fredag 8 september 2017

Nej och nej.

När jag och Hanna träffar en (för mig) bekant två dagar i rad och hen båda dagarna bara "Får jag hålla? Jooo, hon vill bli hållen!". Mitt svar? "Nej." och "Nej.". Inombords ett litet efterföljande "För i helvete". Hannas min innan mina svar: Förskräckelse. Ren förskräckelse, där hon klamrar sig fast i famnen.


via GIPHY

4 kommentarer:

  1. Nej ingen förutom ni ska hålla i Hanna det viktigt så hon lär sig och blir hundra procent trygg med att det är ni som fyller alla hennes behov och ingen annan det är liksom ni som är föräldrar

    Jag tror det dessutom är särskilt viktigt att man blir som adopterad av med beteendet som kan vara att man gärna går till vem som helst eftersom det är så det har ofta fungerat på barnhemmet att man fått sin omsorg av en massa olika personer

    Jag var ett sådant barn som inte hade grepp om att man hade faktiskt fasta vuxna som tog hand om mig så gick till den som kunde ge mig tex en kram om jag behövde en sån
    så detta fick mina adoptivföräldrar jobba stenhårt med jag var tre år när man adopterades till Sverige

    Mvh diana som är adopterad från Peru



    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen det du beskriver från andra som berättat. Vi har varit väldigt kluvna, men bestämde oss för (som jag skrivit i kommentaren nedan) att mormor, farmor och farfar fick hålla om vårt barn kommer självmant till famnen. Vi träffas inte varje dag eller ens varje vecka. Men det är dem som hon träffar oftast och förhoppningsvis kommer ha väldigt starka band med genom livet, utöver oss föräldrar då förstås.

      Vi har sagt att om vi märker en distanslöshet, så kommer vi att backa. Men än så länge har det känts väldigt bra. Vi har tagit över lite försiktigt ibland när det känts som att hon suttit i famnen länge och det har fungerat. Skönt när det går att backa myrsteg i stället för att behöva göra dramatiska förändringar.

      Tack för din input Diana! Alltid lika uppskattat.

      Radera
  2. Fast det där tycker adopterade olika om. Det kan också ses som ännu en avvisning, att inte tas upp av andra vuxna. OBS, självklart inte om barnet inte vill. Men om/när barnet söker kontakt/ närhet kan anknytningen sabbas ännu mer om den inte får det

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det pratade vi mycket om innan vi blev föräldrar hur vi skulle agera, just för att man förstås inte vill att ens barn ska känna sig avvisat i sökandet av närhet. Men för oss har det (än så länge) varit så tydligt med vår lilla tjej!

      Till de allra närmaste (mormor, farmor, farfar) har vi sagt att om hon kommer självmant och visar att hon vill upp i famnen en stund, så är det okej att lyfta upp henne. Hon satt inom några veckor i mormors famn, sedan i farmors och efter ytterligare några veckor i farfars famn. Där har det stannat än så länge. Det är också de människor hon träffar regelbundet.

      Tröstandet har vi varit noga med sedan början att det är vi som sköter, där har det också märkts tydligt att det är till oss hon vänder sig direkt hon behöver tröst.

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina