När blev du mamma?

via GIPHY

Lite glädjedans här hemma då, sedan vi fått veta att det snart är skypedags igen! Igår kväll var jag så där riktigt ynklig (efter träningen) och funderade så där förtvivlat över om vi någonsin skulle få se vår Hanna igen. Jag tänkte "Jag står verkligen inte ut en dag till utan att få veta!". Men mycket riktigt. När man tror att man inte orkar mer ... Då kommer det där fantastiska mejlet, att vi har en skypetid! Redan nu på fredag! Åh, det är bara för ljuvligt.

För hjärnan och hjärtat börjar verkligen bli trött. "Är hon verkligen er?", undrar ena halvan. "Ja, ja! Hon är vår!", säger andra. "Men varför är hon inte hos er då?" undrar den jobbiga sidan. "Om ni nu är hennes mamma och pappa, varför kan ni inte ta hand om henne nu?", "Hur kan hon vara er om ni inte är med henne? Ger henne trygghet? Du luras! Hon är inte alls er.". Så blir den glada halvan trött. "Jo, men så klart vi är hennes föräldrar" ... "Eller?" ...

Tobias och jag pratade om det där tidigare. När blir vi, blev vi(?), föräldrar? Det känns olika i olika lägen. Jag är verkligen Hannas mamma. Men det är inte jag som ger henne tröst. Det är inte hos mig hon är trygg. Det är inte med oss hon lever. Hon vet inte, på riktigt, vem jag är. Så hela mitt hjärta skriker att jag är hennes mamma, men ändå är jag det inte på många andra sätt. Det är tufft ibland.

Men i det där tuffa finns nu ett skypesamtal att se fram emot. De små, små stegen mot att få bli mamma fullt ut.