onsdag 8 mars 2017

Det spritter i kroppen

Tänk att dagarna i mars knallar på, att vi snart är framme vid det där datumet när de ringer och berättar när vi får hämta Hanna. Det är verkligen så, att det spritter i kroppen.

När det samtalet kommer, när vi får henne i våra armar, då är vi ju äntligen framme vid den där slutstationen eller startpunkten. Slutet av denna långa era som ofrivilligt barnlös, starten på detta livslånga åtagande som förälder. 

Jag kan ibland knappt tro att det är sant att vi snart är hos vår lilla Hanna Wei-Ching i Taiwan. Då och då kommer jag på det, så mumlar jag åt Tobias något om "Helt galet. Jag fattar inte ..." följt av "Kan du förstå att vi snart får träffa Hanna? Att hon nästan är här?".

Igår bläddrade vi igenom de bilder vi har på henne och jag skrattar alltid när jag ser den absolut första bilden vi såg på henne. När vi fick se bilderna var det så otroligt mycket information att ta in och man visste inte vad man skulle bearbeta först. Man har ju ingen aning om vad man väntar sig och det är ju det som är så spännande och överväldigande. Att få se denna lilla människa, som man aldrig någonsin sett men som växer till att bli den absolut viktigaste människan i ens liv. 

Den absolut första bilden, alltså. Hon ser så fantastiskt festlig ut. Inte alls det docksöta, försiktiga lilla, barn jag nog hade trott att jag skulle se. I stället ligger hon på sidan, i sina rosa mjukisshorts, ena benet i kors över det andra med knät upp i luften. En arm framför sig i en cool pose, den andra handen håller en leksak. Tänk er den tuffaste i tonårsklassen, som låg längst fram på klassfotot eller lagbilden i fotboll. Men i en ljusrosa t-shirt med ett kanintryck. Små veck på både ben och armar. Den lilla putmunnen ger inte en antydan till att hon ska le alls mot kameran. Nej, i stället har hon en allvarsam blick som borrar in i en. Och så håret. Hon är näst intill skallig mitt uppe på huvudet, det lilla hår hon har står spikrakt uppåt. Man tittar på bilden och undrar vad hon ska hitta på för hyss härnäst. I bakgrunden sitter ett annat, lite mindre och till synes lite mer oskyldigt, suddigt barn och tittar på antingen henne eller fotografen. 

Sedan lyckas man bearbeta vad som händer och får se lite fler nyanser av sitt barn; genom rapporter, stillbilder, videoklipp och möten på skype. En tuff och nyfiken tjej som tar en sak i taget i sin takt. Som ler när hon själv vill och inte när någon annan ber om det. Men också en tjej som ofta söker tröst, som gärna vill sitta i famnen eller hålla en trygg hand. Och alldeles snart är vi där, hos henne, och får lära oss ännu mer om vem hon är. 

Helt galet. Jag fattar inte ...  

8 kommentarer:

  1. Ja snart har vi en ny liten släktmedlem hos oss.😊❤

    SvaraRadera
  2. Helt underbart Lina och Tobias ❤. Er lilla älskade dotter Hanna ❤ kommer att få de bästa föräldrar till just henne. Den långa väntan till just henne har snart nått sitt mål. Förstår oxå varför väntan blev så lång. För det är ju just Hanna som skulle bli er lilla dotter. Vad vi längtar och väntar med er.��. Kram Farmor och farfar.

    SvaraRadera
  3. Så underbart! ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Underbart är rätta ordet.

      Radera
  4. Åh vad spännande tid ni har framför er! Snart är det två år sen vi hade CH och sen tog det 2,5 månad till first ruling och RB. Sista juli fick vi vår son. Fantastiskt! Och nu har vi väntat 4 månader på besked om lillebror/lillasyster, lycka till på er fortsatta resa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Alltid superspännande att höra om andras erfarenheter ring detta. Varmt lycka till på er resa till syskon! 💕

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina