onsdag 26 april 2017

Slutet på en era och början på en ny


De senaste dagarna har jag känt ett starkt behov av att vara nära Tobias. Mellan alla samtal om Hanna, om Taiwan, om packning, så pratar vi om oss. Vi har varit gifta i fem år till sommaren, varit tillsammans i nio när hösten kommer. På bilden ovan, från en studiesresa till Bryssel, har vi varit förälskade i två månader. Nu närmar vi oss slutet på vår egen era, Tobbelina-eran, som fått pågå i nästan ett decennium.

Att hålla om Tobias extra länge på morgonen, ha långa pratstunder om livet och när vi träffades, vardagslyxa bara vi två med att laga god mat medan vi sippar på varsitt glas rött. Minnas när Tobias skickade den här sången till mig. Det är sådant jag njuter av nu.

Om två veckor kommer det in en liten människa i vårt liv, som så länge vi lever kommer att vara i första rummet för oss båda. Vi har flyttat ihop, gift oss, köpt hus och utvecklats i våra yrkesliv. Men för oss är inget av det något mot för det som väntar. Man kan säga upp sig från ett jobb, flytta isär och skilja sig. Men att bli föräldrar till Hanna är den överlägset största och mest livsförändrande omställningen som sker i vårt liv. Föräldraskapet bär vi för alltid med oss, det kan vi inte backa ur ifrån. Mäktigt. Denna längtan som vi burit på i över fem år är på väg att slå in och det kommer ske med en kraft. Vi blir äntligen tre, men det innebär också att vi inte längre kommer att vara bara vi två.

Sedan den där lunchbilden i Bryssel togs har vi hållit varandra i handen genom stora svarta hål, burit varandra genom gapande sorg och tröstat när livet varit som läskigast. Men allra mest har vi fått varandra att skratta. Det stora är ändå inte att det är slutet på en era nu, utan att det är början på en ny. Jag är så lyckligt lottad att få vara gift med min bästa vän och att nu äntligen få barn med honom.

8 kommentarer:

  1. Ni är så fina och kärleksfulla mot varandra. Att få se er tillsammans med er älskade dotter och få uppleva erat föräldraskap är något som vi längtar så efter. Vilka älskvärda föräldrar Hanna ❤ har. Kram Maritha

    SvaraRadera
  2. Jag älskar den här kärleksdikten:
    I den stora sagoskogen stormar det ibland
    gör då som Hans och Greta
    håll varann i hand.

    Och nu har ni snart en till liten hand att hålla.❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  3. Så kloka och fina ord. Jag gick genast och kramade om min man. För hur det än är, hur mycket vi än vill få in en liten ny människa i våra liv, så är det han och jag som finns just nu. Och det är jag oerhört lycklig och glad för. Tack för att du påminde mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Naaw. Det var så lite så :) <3

      Radera
  4. Det är väl det som är den stora grejen med barn: det är fullständigt irreversibelt. Ingenting de nånsin gör kan få en att sluta älska dem. Och det gäller ingen annan och ingenting annat. Supergrattis till att ni är där!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant, så sant! Men oj vad de kommer prova. Tack, tack!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina