torsdag 31 augusti 2017

När Doddo fick en puss


Jag har lagt upp ett Hanna-klipp på instagram som är lite "Jag dör söthetsdöden", om ni frågar mamman. Det är ett gammalt klipp på när Hanna pussar babblarna Bobbo och Doddo. Nu har Hanna chans att vinna en megastor Babblarna-figur, så det måste vi ju försöka oss på och det är därför jag laddat upp det! Vill ni kika på klippet och några rader jag skrivit så kan ni klicka här (sen trycker man på play-knappen i bilden, pappa och farmor).

Apropå klippet så märkte vi från början när vi fick Hanna att jag fick tillbaka min Gällivaredialekt! Annars brukar jag bara ha den i telefonsamtal med släkten uppifrån. Dialekten är varmt välkommen men tror den försvunnit nu, svårstyrt. Jag vet inte om det kanske hade att göra med att dialekten funkar väldigt bra när jag vill vara pedagogisk och prata tydligt. Kändes som en festlig iakttagelse hur som helst.

måndag 28 augusti 2017

Hon är vår, vi är hennes

Klockan var nog 11.16 eller så när i dag förvandlades till och hade kunnat sluta som en riktig skitdag. Det började med att jag skulle slå på spisen när Tobias kommit hem för en tidig lunch. Ingenting hände. Mikron var stendöd, internet stendött, kyl och frys stendött och så vidare. 

Sedan fortsatte det med att jag fick bajs på fingrarna vid blöjbyte och att jag hittade en gammal tomat med tillhörande larver i ett av skötväskans fack. Urk. Hemmet ser ut som ett kaos trots den där storstädningen i helgen och att göra-listan bara växer, är ju sådana där obligatoriska tankar som växer som svampar när man råkar hitta några larver i skötväskan.  Varken barnet eller mamman hade ett humör som var på topp vid 12.30-snåret kan jag meddela.

När elektrikern fixat strömmen tillbaka åt oss och Hanna fått mat i magen såg jag till att ta med mig henne ut på en vända med vagnen. Givetvis utan byxor på grund av tidigare nämnda humör. Barnet utan byxor, alltså, inte mamman. Vi fick skönt nog lite mer energi båda två och jag kände att kanske kan denna dag vända. Och vet ni, det gjorde den! 

Posten hade kommit under tiden vi promenerade och där i brevlådan låg varsitt kuvert från tingsrätten till mig och Tobias. Jag hann svära och undra vad för komplettering som skulle krävas nu. Jag har tänkt ringa dem i veckan för att fråga hur långt ärendet fortskridit, om vi bör förlänga Hannas uppehållstillstånd som går ut i december. 

Men i stället för att behöva komplettera något, visade det sig vara domstolsbeslutet!  Jag blev alldeles tagen och tvungen att ringa Tobias direkt. 

Jag fick gjort två punkter på att göra-listan (burkpantning och säga upp gym-medlemskap!) och resten av de där punkterna som gnagde kändes ju som bortblåsta nu när tingsrätten sagt sitt. Vad spelar något annat för roll? Ingenting. Hanna är äntligen vår på pappret och vi är äntligen hennes på pappret. Den här dagen vill jag inte byta bort mot något i hela världen. 

Utanför tingsrätten i Falun när vi lämnat in pappren i juni.

Faviritsysslan


Vilken start på veckan! En stor grävmaskin hos grannarna bredvid. Inte så roligt för dem kanske, eftersom det nog inte är frivilligt, men fantastiskt för lilla Weijan. Som förstås parkerat sin lilla bak på första parkett!

torsdag 24 augusti 2017

Första veckan på pappas jobb

Då har vi snart tagit oss igenom pappans första jobbvecka för denna höst. Det har i stort gått väldigt bra. 

Första dagen var konstig för Hanna och på eftermiddagen blev hon extremt ledsen en stund när hon vaknade från vila och inte riktigt förstod att Tobias var på jobbet. Det är ju lite svårt att förklara. Men sedan har det flutit på. 


Tobias kommer hem varje lunch och på eftermiddagen promenerar vi till redaktionen och säger hej, mellanstopp i lekparker har det blivit. Bekvämast är när vi tittar in hos Tobias när han slutar för dagen. Då kan vi handla tillsammans. Hanna skriker verkligen rakt ut av förtjusning när hon åker kundvagn. Rena rama karusellen! 

I helgen ska vi bara vara. Det är verkligen stor skillnad att Hanna och Tobias nu umgås så lite. Tobias slutar först fem och Hanna däckar oftast före halv sju. Morgnarna brukar Tobias få sova längst och sen behöver ju han göra sig i ordning inför jobbet. Så det känns viktigt att de två får tanka mycket, mycket tid tillsammans i veckoslutet. Då kan jag hålla mig lite i bakgrunden och sköta markservicen. 

söndag 20 augusti 2017

Tre månader hemma




I morgon börjar pappa Tobias jobba efter åtta veckor hemma. Tråkigt men vi har ju varit beredda på det förstås.

Hanna har nu på riktigt börjat koppla att hon kan kommunicera på ett smidigt sätt genom att nicka eller skaka på huvudet. Det är fantastiskt vad det öppnar upp hennes värld (och så gör det under för hennes tålamod och hon slipper få kraftiga raseriutbrott så ofta). Vi försöker också använda tecken ibland och hon hakar på ibland.


I dag har vi varit tre månader hemma och denna vecka som passerat är det som att vi verkligen gjort den berömda "landningen" tycker jag. Beredd på att det förstås kan kastas omkull och att vi behöver börja om nu när vi ska vara själva om dagarna Hanna och jag. Men magkänslan säger att vi kommer ha det väldigt roligt och mysigt för det mesta. Jag hoppas på en höst med mycket plask i pölar och pyssel. Den bästa hösten någonsin knackar äntligen på dörren!

tisdag 15 augusti 2017

Lydiga eller självständiga barn?


Jag läser Barn som bråkar, just nu. Den ger många bra exempel och handfasta tips på hur man bäst bemöter sitt barn i konflikter samt undviker konflikter. Den har redan hunnit hjälpa mig otroligt mycket! Kanske främst med att bekräfta Hannas känsla "Jag förstår att du är arg/ledsen/rädd" och trösta samt avleda i stället för att säga "NEJ! Du får inte ..." etc.

Den sätter också fingret på varför belöning/bestraffning fungerar riktigt dåligt och ger tankeställaren "Vill vi ha lydiga barn eller barn som tänker själva när de blir vuxna?" ungefär.

En annan grej som funkar för oss när hon ska klä på sig (något som varit konfliktfyllt tidigare) är att säga "Hanna. Nu är det dags att klä på sig. Vilken klänning vill Hanna ha i dag?"  och hålla upp två stycken. Hon mår bra av att få vara med och bestämma och plötsligt är det den enklaste saken i världen att klä sig.

Rekommenderad läsning till vaje förälder med barn hemma och även den som ska bli förälder. Mer lättläst än Ditt kompetenta barn, skulle jag säga, även om jag gillar den skarpt också. De påminner om varandra men är inte samma.

Har sagt att Tobias måste, måste läsa denna. Han har sagt att han ska det, men att han egentligen skulle behöva "Boken om Hanna".

måndag 14 augusti 2017

Han, hon, hen eller den

En liten kille som satt i granen.
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
När man känner sig relativt genusmedveten och blir mamma till en dotter kan man inte, i alla fall inte jag, låta bli att bli sjukt irriterad på att så många barnsånger ofta sjungs med ordet han och sällan med ordet hon. Det är verkligen skillnad! Jag brukar välja att byta ut han mot hon i stället, eller åtminstone variera lite. Ibland blir det den eller hen också. Här är några av de exempel jag hittat för att styrka min tes.

Några killdjur i barnvisornas värld:
  • Björnen sover
  • En elefant balanserade 
  • Ekorr'n satt i granen
  • Krokodilen i bilen
  • Mors lilla Olle (ja, björnen är hane enligt visan)
  • Hoppe Hoppe Hare
  • Skojiga valpen/Valpen min
  • Vargsången

Och så några könsneutrala visor i djurvärlden:
  • Bä, bä vita lamm
  • Imse, vimse spindel
  • Lilla snigel
  • Små grodorna
  • I ett hus i skogens slut

Några tjejdjur i barnvisornas värld:
  • Prästens lilla kråka
  • Trollmors vaggsång (om nu troll är djur, alltså)

Varför blir det så mycket han, han, han? Antagligen för att de flesta av texterna är skrivna för länge sedan då sådana här frågor inte fanns på agendan. Ni kanske kommer på fler djurvisor som funkar åt ena eller andra hållet? Det skulle ju kunna gå att fortsätta vad gäller "Herr gurka" och "En sockerbagare" eller "Hej sa Petronella" och "Här kommer Pippi Långstrump". Men de är ju inga djur. 
Prästens lilla kråka -
något så ovanligt som en tjej i djurvärlden!
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
Förra året skrev jag ett inlägg om barnböckernas värld där jag förfasades över bristen på mångfald. Jag hade då läst en debattartikel i Metro om att det i Sverige nästan inte finns några barnböcker med mörkhyade huvudkaraktärer. Jag har blivit så irriterad när jag läser en av Hannas favoritböcker. Där är huvudkaraktären vit och har ett namn, men en nyfunnen kompis som är icke-vit presenteras bara som "en ny kompis". Jag har lagt till ett namn till kompisen.

Jag kan förresten tillägga att jag numera reflekterat över att många djur i barnböckernas värld är pojkar. Där är ju tyvärr min egen barnfavorit Bamse ett praktexempel. Bamse, Skalman och Lille Skutt åker ut på äventyr medan Brummelisa och Nina Kanin 9,5 gånger av 10 stannar hemma för att sköta hushållet och ta hand om barnen. Suck. Men i de nya Bamsetidningarna tror jag att kvinnorna äntligen tar något större plats. Ja, alltså inte större plats än männen i serierna men större plats än de fått innan. Hm ... I barnböcker brukar det hur som helst ofta vara ganska lätt att säga "hon" i stället när man läser.  

söndag 13 augusti 2017

Kaninen Hanna på fest

Världens starkaste kanin på cirkusfest. 
I lördags hade en av mina närmsta vänner 30-årsfest tillsammans med två andra kompisar som jag också känner. Det är ju fortfarande alldeles för tidigt med barnvakt för Hanna, så vår första tanke var att Tobias skulle stanna hemma med henne. Men man var välkommen ganska tidigt och den här gången kändes det ändå bäst att åka dit alla tre. Jag skulle ändå inte kunna koppla av att vara ifrån Hanna under kvällen kände jag och om hon skulle ha det tufft med sömnen och behövt både mamma och pappa hos sig så skulle jag vara drygt en halvtimme bort. En halvtimme kan ju kännas väldigt kort eller väldigt lång beroende på.

Temat var i alla fall CIRKUS! Superfina dekorationer och rekvisita och så blev det popcornpremiär för Hanna. Det var riktigt gott. Vi lämnade ju ganska tidigt för att Hanna inte skulle hinna bli trött då det var en bit hem att köra men också för att det inte skulle bli för mycket okända människor för henne att träffa. Två väldigt gulliga grejer som jag vill dela med mig av hände.

Vi tog med oss en kanindräkt som Hanna fått av helgens 30-åring tidigare. Men vi försökte inte ens få Hanna att ta på sig den utan hade bara lagt ned den i vagnen "utifall att". När jag visat den för henne hemma några gånger har hon tyckt om att känna på den men inte riktigt velat ha på sig den. Men när det gått ett tag började Hanna dra fram dräkten, vi tror att hon hade reflekterat över att "alla andra" var utklädda och det var roligt. Så la hon den på golvet och satte sig på den. Hon blev så glad när Tobias klädde henne i den. Den hade hon sedan på fram till läggdags!

En tjej presenterade sig för mig och Tobias. Vi skakade båda hand med henne och jag såg hur Hanna tittade fascinerat. Hon sträckte sig försiktigt efter tjejens hand men fick ingen respons. Så sträckte jag fram min hand till Hanna i stället och hon skakade den! Det tyckte jag var urgulligt.

Jag var nervös innan, att det skulle bli mycket för Hanna, men är väldigt glad att vi besökte festen tillsammans. För Hanna hade verkligen jätteroligt där, dansade och spexade. Hon gick runt utomhus mycket och verkade tänka att hon ägde stället, haha. När två clowner (ja, utklädda alltså) tog några låtsastyngder att fota sig med som hon ställt en bit bort tittade hon förnärmat som att hon undrade varför de började peta i hennes arrangemang. Vår lilla projektledare. Som hon utforskar, tar för sig och utvecklas. I lördags hade vi ju varit tillsammans precis i tre månader.

Vi var hemma redan klockan sex, hon var så glad och nöjd resten av kvällen. Eller ja, hon är ju ingen nattuggla och somnade lite fnissandes och bubblandes strax före sju. Sedan sov hon gott, drömde nog om både pocorn och ballonger.

fredag 11 augusti 2017

Det nya nattlivet

I dag har vi varit riktigt utpumpade alla tre efter ytterligare en tuff natt. Det är tur att kärleken finns i överflöd, så den räcker till och blir över när man måste kliva upp 06 för att leka och hålla igång efter några få timmars sömn.

Den här energin hade jag aldrig innan Hanna. Men visst grät jag en skvätt av utmattning vid förmiddagsvilan.

Jag är så tacksam att min och Tobias relation var så pass stark när vi gick in i föräldraskapet. För ibland när det är tufft, då är det verkligen tufft. Otillräckligheten inför föräldraskapet klockan 03 efter över en timmes tröstförsök, alltså ... Den känslan är inte så himla härlig och där och då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men så kommer nästa dag. Det älskade barnet kiknar av skratt när mamman eller pappan gör något kul. Det älskade barnet kastar sig i mammans och i pappans famn. Det älskade barnet får mamman och pappan att kikna av skratt. Då förstår man att de där sömnlösa nätterna är ett litet pris att betala för något så ovärderligt.


Apropå bilden: Ungefär en gång var 16:e fullmåne kan det hända att småbarnsföräldrar (bara de två, dessutom) fastnar på bild tillsammans. Am I right? 

torsdag 10 augusti 2017

Små kavata kompisar

Vi har haft främmande av en barnfamilj som vi känner. Jag var lite orolig innan, funderade hur Hanna skulle ta det. Men hon har verkligen haft jätteroligt tillsammans med dessa bröder, "nästan fem"-åringen och hans lillebror som är tre månader yngre än Hanna. Mycket spring och bus i benen har alla tre haft. Det var så gulligt att se deras sandaler tillsammans på altanen. Kavat bär de alla tre. Men vi får se hur pigga Hannas skor är efter dagens utflykt. En stor lekpark och roligast av allt är givetvis ... att plaska i lerpölen bredvid!


Nästa vecka händer något väldigt spännande. Då ska vi hälsa på en pojke som Hanna bott tillsammans med. Det är vi som var i Taiwan tillsammans. Jag visade bilder på dem för Hanna för ett tag sedan och hon log stort när hon såg sin kompis. De har ju bott tillsammans nästan hela sina liv innan Sverige, så visst tror jag de känner igen varandra. Vi har också visat några av bilderna från barnhemmet för Hanna, hon pekade och kände igen sina kompisar. Det är väldigt synd att vi inte vet namnen på de andra barnen vi har på bild. Men det ska vi förhoppningsvis kunna ta reda på. Hanna har ännu inte riktigt ro att sitta och titta någon längre stund, utan vill snabbt leka vidare med sitt. 

onsdag 9 augusti 2017

Nedgrävda nycklar och gömda räkningar


Det här med att man liksom lägger glasögon/plånbok/vigselring/ljudlös mobil med mera på första bästa ställe för att man behöver hjälpa sitt barn fort, fort, fort ... Glasögonen hittade jag efter en dag. Vigselringen, som hamnat under allt i necessären, hittade jag efter en vecka.

Men nio gånger av tio är det ju Hanna som haft hyss för sig utan att veta om det. Pappas nycklar har hamnat halvt nedgrävda i sandlådan och när mamma skulle betala räkningar (självklart någon dag försent) så låg de intryckta i ett skåp efter en "städraid" av Hanna.

tisdag 8 augusti 2017

Vår lilla trädgårdsmästare


Tidigare i sommar fick Hanna en påse rädisefrön av grannen och så fick hon plantera dessa i hans pallkrage. Så himla fint, tycker jag! Det blir ett lite speciellt band oss familjer emellan, känns det som, då hans dotter också är adopterad även om hon nu är tonåring. Hanna tycker mycket om dem! Det gör vi också, förresten.

Hanna har hur som helst vattnat och vattnat och rädisorna har vuxit riktigt ordentligt! Så nu ser vi, nog främst jag, fram emot att skörda dem relativt snart åtminstone. 


Måste bara fråga grannen hur jag vet när det kan tänkas vara aktuellt. Tror inte Hanna hunnit googla upp information om det ännu. Det självständiga hon gör i internet-väg verkar än så länge mest bestå i att trycka på gilla-knappen på konstiga grejer åt mamma och pappa på Facebook. Men hon är en fena på dataspel.

måndag 7 augusti 2017

Ibland är man så snygg ...

Tobias ska göra några ärenden och handla. Hanna vill inte vara hemma utan följa med. Sagt och gjort. Vi får sätta oss alla tre i bilen. Men när det är dags för Ica har Hanna tappat tålamodet och vill inte sitta kvar. Så jag börjar inse att jag och hon behöver följa med in.

Jag: Jag känner mig ju inte så himla rätt klädd för det här. 
Tobias (som vägrar mjukisar utanför hemmet): Äh, ta på dig selen så syns det inte. 
Jag: Jag tror inte riktigt att det funkar i dag.

Ni kan ju avgöra själva om selen hjälpte eller stjälpte "dagens outfit" igår:

söndag 6 augusti 2017

En opålitlig barnvakt

Som tidigare nämnt är jag inte direkt någon hönsmamma när det kommer till Hannas strapatser och bravader hemma och utomhus. Det finns dock ett undantag och det är att jag har svårt för att hon ska vakna ensam och rädd. Där är jag och Tobias rörande överens. Det handlar om att vi inte vet hur hennes nätter på barnhemmet varit, men att hon ska veta att hon är trygg tillsammans med oss och att vi aldrig överger henne. Det är svårt att förklara för henne i ord, vi måste liksom finnas där.

Vi bestämde oss därför för några veckor sedan för att köpa en babymonitor, alltså en sådan som gör att vi kan ha koll på Hanna utan att vara i samma rum när hon sover. Jag tyckte att det skulle fungera att köpa en billigare utan kamera. Men Tobias tyckte att kamera, trots att det är mycket dyrare, är bäst. Hans säljande argument som övertalade mig var att Hanna vaknar och är tyst först innan hon börjar skrika. Hon ska inte behöva vara ensam och otrygg den stunden. 

Sagt och gjort. Tobias köpte en av de dyrare modellerna då den hade kamera, en Philips Avent Ugrow. Men så besvikna vi blev! Man sätter upp kameran i sovrummet och så har man en app i telefonen som man kopplar till kameran. Helt okej kvalitet på "night vision"-bilden - men tekniken fungerar ju bara cirka 50 procent av gångerna! Övriga 50 procent står den mest och snurrar. Jättedåligt. Vi lämnade givetvis tillbaka den. Jag vet andra som varit nöjda, men främst har jag läst missnöjda recensioner.

Så nu är vi litegrann tillbaka på ruta ett när det kommer till att ha den kollen. Jag slits lite mellan att jag är orolig för om Hanna känner sig otrygg när hon vaknar ensam och hur det påverkar henne medan jag samtidigt försöker tänka att när hon skriker släpper ju den ena av oss allt den har och rusar dit. Hon märker alltså tydligt att hennes signal fungerar. Vi lyssnar. Hon blir dessutom lugn i famnen ganska fort. Men det är den där stunden innan, alltså, hon ska inte behöva känna sig ensam. 

Nåja, vi får se var vi landar. Just nu är det ändå ofta svårt för den som nattar att ta sig därifrån hur som helst. Älskade lilla ungen trivs ju som fisken i vattnet när det kommer till att ligga på mammas eller pappas mage. Eller vad sägs om sms:et jag fick för snart två timmar sedan; "Nu sover lilla Hanna på mig. Kommer ut när jag kan. Puss". Mamman väntar fortfarande på att få äta Almondy Daimtårta med pappan kan jag meddela.  
  

lördag 5 augusti 2017

Grattis pappa Tobias


Flera av de första högtidsdagarna tillsammans, som jag funderat så mycket kring hur de skulle bli, passerar i en rasande fart. Fantastiskt och ännu ganska ofattbart att det faktiskt händer. Bakom oss har vi mors dag, min födelsedag, svenska nationaldagen och midsommarafton. Närmast framför oss är "ten ten" eller Taiwans nationaldag 10 oktober, tolv dagar innan Hanna Wei-Chings tvåårsdag.

I dag, fast vi tjuvstartade igår, har vi firat Tobias födelsedag. Jag är pank eftersom jag inte tagit ut föräldrapenning ännu, så presenten från mig och Hanna fick lov att bekostas från vårt gemensamma konto. Tur att jag har en förstående man, hehe. Det blev en läslampa att fästa på boken, jättefiffigt vid nattning, och så blev det en pocketbok med kända pappor som berättar om föräldraskapet.

Jag har nog tänkt innan, att de första högtiderna skulle vara väldigt uppstyrda eftersom det ju är så speciellt. Men det är verkligen inget vi mäktat med. Nu behöver det få vara lugnt för Hannas skull och också för oss. Till viss del har vi landat i allt det nya. Men oj, så nytt allt fortfarande är. Det har varit väldigt mysigt med högtidliga dagar men det är ju liksom inga fyrverkerier eller tårtbuffeer. Jag tänker att det finns en tid för allt.

Det här blev nog flummigt men min mammahjärna är seg i dag.


onsdag 2 augusti 2017

Den sprängda miljonvallen

Efter en ganska tuff dag för familjen - vi är ju alla tre beroende av att det älskade lilla barnet sover gott och det har inte skett på två nätter i rad - så är jag om inte slut så väldigt mörbultad som artist i kväll. Jag kikar ändå in för att fira att bloggen nu nått över makalösa en miljon sidvisningar. Kul! (Och tack!)


via GIPHY

tisdag 1 augusti 2017

Mammahjärtat tar ett skutt ...

... när man kommer in till barnet och pappan. Pappan lyssnar på ljudbok och barnet sover tvärs över andra halvan av sängen. Så vaknar barnet till, studsar av glädje mot sängkanten för en kram innan hon lägger sig till ro igen.

Jag knölar in mig i mitten och innan jag hunnit få på mig täcket är hon blundande där med sitt lilla huvud mot min mage. Älskade barn. Ja, det är en av alla gånger som mammahjärtat tar ett skutt.

Bär ner mig till sjön

Det blev bad i dag igen, fast denna gång på hemmaplan. Hanna skakade, hon frös så stackarn, men upp ville hon inte! I stället gick hon envist i igen, gång på gång. Fast ovanför midjan höll hon sig torr.

Ni som hängt med ett tag känner säkert igen uv-dräkten. Jag och Tobias köpte varsin julklapp till Hanna, då visste vi ju att det var henne vi väntade på. Det var en så märklig upplevelse att veta att hon fanns, men inte när det skulle bli vi. Vi berättade hur som helst inte för varandra vad vi köpt utan öppnade paketet den andra hade köpt. Uv-dräkten var från mig. Tänk att nu få se henne i den. Så märkvärdigt men ändå så självklart nu.