Ny bok i hyllan

En rar vän har lånat ut en bok till mig. Den heter Jag önskar dig ett vackert liv och innehåller brev från sydkoreanska biologiska mödrar till deras barn. Den ska jag ta tag i ikväll. Det ser jag fram emot! Men först något Vänneravsnitt och ett glas rött med maken.

Tandis skippar kallpratet

Jag var hos tandläkaren igår och noterade att det är skönt att där inte blir samma kallprat som hos frissan eller gynekologen.

Hos frissan blir det ju lätt: "Jaha, har du barn då?", "Åh, inte? Barn som är så underbara!". Ridå. Hos gynekologen blir det ju naturligt att prata om på ett annat sätt, att berätta att man genomgår ivf etc när hon ändå kikar i muffen. Hos tandläkaren är munnen bara full med mojänger och man får inte fram ett ord ens om man skulle vilja. Skönt!

Fast barnlösheten kom på tal ändå hos tandis eftersom jag var tvungen att uppge om jag äter någon medicin just nu. Och så snart jag nämnt progesteronet och ivf:en märkte jag att tandläkaren (eller okej, tandhygienisten) hade en fråga hon inte riktigt ville ställa. "Ähum, ja inför röntgen måste jag ju då fråga om du är gravid. Fast det gissar jag att du ... inte … är då?"

Hm, hamnar män i dessa situationer jämt och ständigt? Måste komma ihåg att fråga maken.

Imorrn ska jag laga ett pyttelitet hål. Trist, men väntat då jag inte besökt tandläkaren på över tre … okej fem … okej, okej ... sex år. Det kom lite lathet emellan. Mitt första hål någonsin.

I kvinnokroppen

I bokhyllan hemma hos min farmor fann jag Se människan med bilder av Lennart Nilsson, som ju också gjort den helt otroliga Ett barn blir till. Se människan har gjorts i samarbete med Jan Lindberg.
Här syns kvinnokroppens progesteron i kristalliserad form. "Progesteronet gör allt för att skydda det eventuellt befruktade ägget. Det ökar livmoderslemhinnans äggvänlighet genom att förtjocka den och stegra dess blodförsörjning", står det i boken.

Bilden av det rosa fluffet visar äggledartrattens mynning. Man kan knappt begripa hur vacker det kan vara i människokroppen! Visst, det finns lite nasty grejer däri också. Men detta. Det ser ju ut som en skir blomma.

"När follikeln mognar och ägglossningen närmar sig sveper äggledartratten fram över follikeln. Den täcker området och fångar upp äget, när det kommer ut", berättar boken.

Det kom ett brev ...

Jag och min man diskuterade januari och februari häromdagen och kom fram till att det till stora delar är två månader man inte skulle ha något emot att sova sig igenom.

Men i dag kom ett brev som kändes kul att öppna. Det innehåller information om föräldrautbildningen! I dag är det tre veckor kvar tills den börjar. Det ser vi förstås fram emot. Det enda kruxet är att det är skid-VM i Falun samtidigt och tågen går inte särskilt kul tider så vi måste nog ta bil. Och det blir några Falunvändor i och med att vi kör i gång med ivf:en i mitten/slutet av februari. Hej och hå. Men det där löser sig! Trist att de inte anpassar VM efter vårt privatliv bara, hehe.

En öppnad dörr

Om jag inte missminner mig finns fem auktoriserade adoptionsorganisationer i Sverige varav en, Ffia, håller på att avvecklas. Av de fyra som kvarstår är det en som inte varit aktuell för oss, La Casa, än så länge. Då kvarstår tre och de står vi i kö hos. För mig är det helt otroligt att en av dessa tre, nämligen Barnens vänner, råkar ha sitt huvudkontor utanför Piteå i Öjebyn, med sina 4000 invånare. Varför då?

Jo, för det är där som min pappa bor. Det var inte därför som vi åkte uppåt, det har varit planerat sedan länge. Men nu när vi ändå var där så kände jag att vi var tvungna att spana in organisationen. Det skulle visa sig att den ligger fem minuters promenad från området där jag lärde mig cykla och där jag vistats stora delar av barndomens ferier (hos farmor och farfar).

Jag och mannen knatade helt sonika mot Barnens vänners kontor. Utan föranmälan eller koll på öppettider. Vi stod utanför en liten stund och undrade om vi skulle tordas gå in, det såg lite ensligt ut. Men så gick vi in i trappuppgången och öppnade kontorsdörren. En vänlig kvinna lyfte blicken från datorn och lyste upp när vi berättade varför vi kommit dit. Ytterligare två kvinnor kom fram och presenterade sig och var jätteglada att se oss. "Vi är mest vana med att det är brevbäraren som kommer hit". Haha. Lika glada var vi och kaffe bjöds det på, dessutom.

Det var så himla varmhjärtade personer där som berättade om hur de jobbar, pratade om de olika länderna och svarade på alla frågor som vi hade. Wow, alltså! Jag gick som på moln därifrån. Min man var givetvis också glad, men han har en lite mer laid back profil.

Efter besöket kändes det som att det här med adoption inte behöver vara så himla svårt, när det finns proffs som hjälper en. Att vi kommer att hitta svar på vägen och att även om det är en bit kvar så finns där ett spirande hopp. Jag är så glad att vi öppnade den där dörren!

Tips på adoptionsbloggar

Jag har ombetts att tipsa om några bloggar som handlar om adoption och även om jag är sämst på att lägga grejer på minnet så gör jag det gör jag förstås gärna. Många adoptionsbloggar slutar ju tvärt, oftast lyckligt. Men jag är så där att jag läser från första inlägget och scannar mig fram till sista inlägget. Det innebär att jag ibland är sämst på att lägga bloggar på minnet, men jag samlar i alla fall fyra länkar här så får jag försöka återkomma i ämnet så småningom. Sedan kanske någon i kommentarsfältet har bra exempel på aktiva eller (numera) inaktiva bloggar?

En given blogg för mig att plöja igenom är minlängtanefterdig. Anna och hennes man Anders var med i TV3:s dokumentärserie Drömmen om ett barn. Efter många ivf-försök gick de vidare till adoption och det är så spännande att följa deras resa som nu slutat lyckligt.

I En klassisk svenska 2.0  berättar Monica om sina tankar kring att vara adopterad.  Det är spännande att hon i början av bloggen, som startades i oktober, inte har tänkt särskilt mycket på det här med att hon är adopterad från ett annat land till Sverige. Medan hon senare i bloggen kommer på sig själv med att reflektera över det. Kloka tankar i en trevlig och rolig blogg!

En gullig grej som Misshultgren, som är mitt i adoptionsprocessen tillsammans med sin man, gör är att de inhandlar "månadens sak" till sitt blivande barn.

På en blogg som heter Adoptionsbloggar finns en hel del bloggar i ämnet.

Det här inlägget är förresten tidsinställt i och med att jag och maken just nu befinner oss norröver för att hälsa på min pappa och min farmor!

Sidospår är viktiga spår

Två nära vänner till oss gifter sig i sommar. Jag blev helt till mig när jag fick veta att han hade friat till henne! Självklart hade min man "glömt" att fråga om viktiga detaljer, så som "gick du ner på knä?", "vart var ni?", "kom några tårar?" etc. Så jag fick ta tillfället i akt nästa gång han pratade med barndomsvännen och intervjua dem via högtalartelefonen.

För några vecka sedan tillfrågades min man att vara bestman på deras bröllop och jag blev alldeles rörd. Inte för att det kändes helt oväntat, kompisen var bestman på vårt bröllop, men för att den vänskap min man och hans vän har är något så sällsynt. De har varit bästa vänner sedan vaggan, genom grundskolan, fotbollen, gymnasiet fram till i dag. Det är något stort och vacker i det. Sedan är jag så glad att få en inblick i deras vänskap och att jag vunnit två nya vänner.

Det blev lite sliskigt här, så jag tänkte komma till poängen innan det blir värre: Jag ska vara toastmaster på bröllopet! Egentligen blev både jag och maken tillfrågade. Men medan jag kände direkt JA … så kände han direkt NEJ. Nervositet och att inte kunna slappna av hela kvällen gjorde att han inte vill vara det. Jag sa att jag vill vara det ändå, antingen själv eller tillsammans med någon annan. Så nåt av det blir det!

Vad har detta med barnlöshet att göra? Inte särskilt mycket, skulle jag säga. Men: Det känns så himla kul att ha något annat än adoption/ivf/barnlöshet att lägga tid och planering på. Så nu består mina googlesökningar till (nästan) lika stor del av toastmastertips som adoptionsinfo/erfarenhet av tredje ivf-behandling.

Ett efterlängtat besked

Ni vet när man väntar och väntar och väntar på att få ett efterlängtat telefonsamtal eller mejl? Man hoppar till när det är ett nummer man inte känner igen, eller när datorn blippar till. Och aldrig är det rätt person som hör av sig. Bara telefonförsäljare eller spam. Och så börjar man (nästan) sluta längta för att man glömmer bort det.

Så då tänker man inte så mycket på när mejlkorgen visar att där finns ett nytt mejl. BAAM! Tror ni jag blev alldeles till mig när vår kontaktperson på familjerätten hade mejlat vid lunchtid i dag? Ooh, ja! Hon skrev att det finns plats för oss på föräldrautbildningen som drar i gång i mitten av februari och att utbildningen är dagtid! Vi behövde inte någon betänketid utan tackade ja direkt. Det är sju kurstillfällen, tre timmar per gång. Kravet är att vi är där minst fem gånger, men vi ska givetvis försöka att vara där varje gång.

Inför detta har jag bara tänkt på att jag är så glad över att vi äntligen kommer någon vart i vår process. Jag har bara sett det som ett delmål. I kväll började jag tänka på att det här faktiskt innebär att vi kommer få tillfälle att träffa fler par. Det blir första gången i den barnlösa processen som vi faktiskt får prata, utanför nätet, med par som flera av dem troligen går igenom en process som är rätt lik vår.

Det är sällsynt. Ivf:en är ju väldigt sluten på det sättet. Man hejar på varandra i väntrummet, ibland. Ibland orkar man inte. Vid andra försöket delade vi vilorum med ett annat par, då presenterade vi oss för varandra kort och berättade vilket försök det var. Men inte mer. Det är sådana anspänningar att fokusera på annat än varandra och den uppgift man har framför sig. Man är ju inte direkt där för att kallprata. Det här kan nog bli väldigt annorlunda. Det är ju som upplagt för diskussioner och känslor, tänker jag. Men vi får se! Jag är sjukt peppad i alla fall. Absolut, i första hand ser jag fortfarande detta som ett delmål. Men jag hoppas att vi kan få ut något bra av det på köpet.

En mosters tankar

I mars månad blir jag moster är det tänkt. Eller, det är mitt kusinbarn som väntas komma till världen. Men hans/hennes mamma är som en syster för mig och det är självklart att vi blir mostrar till varandras barn.

Det känns så otroligt stort. Jag var en av de absolut första som fick veta i somras. Och även om hon var överlycklig när hon berättade, så visst var en bit av min kusin rädd för hur jag skulle reagera. Men det var bara glädjetårar. Även under hösten har hon varit orolig att jag ska känna att det är orättvist. Det gör ont i mig att hon ska behöva känna så, för det finns inte en bit av mig som är avis. Vi vill ha vårt barn, inte deras.

Visst kan vi skoja om att andra tränger sig före i "skaffa barn-kön" och jo, jag har brutit ihop över en del graviditetsbesked. Men handen på hjärtat så har det aldrig känts så, inte ens litegrann, med henne. Den enda sorgen är att om vårt första ivf-försök hade lyckats, så hade vi haft jämnåriga barn så när som på två månader. Att hon äntligen ska bli mamma är en av de största händelserna i mitt liv och jag längtar så efter att bli moster.

Vi har inte setts och kunnat kramas sedan hon fick beskedet vilket känns helt sjukt. Jag kommer troligen inte ens ha sett henne som gravid, vi har 100 mil till varandra så det är inte direkt nästgårds. Men jag längtar efter att få träffa mitt kusinbarn en massa i sommar. Det viktigaste med min semester, är att anpassa den efter att få ha honom (vill jag säga, men kan vara henne) i min famn. Stryka honom över kinden och byta blöjor medan hans föräldrar får ta igen sig. Det ska bli så spännande att han blir en del av våra liv. En helt ny medlem i släkten.

Jag brukar inte köpa och ge barnkläder förrän barnet faktiskt kommit till världen. Men denna gång känns det som min chans att vara involverad 100 mil bort. Det är också ett sätt för mig att få den där berömda polletten att verkligen trilla ner. JAG SKA BLI MOSTER! Så tidigare i veckan gjorde jag faktiskt slag i saken och köpte några plagg. De ska jag skicka till hans mamma i morgon, hon går på havandeskapspenning från och med onsdag. Så jag tänkte att hon har något att tvätta och vika in i garderoben då. Yttepyttesmå, söta kläder. Tänk att en av mina absoluta favoritmänniskor snart är mamma.

Ooops ...

Tidigare i veckan glömde jag för första gången att ta min "äggförstärkare" på kvällen. Jäklar, alltså. Men jag känner mig lugn, att missa en är ingen katastrof som kommer att vara avgörande. Så hade jag inte känt i början av denna process, kan jag lova.

Snabba puckar och långbänk

Jag är imponerad av hur snabbt adoptionsorganisationerna snappat upp sina två nya medlemmar. Igår kom en pärm från Barnens vänner. Den innehöll en hel del information och kontaktuppgifter men också tomma försättsblad som vi kan få användning av senare i processen. Barnen framför allt har skickat ett brev, med information om att vi kommer få mer material senare och från Adoptionscentrum har vi fått ett informativt välkomstmejl.

I dag ringde jag familjerätten i vår kommun för att trycka på lite och fråga om föräldrautbildningen som påbörjas i mitten av februari. Hon var lite frustrerad över att ännu inte ha fått tag i den person som ansvarar för utbildningen, hon ska ha kommit tillbaka till jobbet i onsdags. Men jag misstänker att har man just kommit tillbaka från lång julledighet så har man en del mejl/mobilsvar att beta av. Det känns ändå trist att inte veta hur det blir eftersom att vi lämnade in de papper som krävs redan i början av december. Vi vet lika mycket nu som då.

Eller, lite till vet vi. Veckan innan jul fick vi reda på att tolv personer är, var, anmälda till föräldrautbildningen och de tar in femton. Vi är inte anmälda ännu, så det skulle kännas lite snöpligt om vi blir utan plats. Dessvärre vet vi inte heller om det blir utbildning på förmiddagstid eller eftermiddagstid. När jag var i kontakt med föräldrautbildningen i november sa de att det troligen skulle bli förmiddagstider denna gång och vi kunde inte vänta längre utan var tvungna att stuva om mannens schema anpassat efter det. Om utbildningen nu sker på eftermiddagen kommer inte det kunna ändras tillbaka. Då får vi antingen se om det går att lösa med flex/semester, vilket kan bli svårt, eller om vi då blir tvungna att anmäla oss till en annan utbildning i en annan stad och då betala hela kalaset
själva. Hoppas då att vi kan hitta en inte alltför kostsam intensivutbildning.

You gotta love to köa ...

Jag fick frågan vad det innebär att stå i en adoptionskö. Jag har ju bara varit i svängen några dagar, men benämns redan som expert av maken. Hähä. Så jag ska försöka bena ut begreppet på bästa pedagogiska sätt.

När jag säger att vi köar, så är det egentligen en slags förenkling av läget. Även om vi inte är aktuella för att börja adoptionsprocessen på riktigt, med hjälp av någon adoptionsorganisation, förrän vi blivit godkända av familjerätten i vår kommun så väljer vi att anmäla oss hos tre olika organisationer. Det är troligen i höst som kommunens politiker i socialnämnden, förhoppningsvis, kommer säga ja till att vi får adoptera.

En orsak till att det kan bli kö redan i Sverige hos organisationen, är om det land vi vill adoptera ifrån bara tar emot ett visst antal ansökningar per år från Sverige. Det datum när vi betalar in avgiften första gången blir vårt ködatum och avgör i vilken ordning vi sedan prioriteras när organisationen får skicka in nya ansökningar. Sedan är givetvis kön i det land man slutligen bestämmer sig för att adoptera ifrån ett kapitel för sig ...

Men back to Sweden:

Vi har blivit medlemmar hos den största organisationen, Adoptionscentrum. Dit har vi har betalat 2500 kronor i ärendeavgift och 475 kronor i medlemsavgift. Det innebär att vi blir adoptionssökande.

Samma sak gäller hos Barnen framför allt, BFA, dit vi betalat in ansökningsavgiften på 1800 kronor och medlemsavgiften på 425 kronor för att bli adoptionssökande.

Slutligen har vi blivit medlemmar i Barnens vänner, en lite mindre organisation. Att vara adoptionssökande samt medlem hos Barnens vänner kostar sammanlagt 2100 kronor i årsavgift.

De två avgifterna, som kan förändras, betalas en gång per år så länge som vi vill vara medlemmar och adoptionssökande hos organisationerna. För att vara adoptionssökande via organisationen, måste man vara medlem.

Vi kör väl en till ...

Hoppla, nu vart vi visst medlemmar och köande hos Barnens vänner också.

På onsdag hoppas vi att vår kontakt på socialtjänsten i stan ska ringa och säga att vi får gå föräldrautbildningen som startar i februari om vi vill.

I morgon är en stor dag ...

Gott nytt år på er, allihopen. Jag hoppas att ni haft en fin nyårsafton. Min man har jobbat både i dag och igår. Men på nyårsaftonskvällen var han ledig och vi hade en mysig kväll på tumanhand. Vid tolvslaget hade vi mjukisbyxorna på och skålade i champagne. Svårslagen kombination. Vi tog oss inte ens ut, tillsammans med två nyfikna katter tittade vi ut genom vardagsrumsfönstret på de vackra fyrverkerierna.

I morgon är ett stort datum för oss. Kanske inte just nu, men det kan spela roll senare i livet. Inbetalningsavgiften till Adoptionscentrum och Barnen framför allt betalas in. Det innebär att det är 2 januari som blir våra ködatum hos organisationerna. Vi funderar på att ställa oss i kö också hos Barnens vänner, men avvaktar någon månad. Det är stora utgifter bara att stå i kö, mellan 2500 och 3000 kronor per år och organisation. I det långa loppet spelar det givetvis ingen roll, knappt nu heller. Jag hade kunnat anmäla vårt intresse hos den tredje organisationen redan nu. Men en bit av mig tycker att det också känns lite konstigt. Att lägga ut över 8000 kronor inom loppet av några dagar på medlemskap och köplatser. Som att man kanske går för långt? Jag vet inte, allt det här är så nytt.

Jag har tänkt att man är ganska synkade när man adopterar, alltså jämfört med om ena partnern är gravid eller måste proppa sig full med hormoner genom sprutor. Men jag tror det dröjer ett tag innan vi är där, i den synkade fasen, om vi adopterar. Min man är fortfarande avvaktande och ser inte längre fram än här och nu när vi registrerat oss hos organisationerna. Medan jag … ja, jag har gått från att läsa in mig på allt material jag kan hitta hos de olika organisationerna till att sluka adoptionsbloggar. Vi har lite olika startsträckor, helt enkelt. Men i slutändan kommer nog jag sakta in och han komma ikapp.

När vi såg fyrverkerierna tänkte jag på att de senaste nyårsaftnarna har jag undrat lite pirrigt om vi kommer att bli föräldrar just det här året. Nu har jag intagit en mer långsam väntan. Jag tror inte att vi är föräldrar nästa nyårsafton och det är inte så mycket mer med det. Jag längtar verkligen näst intill ihjäl mig tills vi är där. Men vi har nog en bit kvar och det är okej. Helt okej. Jag måste bara hitta lite projekt, icke barnrelaterade, att sysselsätta mig med för att lura tiden litegrann ...