torsdag 11 maj 2017

En blivande mammas funderingar dagen innan


Under en så lång tid har vi hunnit gå igenom hela känsloregistret inför denna punkt, inför i morgon. Det är den största dagen och tiden i våra liv som vi står inför. I morgon är fjärilarna antagligen "all over the place".  Men just i dag infinner sig ett lugn i mig.

Någon hoppades i en kommentar att vi är beredda på det livslånga trauma det innebär att vara adopterad. Det är förstås en fråga vi många gånger ställer oss själva även om vi nog inte kommer veta det svaret eller stå inför det förrän om flera år.

När jag tänker på det som händer i morgon, att Hanna Wei-Ching lämnar sin trygghet för ett nytt liv berör det mig på många sätt. Vi har förberett henne så gott vi förmår. Med att handla den välling hon är van med, bära samma kläder som i pekboken, de två sångfilmerna och de fyra skypeträffarna. Har med oss de leksaker hon sett på bild och i film. Små, små medel för en start. Vi tror att det räcker en bit, men förstås inte hela vägen eller hela livet.

I dagarna har jag tänkt mycket på mitt eget barndomstrauma, att förlora ett syskon. Väldigt annorlunda än för Hanna. Men jag tänker att jag undrar när det kommer  gå upp för henne att livet med mig och Tobias som föräldrar är permanent. Att personalen på barnhemmet som varit hennes trygghet och viktiga för henne i hela hennes liv inte kommer tillbaka. Jag var 4,5 år och kunde ju sätta ord på det på ett annat sätt. Min mamma har berättat att jag frågade så långt som efter flera månader om inte Erik skulle komma tillbaka till oss. Att jag började förstå eftersom han inte ens kom tillbaka fast vi var på semester som han ju tyckte om.

Jag berättar ju inte här huruvida vi träffar Hannas biologiska familj eller inte. Men att i morgon är dagen när Hanna får en ny familj måste givetvis vara ett tungt och speciellt datum för familjen. De finns i mina tankar i dag, i morgon och säkerligen vid flera tillfällen framöver. Människorna i Hannas bakgrund är inte osynliga för oss. Vi vet att fler älskar henne, att hennes liv inte börjar med oss även om det är fortsättningen.

Nu har jag skrivit många rader här, knappt suddat ett ord. Under gårdagen tänkte både jag och Tobias mycket på att vi faktiskt är här, att det är precis nu det händer. Det här som vi väntat på så länge, flera år, är på väg att slå in. I morgon är vi en familj med Hanna Wei-Ching som vi får privilegiet att älska mer än livet självt.

Nu lämnar jag över ordet till Hannas pappa.

6 kommentarer:

  1. ❤ ❤ ❤. Kram svärmor och svärfar.

    SvaraRadera
  2. Önskar er all lycka till! Visst det kan bli trauman och Hanna kan må dåligt. Men det behöver inte bli så resten av hennes liv. Fokusera på att älska henne så kommer ni gjort det ni kan! Lycka till i morgon, tänker på er!

    SvaraRadera
  3. All lycka på er stora dag imorgon! Ni är så kloka och det har varit så fint att få följa din blogg, även om jag sällan kommenterat. Kram från en som väntar på BB från Sydkorea i denna stund 💜

    SvaraRadera
  4. Så kloka ord! Ni är så bra..jag kan bara säga så! Ni är så pålästa och så himla kloka! Trots att jag inte käner er så känns det så! Ni finns även i mina tankar. Jag önskar er all lycka i morgon och alla dagar framöver! Ni blir de bästa för lilla Hanna! Kram! Marie

    SvaraRadera
  5. ❤️KRAM till er allihop ������Carina

    SvaraRadera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina