan i sju dagar, alltså till fredagen därpå (potentiella inbrottstjuvar kan ju vara väl medvetna om att vi har både larm och husvakt). Någon gång efter frukost beger vi oss mot Taipei och flygplatsen. Flyget går på kvällen och så är vi framme på Arlanda lördag morgon.   

    måndag 1 maj 2017

    Resfebern har anlänt!

    I kväll slog den stora resefebern till, pang boom. Hjääälp så spännande att vi åker snart.

    Dagen har varit relativt produktiv, åtminstone för mig. Stackars Tobias har legat däckad i förkylning och feber. Jag fick tillfälle att testa nya febertermometern på honom - den fungerar! Jag har bland annat rensat i trädgården och tvättat bilen. Sedan har jag handlat. Med mynt givetvis, hehe. Under kvällen satte jag mig med "det här behöver ni tänka på"-luntan av adoptionspapper och betade av bit för bit. Lämnar det som lämnas kan, än så länge.

    Jag har inte kunnat anmäla min föräldraledighet. Det krävs ett fysiskt möte, hopplöst för en pendlare, så det får vi väl ta när vi kommer hem men jag ska slå en signal i morgon innan jobbet tänkte jag. Tobias tio lediga dagar har vi kunnat anmäla däremot, men senare måste han fylla i en särskild ansökan senast två månader efter att vi fått henne i vår vård. Då vet vi det.

    Jag har fyllt i en blankett för Hannas försäkring så att den börjar gälla från den dag vi får henne i vår vård. Den behöver vi posta. Sedan har jag letat efter en blankett som jag inte hittar, som vi ska visa för Skatteverket när vi kommer hem. Så den behöver jag kontakta socialtjänsten om. Jag känner ingen panik över att inte hitta den. Irritation, absolut. Men det är ingen blankett som ingår i de adoptionsdokument i original som vi skickat till landet och kopierat till förbannelse. Så jag tänker att den inte är extremt viktig åtminstone.

    Skönt att vi bara behöver med oss ett papper till Taiwan, det från Migrationsverket. Ja, utöver alla resehandlingar då (bokningsnummer till hotellen, flygbiljetter, adress till barnhemmet ... ).

    Jag har också kollat igenom allt annat vi behöver göra vid första två veckorna inom hemkomst, främst myndighetskontakter, och det är ju ett gäng med grejer. Men det löser sig. Skönt att ha lite pejl på i alla fall. Ganska direkt efter hemkomst ombeds vi också höra av oss till barnhemmet med bilder och kort uppdatering om hur vistelsen och resan hem gått.

    Jag längtar faktiskt lite till jobbet i morgon, att åtminstone få beta av jobbgrejer (och fackliga grejer) och få dem ur världen och framför allt huvudet dessa fyra sista dagar.

    Jag har en härlig känsla av att också denna vecka kommer säga "swosh, swosh!"

    Det har inte bara varit "nytta" i kväll. Jag såg också till att (nöjes)lyssna på samtalet när Tobias ringde mig om barnbeskedet. Jag blir fortfarande så tårögd när jag hör det. Resebeskedet var ljuvligt, givetvis. Men barnbeskedet, att efter den långa väntan få de där svaren på frågan vem vi väntade på ... Det var riktigt magiskt och olikt allt annat jag upplevt i livet. Om Tobias är okej med det ska ni få höra det någon gång.

    söndag 30 april 2017

    Sex dagar kvar!

    Just nu längtar jag väldigt mycket efter att vi ska åka till Taiwan. Vi åker redan nu på lördag, visst har jag väl berättat det? Det finns hur som helst en massa att göra innan dess. Både hemma och på jobbet. Det stressar mig men samtidigt inte. Inget av det är ju sådant som blir till en livsfara om det inte blir gjort, om ni förstår hur jag menar. Iväg kommer vi ju.

    Men jag längtar verkligen efter att sitta på det där flygplanet, verkligen vara på väg och inte fundera om jag hinner göra eller kolla upp ditten eller datten ... Bara få känna "gjort är gjort, nu sitter vi här". Det längtar jag efter.

    Det här mellanläget som vi är i nu. Det passar inte riktigt mig.

    Sex dagar kvar ...
    Wow.

    torsdag 27 april 2017

    Havregryn och familjen framförhållning

    Vi är helt slut här hemma i kväll. Det har varit en lite märklig dag på jobbet för oss båda, med teknikhaveri för våra nyhetssajter och Tobias fick det riktigt hektiskt när den stora industri som ligger granne med oss, Outokumpu, drabbades av ett syraläckage!

    Nåja. Vi har vaccinerat oss i dag! Sprutan (skydd mot hepatit a och hepatit b) ska egentligen tas åtminstone två gånger innan avresa och sedan en tredje gång efter några månader. Men vi är ju så långt ifrån familjen framförhållning i sådana här lägen, så vi hann med en spruta. "Bättre en än ingen", sade vårdcentralen. Det är ingen spruta som måste tas inför Taiwan, där vi ju dessutom vistas i stadsmiljö, men den rekommenderas.


    Just nu försöker vi länsa frysen, det är lite av dubbel betydelse. Dels för ekonomin, dels för utrymmet. Det går riktigt bra. Igår var en kollega så rar när jag viftade med havregrynen (ej från frysen då, utan rent ekonomisk fråga) och bjöd på lunch! I dag däremot blev det havregrynsgröt till lunch och det var väl lika bra med tanke på att vaccinationen gick på över 500 spänn! I morgon ska jag lyxa till det genom att äta ute med en vän och då passa på att använda slantar från sparbössan (mynten blir ju oanvändbara snart!). Det är absolut inte synd om oss och visst skulle vi ha råd att inte snåla. Men jag riktigt myser av att det är smidigt både praktiskt och ekonomiskt att låta kontot vara ifred så gott det går nu.

    En lat kväll, som sagt. Men det kan vi ha med gott samvete i och med att väskorna nästan är färdigpackade. I tvättmaskinen ligger Hannas nya jacka, den är sååå snygg, och lite annat smått. Bara nio dagar kvar tills vi åker nu! Fem arbetsdagar ...

    onsdag 26 april 2017

    Slutet på en era och början på en ny


    De senaste dagarna har jag känt ett starkt behov av att vara nära Tobias. Mellan alla samtal om Hanna, om Taiwan, om packning, så pratar vi om oss. Vi har varit gifta i fem år till sommaren, varit tillsammans i nio när hösten kommer. På bilden ovan, från en studiesresa till Bryssel, har vi varit förälskade i två månader. Nu närmar vi oss slutet på vår egen era, Tobbelina-eran, som fått pågå i nästan ett decennium.

    Att hålla om Tobias extra länge på morgonen, ha långa pratstunder om livet och när vi träffades, vardagslyxa bara vi två med att laga god mat medan vi sippar på varsitt glas rött. Minnas när Tobias skickade den här sången till mig. Det är sådant jag njuter av nu.

    Om två veckor kommer det in en liten människa i vårt liv, som så länge vi lever kommer att vara i första rummet för oss båda. Vi har flyttat ihop, gift oss, köpt hus och utvecklats i våra yrkesliv. Men för oss är inget av det något mot för det som väntar. Man kan säga upp sig från ett jobb, flytta isär och skilja sig. Men att bli föräldrar till Hanna är den överlägset största och mest livsförändrande omställningen som sker i vårt liv. Föräldraskapet bär vi för alltid med oss, det kan vi inte backa ur ifrån. Mäktigt. Denna längtan som vi burit på i över fem år är på väg att slå in och det kommer ske med en kraft. Vi blir äntligen tre, men det innebär också att vi inte längre kommer att vara bara vi två.

    Sedan den där lunchbilden i Bryssel togs har vi hållit varandra i handen genom stora svarta hål, burit varandra genom gapande sorg och tröstat när livet varit som läskigast. Men allra mest har vi fått varandra att skratta. Det stora är ändå inte att det är slutet på en era nu, utan att det är början på en ny. Jag är så lyckligt lottad att få vara gift med min bästa vän och att nu äntligen få barn med honom.