Möjligheternas låda

Som vi väntar på att få användning för grejerna i denna prickiga låda. Häri ligger sprutor, recept, informationsblad, telefonnummer till IVF-kliniken. Just nu är det som i dvala. Men om mindre än två veckor ska jag lyfta luren för ett sista samtal innan vi börjar med nässprejen i juli.

Det går verkligen upp och ner för mig. Ena dagen känner jag att allt, precis allt, är bra och att jag har allt tålamod i världen. Nästa dag är det nästan precis tvärtom. Ibland kan jag inte sätta fingret på det förrän dagen efter. Varför mådde jag egentligen så dåligt igår kväll även fast jag vill må bra? Nästan alltid kan jag misstänka att det har med barnlösheten att göra.

För några dagar sedan var det en sådan dag. Nej, jag kände mig bara upprymd när jag handlade, och postade, presenter till en nykläckt bebis. Det var inte det. Först dagen efter kunde jag spåra roten till knuten i magen. Jag hade träffat två lillgamla lintotts-tjejer, inte helt olika en liten Lina, och det var den där längtan som hade spökat. Att få springa med våra barn i den där lekparken.

När jag berättade för mannen om fröet till ledsamheten var han så bra på att sätta ord på det. Han sa att det är lätt att få bilder, men att vi kommer få allt det där också. Att hans bild, som jag ju vet, är från fotbollsplanen. Och så det klokaste: Att det nog är viktigt att ha de där bilderna.

Ja, som vi väntar på att få användning för grejerna i den där prickiga lådan.  

Hokus pokus

Jag var på en slags hälsomässa med min mamma i dag. Det var lite trevliga "hokus pokus"-grejer som tarotkort, seanser, healing och krimskrams. Jag gillar sånt där och bestämde mig för att bli spådd. Men jag tycker inte att hon var särskilt bra på det hon gjorde.

För mig känns det inte naturligt när den jag spår mig hos ställer en massa frågor. Det känns som båg. Personen ska på något sätt kunna ge mig svaren ändå. I slutet frågade jag ändå om hon såg några barn. Och det blev tvärt nej, "inte på väldigt länge". Det var 200 kronor i sjön, tänkte jag efteråt. Jag tror att hon tyckte att jag ser rätt ung ut (häromdagen presenterade sig nya grannen för mig och undrade om mina föräldrar var hemma).

Men, men. Jag hittade ett par fina stenar, som inte känns som två tior i sjön. Även om de inte hjälper oss på traven så gillar jag tanken på att ha två turstenar. Den ena sägs "hjälpa oss med våra önskningar" och användas "mot barnlöshet" och den andra stenen ger "styrka och mod". De kanske hjälper för oss ungefär lika bra som ägglossningstesterna gjort. Men jag tänker att det är trevligt med en liten "hålla tummarna"-känsla i byrålådan.

Yeah ...

Hur jag känner när jag loggar in på facebook:

Källa: http://memegenerator.net

Nedräkningen kan börja

Vi, eller mest jag även om min man bidrog med den lååå-ååå-åånga rubriken "Nedräkningen till början på resten av våra liv", har gjort en slags IVF-nedräkning.
Kalendern, eller schemat om en så vill, hänger på kylskåpet och visar när det troligen är dags att börja med nässprejen. Varje dag får man sätta ett kryss. På vägen finns, på några ställen, lite peppande ord, medkänsla och glada utropstecken.
Sedan har vi, eller okej, mest jag, bestämt att när det är 50 dagar, 40 dagar, 30 dagar, 20 dagar och 10 dagar kvar så ska vi göra lite speciella grejer. Det blir att gå på bio, käka ute, äta hotellfrukost, ge varandra varsin liten present och slutligen ha picknick. Lite extra märkvärdigt ska det väl vara att räkna ner till IVF:en när det känns som att det är en sådan fasligt lång tid dit.

55 days to go!

En sådan dag

I dag är en sådan dag när juli känns långt borta. Alldeles för långt borta. En dag när två månader är detsamma som eoner av tid. Men jag antar att i dag är en sådan dag när till och med en vecka kvar till behandling hade känts som en evighet.

I väntan på juli

Tick tack, tick tack. Livet rullar på. Jag har klippt mig kort och köpt en ny cykel denna ljuva, lediga helg. Vi väntar fortsatt snällt på att det ska bli juli. Jag tror att vi båda två har accepterat, eller i alla fall är i en sådan fas, att tiden inte går fortare av att sitta stilla och titta på klockan. Vi ba' kör. I kväll blir det lite mellofest hemma hos en kompis. Imorrn blir det kanske en cykelutflykt. Vi låter klockan gå.

Gästblogg II: Det skulle inte bli så här

Min man gästbloggade ju härom veckan på begäran av mig. Han tyckte nog det var rätt skönt att skriva av sig för nu har han skrivit mer, helt på eget bevåg. Kanske tänker han som många andra män, kanske inte. Mycket av det sköra han berättar, hade jag ingen som helst aning om innan han gav mig texten.

Det skulle inte bli så här. Jag ville aldrig ha barn. Det var jag länge helt säker på. Nu har saker och ting förändrats när jag och min fru i över två år försökt att bli med barn.

När jag var yngre upplevde jag nästan en rädsla över att vara nära små barn, bebisar. När mina mostrar stolt ville visa upp mina nyfödda kusiner och förväntansfullt undrade om jag ville hålla i underverket gjorde jag allt för att komma på en anledning att slippa. Jag lyckades inte alltid. Ibland tog mitt förråd av ursäkter slut och jag tvingades att hålla bebisen. Med utsträckta armar och en obekväm min höll jag ut, men bara en liten stund. Det kändes så onaturligt. Allt jag ville var att lämna tillbaka kusinen till någon som såg tjusningen i det lilla livet. Jag tror att osäkerheten jag kände kring små barn länge präglade min negativa uppfattning om att vara förälder. Nu har jag väntat nog. Jag är redo att skjuta en barnvagn framför mig, byta blöjor, få alldeles för lite sömn och hålla i ett barn på ett normalt sätt.

Jag har börjat fantisera om hur mitt och min frus liv kommer att förändras när barnet väl kommer. Kommer jag fortsätta att tillbringa på tok för mycket tid framför datorn? Förmodligen inte. Kommer jag att förändras? Med all sannolikhet. Jag ser fram emot att skjutsa mitt barn till fotbollsträningen, förutsatt att vilja och intresse finns hos barnet. Just den framtidsbilden kommer ofta tillbaka, förmodligen beror det på att fotbollsträningarna är några av mina egna lyckligaste minnen sedan jag var barn. Det var då jag fick chansen att vara med min pappa och jag hade hans fulla uppmärksamhet. Det symboliserar lycka för mig. Nu tänker jag på att jag vill uppleva samma sak igen, men från den andra perspektivet.

Förändringen fanns bara där en dag för drygt två år sedan. Jag kommer inte ihåg hur diskussionen pågick, men på något sätt kom jag och min fru fram till samma sak. Vi var båda redo att bli föräldrar. Förmodligen hade det växt fram gradvis, ändå minns jag att jag förvånades över att det kändes så självklart. Kanske är det så enkelt som att det låg rätt i tiden.

Vi hade båda fått tillsvidareanställningar och hade börjat leta efter hus. Förmodligen hade den lilla detaljen att jag hittat den person jag vill leva mitt liv med också med saken att göra. Kanske påverkades jag av att några av mina vänner låg i startgroparna att bli far och mor. Vid det tillfället var jag helt övertygad om att vi inom ett år skulle få en bebis, men det skulle visa sig att det inte var så lätt. Jag och min frus sorglösa och okomplicerade vardag blev komplicerad.

Varje månad var ett nytt misslyckande. När över ett år passerat började vi inse att allt inte stod rätt till. Något borde definitivt ha hänt. Vi spenderade en mindre förmögenhet på graviditetstest och ägglossningstest. Jag såg hur de negativa resultaten påverkade min fru, gråt avlöstes av tysthet. Det var som att förlora ett barn varje månad. Utåt visade jag inte mycket, sådan är inte jag. Men inuti kände jag hopplösheten av att inte lyckas. Jag slets itu av att inte kunna trösta min fru. Därför bestämde vi oss till slut för att söka hjälp.

Efter månader av tester, som inte visat mycket, ska vi efter sommaren påbörja så kallad IVF, provrörsbefruktning. Det kommer att bli fem månader av utmaningar för framför allt min fru. Hon kommer att försättas i några veckor av klimakterium och få ta nässprej – något hon hatar. Men det värsta av allt, både för henne och mig, är att vi tvingas att ta sprutor i magen varje dag i mer än en vecka. Vi är båda dödligt rädda på vassa nålar och har haft vår beskärda del av svimningar på grund av detta.

Nu är tanken att jag ska sticka henne i magen och när jag inte finns i närheten ska hon göra det själv. Det här är inget som kommer att stoppa oss från att slutföra behandlingen. Vi kommer att klara det här.

Öppenhet och sorg

Det har hänt något med min man. Jag vet inte om det är för att jag bad honom skriva om sina upplevelser av det här till bloggen tidigare, eller om det är IVF-mötet som fått honom att fundera mer över vår situation. Han har skrivit en text, som är så skör och så fin, till mig. Och han har lovat att jag får dela med mig av den till hela världen (nåja, den som halkar in på den här sidan).

Men jag vill ha den för mig själv en liten, liten stund först. Den innehåller så många känslor som jag inte visste att han bar på. Jag kan inte läsa den utan att gråta, för jag blir alldeles rörd över att han delar med sig av sina tankar. Han säger att han tycker det är lättare att skriva än att prata och jag är så glad över att han har hittat ett sätt att uttrycka sig, sina känslor, på.

Det har hänt något med mig, också, vill jag bara berätta. Det har hänt något med den sorg som bott i mig det senaste året. Ni vet, den där långsamma sorgen som ibland krymper och ibland växer. Men så häromdagen upptäckte jag att sorgen inte bara minskat, utan verkligen lämnat min kropp. Och jag känner att jag är jag igen. Var det så här det är att leva utan en gnutta ledsamhet i bröstet? Att känna idel lycka för en stund. Det är som att stegen är lättare, som att skrattet finns närmare. Plötsligt en vardag hittade bara glädjen hem igen.

Och jo, visst var det den dagen som vi var på vårt första IVF-möte, faktiskt just innan, som sorgen lämnade kroppen. Först förstod jag inte vad det egentligen var som hände, varför jag kände mig så konstig, men sedan visste jag att det var sorgen som lämnat mig. Visst förstår jag att den kommer komma tillbaka då och då, sådant är ju livet. Men när man burit sorgen med sig hela tiden under ett år, så är det så otroligt skönt att veta att det går att leva utan den.

IVF-mötet är givetvis inte enda anledningen till att det här kunnat hända. Jag tror att det finns tre väldigt avgörande orsaker:
1. Min underbara man, med ett tålamod av guld.
2. Att jag ansträngt mig för att skaffa mig vänner i min nya hemstad.
3. Att jag har hittat en gemenskap i Korpen-volleyboll.

PS. Jag grät inte en enda gång(!!!) under IVF-mötet. Både jag och maken var mäkta förvånade, ja nästan fascinerade, över det efteråt.

Why mensen, why?

Tack för all pepp, fina ni!

I dag var ju då Dagen. Jag vet knappt var jag ska börja. Men jag kan nog börja med att säga att både jag och min man kände väldigt fort att vi har hamnat i trygga händer.

Innan vi kom till IVF-kliniken var jag inställd på att jag nog halvt skulle bryta ihop om vi inte fick börja behandlingen snart. Men det har förändrats. Jag bröt inte ihop när jag fick veta att vi kommer att göra det långa protokollet och att vi inte kommer inte att hinna med det innan kliniken har semesterstängt. I stället får jag börja med nässprejen i juli, under semesterstängningen, innan vi fortsätter med sprutor och äggplock i augusti.

Nu fiskar jag efter fördelar med att vänta här, men jag tänker dessutom på att jag nog kommer att hoppa in som chef i juni och då snackar vi små möjligheter till flex och frånvaro. I augusti däremot har både jag och mannen semester. Men när jag hörde på dem att vi nog, kanske, möjligen inte hinner innan sommaren så ville  nog, kanske, möjligen den lilla djävulen inom mig löpa amok. Hiva ner stolar, svinga mellan takbjälkarna och fly ut genom fönstret. Skrika "Why mensen, whyyyy?!!" och fula ord och avsluta med ett förtvivlat vrål.

Men, nej. Jag köper deras förklaring. Min mens är nu och därför kommer vi i gång alldeles för sent med behandlingen, som vi kanske dessutom tvingas avbryta för att kliniken tar semester. Framför allt har vi förtroende för dem. Det känns viktigast för oss. Jag är bara så glad att äntligen vara i gång, även om det blir en lite lång paus. Men vis av erfarenhet vet jag att våren kommer att rusa i väg.

Det känns som att jag fortfarande har en massa inom mig att berätta, men jag tror att berättelsen stannar här för i dag.