Ja, det har inte hänt särskilt mycket på bebisfronten sedan sist. Ingenting alls, skulle man kunna säga. Jag har hälsat på släkten några dagar och det har varit väldigt trevligt. De flesta på "min sida" vet ju vad vi går igenom nu och jag har märkt att jag tycker om att ha det så. Förutom när de kommer med "lösningar", som ju brukar vara så populärt. Hur är det med B12? Folsyra? Eller vad sägs om: "Jag känner en, som kände en, som var bekant till en som adopterade/ställde sig i provrörskö/gjorde slut och sen så blev de med barn!" Och. så. vidare. Men, man börjar vänja sig så nu tycker jag knappt att det är jobbigt.
Men: Jag fick veta av en annan bekant, att en bekant till mig och hennes sambo går igenom samma sak som vi. Jag funderade på att kontakta henne. Men det känns så himla fånigt i och med att det inte är hon själv som berättat det. Kanske blir lite pinsam tystnad och så där. Får se hur jag gör!
Nu försöker jag att googla lite inredningsinspiration för att ha annat att tänka på än bebisverkstad i det här höstrusket.
Efter fem år av längtan fann vi vår dotter i Taiwan. Nu längtar vi efter syskon.
söndag 29 september 2013
söndag 15 september 2013
"Vi var så säkra på att ni skulle hinna före"
"En elstöt på intågande" |
Jag är väldigt glad för hans skull, men ni vet. En elstöt på intågande. "Vi var så säkra att ni skulle hinna före. Ni har ju gift er förra året, har hus och allt..." Det stela leendet. Inombords stretar känslorna, mininävar som boxas mot honom och vassa naglar som vill riva ut hans ögon. Men bara det stela leendet syns följt av tystnad, tagning: "Ja.. jo.. Ibland tar det ju lite längre tid". En till kram. Jag kramas för att jag är så glad för deras skull. Jag kramas för att slippa fler klavertramp från hans sida. Jag kramas av förtvivlan. Jag måste, måste göra något för att inte smälta ihop till en pöl med en matkorg uppe på här inne på Coop.
Hemma kan jag inte ha det stela leendet. Men jag orkar inte gråta framför min man längre. Jag vill inte vara sån. När jag inte klarar av stela leenden och att gråta så blir jag tyst. Knäpptyst, går undan. Drar mig undan. Jag vill inte vara sån heller. Men så blir jag.
Det gör ont att inte rå för känslorna. Stinget av avundsjuka. Men framför allt den stora, stora sorgen.
Replikerna och kramarna spelas upp i huvudet om och om igen. När ska vi få säga att vi ska bli föräldrar? Jag börjar ha allt svårare att se det scenariot framför mig. Det känns allt avlägsnare. Kommer vi någonsin få höra vårt barns skratt? Kommer vi någonsin få hålla vårt barn i handen? Torka vårt barns tårar? Stryka en hand över de små fjunen på huvudet? Se in i vårt barns nyfikna ögon?
Från början tog jag det för givet. Nu vet jag inte. Jag vill veta att det blir så, men det gör så ont att våga hoppas och inte få uppleva det.
Mitt i allt detta och allt annat som sker i livet ska man orka uppleva lust, kåthet? Fy. Fan.
söndag 8 september 2013
Inget lustiga huset
Nu är man tillbaka in i vardagslunken efter en vecka utanför landet och en vecka på hemmaplan. Vi har haft det riktigt trevligt på semestern, trots både tant röd och så en förkylning på det.
På bebisfronten intet nytt. Mitt jobb väldigt mycket energi på många sätt och på senaste tiden har det blivit alldeles för mycket. Det är påfrestande både i arbetet och privat. Jag funderar på att skola om mig, men det är en senare fråga. Det känns tråkigt för att jag identifierar mig så mycket med mitt yrke. Men hur ska jag orka ha ett jobb som sliter på min hälsa så, när vi sedan får barn? Nåväl, jag har fått en del att fundera på i alla fall. Förhoppningsvis blir det väl bättre på jobbet så småningom, men det är en mental stress jag helst hade varit utan.
Nu börjar tankarna om IVF krypa närmare. Ska vi ställa oss i kö? När då? Vad kommer det innebära? Praktiska detaljer och så där. Måste man ta ledigt från jobbet? Sjukskrivning? Ja, jisses. Dags att hoppa på nästa åktur snart vad det verkar som. Men det här tivolit vi är på, känns ju inte så värst roande. Det är ju inte riktigt lustiga huset. Snarare spökhuset och berg- och dalbanan i ett. Eller bara som de långa köerna till karusellerna. Så åker man, så var den en flopp. Var är kärlekstunneln någonstans? Nä, det här tivolit vill jag hitta ut från så snart som möjligt.