måndag 27 november 2017

Det som jag vill ge Hanna

Innan vi fick barn trodde jag att det skulle bli ett sätt för oss att lära känna andra barnfamiljer i Avesta. Så fick vi Hanna och det jag framför allt fylldes med, var en stark känsla av "Varför ska vi lära känna en massa nya människor hela tiden, när allt vi vill är att vara tillsammans med de fantastiska människor vi redan känner?" Förstår ni? Det är trevligt att träffa nya människor, absolut, och det vill vi inte sluta med. Men både jag och Tobias har starkare märkt att det vi önskar i vardagen, är att vara nära den inre kärnan. Det betyder så mycket mer än att hela tiden skapa nya, ibland väldigt flyktiga, relationer i privatlivet. Ja, den starka hemlängtan som drabbar så många småbarnsföräldrar drabbade också oss.


När vi fick Hanna kände jag ganska snabbt att jag inte ville att vi skulle bo isolerade i Avesta, borta från all släkt. Det är inte så jag växte upp. Ja, Hanna har sin fantastiska mormor i grannkommunen. Men det är inte samma sak som att kunna kasta sig på cykeln och ta sig hem till nästan hela stora släkten.

I lilla Gimo, som haft en allt starkare dragningskraft för oss, finns i princip allt och alla inom gångavstånd. Inkluderat nästintill hela tjocka, underbara, släkten på Tobias sida. Sedan vi träffades har jag älskat den lilla bruksorten och samhörigheten med nära och kära där. Jag älskar att det kan knacka på dörren, utan att det ringt först. Jag är uppvuxen med "Har ni kaffe?"-frasen och skorna som klampar in. Att gå till badet och alltid, alltid springa på någon man känner. Någon som slår sig ned i solstolen bredvid. Jag älskar att få se bekanta ansikten på Ica, stanna till och prata en stund. Att vara i Gimo, är det närmsta jag kommer hemtrakterna Norrbotten utan att behöva flytta hela långa vägen upp dit.

Innan vi fick Hanna kunde jag börja gråta i bilen när vi lämnade Gimo för att åka hem till tomma, tysta, Avesta. Så är det inte längre även om vi som nämnt längtat till Uppland. Men känslan att jag så småningom vill ge Hanna allt detta som hon inte kan få i Avesta, har vuxit sig väldigt stark.

Det är ju lustigt det där. Att när vi nu en period efter att ha sökt mängder av jobb haft inställningen att det nog kommer dröja innan vi kan flytta till Gimo ... Så kommer den där intervjun som kändes ganska bra, snabbt följt av den uppföljande intervjun och testerna och plötsligt, kort efter att man varit inställd på att Hanna kanske hinner börja skolan i Avesta, får man i stället tacka ja till det där fantastiskt roliga jobbet nära Gimo.

Redan i januari går flyttlasset. Det känns vemodigt att lämna jobbet efter drygt sju år. Men nästan ännu mer vemodigt att flytta längre från mormor även om hon finns kvar och bor nära Norrlandsmått mätt (en och en halvt timme med bil får vi mellan oss). Jag påminns om när jag mellanlandade hos mamma en vår, faktiskt våren innan journalistutbildningen där jag och Tobias träffades. Mamma och jag gick varandra på nerverna då och då (jag höll på med körkort och vi övningskörde ihop, say no more liksom, hehe). Men när jag sedan flyttade hundra mil hemifrån (igen), från hennes trånga trea, så grät hon på perrongen och jag på tåget inför den tomhet som skulle uppstå.

Jag återkommer till er med lite fler tankar, reflektioner och förstås informationen om vad jag ska jobba med. Behöver bara renovera kattklösta tapeter, hitta någonstans att bo, flyga till Norrbotten, gosa med världens bästa Hanna, packa flyttkartonger, styla hemmet inför kommande visningar, lämna in återrapport till Taiwan, gosa lite till, sälja hus och formellt säga upp mig innan månadsskiftet då. Just ja, så skulle man väl hitta lite julstämning här någonstans också?

Vi är väldigt glada över den dröm som nu går i uppfyllelse så otroligt snabbt, men för tillfället ganska stressade.

12 kommentarer:

  1. Så spännande!
    Lycka till med allt! /Berith

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det känns väldigt spännande! Tack!

      Radera
  2. Så glad att få närheten till er snart. Betyder så himla mycket för oss förstås. Förstår oxå känslan av att avståndet till mamma /mormor växer. Tungt förstås. Hon är ju alltid välkommen till gimo. Nu får hon oxå all kvalitets tid när ni åker och hälsar på henne. Kanske blir hon oxå gimobo så småningom ��. Som vi längtar ❤ att snart ha er nära. Cirkeln är sluten. ❤ ❤ ❤. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detsamma, förstås <3 Åååh, det här är så stort Maritha! Kram, kram, kram.

      Radera
  3. Ja lycka till med flytten
    hoppas allt går bra med att förberedda Hanna inför flytten så att landningen på det nya stället blir så smidig som möjlig för Hanna

    Många kramar från Diana som är adopterad från Peru

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Diana!
      Ja, det hoppas vi också. Vi har pratat om att det i alla fall är skönt att vi flyttar till en plats hon känner till mycket väl. Och att det känns skönt att hon inte hunnit börja förskolan eller kommit in i att träffa vänner här i Avesta. De allra flesta människor som hon är van att träffa, bor faktiskt just i Gimo. Men ändå har vi givetvis känselspröten ute redan nu.

      Kram!

      Radera
  4. Jag förstår så väl vad du menar!!! Vi har inte ens fått vårt barn än och ändå går jag och funderar så mycket på just detta. På närheten till den inre kärnan, det som jag alltid haft som barn och som jag vill ge vårt barn. Lycka till med er flytt nu, jag är säker på att allt kommer att gå fint!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla, Veronica! Ja, det är mycket man stöter och blöter innan och som sen blir så självklart när väl man är där.

      Radera
  5. Stort grattis till nytt jobb! Och så spännande och roligt med en flytt :) Men oj så mycket att hinna med och i juletid också :O
    Så härligt det låter med en stor släkt och "Har ni kaffe?"-frasen! Det var min dröm också. Men tyvärr har både jag och min man små familjer och vi bor utspridda, dock inte så långt från varandra förutom min syster som bor i Sthlm. Jag hade önskat att mina föräldrar och syster hade bott på samma ort som oss. När jag var liten så var jag väldigt avundsjuk på kompisar som hade gång eller cykelavstånd till sina mor- eller farföräldrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack Cornelia! Ja, det har varit extremt hektiska veckor men nu i sluttampen är det skönt att vi inte kan göra mycket mer.

      Jag känner igen utspriddheten från släkten på min sida. Den har sina fördelar också. Det finns alltid något trevligt ställe att besöka vid ledighet 😉 Men visst känns det roligt och tryggt på nåt sätt att få nästan,nästan hela släkten samlad!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina