Att resa hem

Jag har medvetet väntat med att skriva om resan hem för att kunna sudda bort onödiga detaljer och istället behålla kärnan, det blir ett nog så långt inlägg ändå. Så jag hoppas lyckas någorlunda med det.

Mentalt är det oerhört svårt att förbereda sig för resan hem. Vi var väldigt inställda på att den långa flygresan skulle bli jobbigast för oss alla tre. Men vi sov faktiskt mer på vägen hem än dit! Det var i stället annat som blev tufft. Men låt oss ta dagen från början.

Vi checkade ut från hotellet i Tainan strax efter tio. Då hade Hanna Wei-Ching inte visat något intresse för att vila, som hon brukar, och hon var trött. Hon somnade i stället i taxin, just innan vi var framme vid tågstationen. Så det blev ingen långvila, vilket skapade en kedjereaktion av jobbigheter för Hanna.

Tågresan till Taipei var inte rolig alls för vår lilla tjej som förstås var trött. Stor del av tiden var hon otålig - och otröstlig. Det gick inte att göra så mycket annat än att försöka promenera runt med henne och åtminstone försöka trösta. Jag var nog nästintill ett nervvrak. Men då får man komma ihåg att vi ju bara hade känt varandra en vecka. I dag har vi en helt annan möjlighet att kunna trösta.

Väl framme i Taipei efter vad som kändes som en lång stund, men väl bara var en och en halv timme, blev det lite lugnare. Vi bestämde oss för att åka i princip direkt till flygplatsen i hopp om att Wei-Ching skulle finna ro där. Den korta tågresan dit var relativt problemfri. När vi kom fram blev det jobbigare. Hon var så trött, så trött, men kunde inte sova. Vi var också trötta och så visade det sig att vi varken skulle kunna checka in oss själva eller bagage förrän om två timmar. Pust! Som tur var fanns en food court. Men det gick ju så där att äta med vår lilla tröttmössa. Fullt i folk, allt bagage ...

Jo, jag var genomsvettig av allt bärande (vagn och sele ratades in i det sista) och jag grät faktiskt en skvätt av ren utmattning. Men till slut somnade Wei-Ching i selen en kortis och det gick att hämta lite energi även om det egentligen inte var tillräckligt för att orka vistas på flygplatsen så länge.

Så här i efterhand borde vi kanske antingen ha tagit rummet en dag extra och åkt senare till Taipei, eller bott på hotell i Taipei en natt och åkt till flyget därifrån. Men vi ville vara ute i god tid på grund av den långa resvägen och mastiga packningen och vi ville inte "bryta upp" och tvinga henne bekanta sig med ny miljö igen. Så jag vet inte vad som är bäst. Det gick däremot strålande att få med sig packningen överallt, måste jag säga! Det var ett orosmoln för mig innan.

Vi har blivit väldigt positivt överraskade av säkerhetskontroller, passkontroller och boarding i både Taiwan och Thailand där vi mellanlandade. Barnfamiljer har fått gå förbi kön nästan överallt. Så var det inte när vi genomsvettiga skulle igenom passkontrollen på Arlanda, kan jag säga ...

Hanna sov en kortis i slutet av första flygresan, så jag trodde Bangkok-Arlanda skulle vara kört. Men hon sov - hör och häpna - åtta timmar!! Hon låg i min famn och sussade så sött. Hon var så glad när hon vaknade men sedan var de sista 30 minuterna panikartade för henne. Då fick jag inte vara uppe och gå med henne, vilket hon verkligen hade behov av och hon skrek hjärtskärande under hela tiden. Vi kände oss förstås som jordens sämsta föräldrar men det gick inte att få kontakt med henne och skänka henne tröst. Det var bara att härda ut.

Så snart man fick stå upp med henne efter landning var det hellugnt. Men den där sista halvtimmen ... så tufft för oss alla tre, men givetvis främst för vår lilla Wei-Ching.

Efter den låånga kön i passkontrollen var det en helt slutkörd, svettluktande familj som mötte en stor, fin, välkomstkommitté på Arlanda på lördag morgon klockan 07. Jag minns kramar och glädje men knappast något av det som sades. Min gråtande mamma var den första jag kramade. Det var Tobias som bar Wei-Ching, en sådan där detalj jag funderat över innan hur det skulle bli, och jag som drog bagagevagnen. Efter en stund kom hon över i min famn och somnade, ovetande att den stora uppståndelsen ju var för henne.

Tobias, jag, nyblivna mormor
och vår lilla plutt!

Efter kanske 30-40 minuters kramkalas och presentutdelning tog vi oss mot parkeringen och bilen. Däri hade våra nära och kära lämnat massäck och matlådor. Det var likadant när vi klev in genom dörren hemma. Mer än guld värt att slippa tänka på det. Vi orkade ju knappt hålla oss vakna!

Jag vet att många som adopterar upplever att anhöriga inte visar engagemang i det barn som kommer till familjen. Det blir inte presenter alls, trots att en nyfödd alltid får av dem som i dessa fall inte ger. Vi har verkligen inte upplevt något sådant utan istället överösts med engagemang, kärlek och gåvor. Det värmer mammahjärtat något så oerhört.

Bokslukardags

Tobias har installerat en toppenbra app till mig! Bookbeat. Så skönt (och smiiidigt!) att lyssna på ljudbok i mobilen. Det funkar inte riktigt att läsa "som vanligt". Just nu lyssnar jag på Mats Strandbergs skräckis "Hemmet" som var lite seg i början men verkligen börjar ta sig.

Packlistan till Taiwan

Det kom önskemål om en packningslista, så jag försöker stolpa upp den något sånär här. Håll till godo. Jag har ju säkert missat ett gäng grejer. Men fyll gärna på med egna förslag i kommentarsfältet!

Det här är vi glada att vi hade med:

• Skötväska
• Bärsele
• Kamera (även om vi fotade främst med mobilen)
• Surfplatta med några gratis barnappar
• Några presenter till barnhemmet etc.
• Ur "miniapoteket": Febernedsättande, handspritservetter, plommonpuré, plåster, zinkpasta, våtservetter, barnolja
• Plastskål att äta ur för Hanna samt tesked för mat och medicin
• Ett blöjpaket (vi köpte ytterligare ett, men fick dessutom ett från barnhemmet så det hade inte behövts)
• Tunna barnkläder i varierade storlekar
• Leksaker - förstås! Pekböcker, kritor och ritblock och gosedjur ...
• Klämmisar, klämmisar, klämmisar och pulvergröt
• En adapter
• Anteckningsblock och penna
• Sparat tomrum till vägen hem! (blöjpaket hjälper ju till med det, tips från annan mamma)

Det här kom inte till användning - men kändes nödvändigt att packa ned:

• Ur "miniapoteket": Näsdroppar, febertermometer + febernedsättande (för barn), Imodium, vätskeersättning, kompresser, skavsårsplåster
• Liten fleecefilt
• Liten termos (för att kunna fylla med varmt vatten)
• Badkläder
• Nappar
• Lite tvättmedel

Det här hade vi klarat oss utan:

• Vidvinkelobjektivet till kameran
• Två nappflaskor (vi fick tre i olika storlek från barnhemmet, men var ju svårt att veta innan)
• Hade räckt med ett par långbyxor + en långärmad tröja till Hanna
• Jacka, mössa och pyjamas till Hanna var onödigt
• Barnhörlurar
• Böcker, haha. En hade väl räckt
• Korsordstidningar. Really? En hade räckt
• Sulkyvagn tog vi inte med oss, utan köpte en för några hundralappar på plats (och lämnade kvar på Taipeis flygplats ...)

Det här borde vi haft med oss:

• Vårt porträttobjektiv till kameran
• Smal diskborste + en pytteliten flaska diskmedel till att diska ur nappflaskorna (slippa köpa hel flaska)
• Soppåsar! (att lägga blöjor i)
• Några fler klädesplagg till oss - att tvätta var ju bara att glömma ... 
• En selfiepinne! :)

Stor del av packningslistan ska vår adoptionsorganisation Barnens Vänner ha credd för!

Sånt vi trodde innan föräldraskapet ... del ett

Jag trodde att ...

• ... jag skulle orka bry mig om att välja bort rosa kläder pga. så himla anti de polariserade stereotyperna rosa/blått. Nej, jag har inte köpt några helrosa plagg eller prinsesstryck. Men Hanna har ofta rosa, tillsammans med andra färger, på sig. Vi "stereotyp"-kompenserar ju i alla fall med blå gympaskor, hehe.

• ... jag skulle vara en hönsmamma. Det känns i alla fall inte som att jag är det utan jag känner mig oftast rätt "laid back" - och det gör mig väldigt förvånad! Jag låter henne oftast springa runt, gå i trapporna (med viss hjälp), plocka bland kastruller, porslin och i skafferi, klättra på möbler, äta själv etc. utan att flåsa henne i nacken eller mosa maten till puré. Hon klarar utmaningar alldeles galant och hon växer så av det! Ja, hela hennes värld växer.

Tobias trodde att ...

• ... han skulle orka bry sig om Hanna kladdade ner sina kläder "med flit", att det var nåt att sätta stopp för vid matbordet. Tror ni han brytt sig? Haha. Tur det finns tvättmaskin - och en fylld garderob.

Hanna har hittat ett skåp att undersöka.

Att trolla fram smultron

Eftersom Hanna visat en del tecken på otrygghet de senaste dagarna, igår är jag ganska säker på att hon drabbades av nattskräck till exempel, så bestämde vi oss för att bara jag åkte och träffade släkten i Sala i dag mest för att säga hejdå innan de reser hemåt igen. Vi behöver "stänga in oss" så mycket vi orkar och förmår igen. Det är mysigt också, förstås, att vara bara vi tre. Men det är många som vill umgås och det vill självklart vi också. Men att vår lilla tjej mår bra är givetvis viktigast.

Jag och Hanna Wei-Ching har varit ifrån varandra två gånger tidigare, under hela tiden som vi varit tillsammans. Första gången var när jag hämtade pizza som vi beställt, det tog väl 15-20 minuter. Andra gången var när jag köpte ett regnställ till henne via privatannons och även svängde förbi och köpte kattmat, det tog runt 45 minuter.

Det här kändes konstigt att det bara var en "nöjestripp" och jag ville nästan vända om för att jag kände som att en av oss var på fel ställe när vi inte var tillsammans. Men så är det ju så värdefullt att Hanna och Tobias får egentid tillsammans. Det blev en ganska snabb vända eftersom släkten ville dra på utflykt. Efter drygt två timmar var jag hemma igen. Men det var fint att få surra lite och säga hejdå.  I bilen på väg dit stängde jag av radion! Men hemåt var jag lite rastlös och otålig, så jag ville inte sitta i en tyst bil.

En vanlig syn. Vår lilla Hanna letar efter smultron.

När Tobias kommer hem från jobbet brukar jag försöka tajma in att vi möter honom i dörren, ofta efter att ha spanat efter honom i fönstret, och så hade vi tänkt göra nu. Men jag glömde ringa, haha. Så jag fick ringa när jag satt i bilen på uppfarten. Vi var nog lika glada båda två att ses igen, jag och Hanna Wei-Ching, kändes det som. Hon gjorde med mig som hon brukar göra när Tobias kommer hem, pekade på bilderna på sig själv i hallen. Jag höll på att smälta av kärlek.

När kvällen fortskred var det främst pappa hon tydde sig till! Det brukar vara tvärtom annars och därför var Tobias lite nervös innan. Jag kände mig inte nervös över den biten, eftersom hon ju "borde" välja pappa om mamma inte är där. Han hade inte behövt vara nervös heller. De hade en jättemysig eftermiddag tillsammans. Tobias höll mig uppdaterad med bilder och det var skönt att få se att allt var "som vanligt". De hann också videoringa och då började Hanna spralligt leka tittut med mig! Så som vi brukar, med snuttefilten. Det värmde mammahjärtat.

En sådan "som vanligt"-grej är för övrigt att hon letar efter smultron i vår trädgård. Problemet är ju bara att hon redan ätit upp alla. Ja, förutom några få omogna då som hon kan vänta in. Men det är så charmigt när hon går tillbaka efter tio minuter till smultronstället och verkar tänka "Nä, det var märkligt. Inga smultron nu heller". Så tar hon ens hand och vill att man ska hjälpa henne att leta. Då brukar jag säga, att "Mycket, ja, nästan allt, kan mamma göra för dig älskade Hanna Wei-Ching. Men trolla fram smultron, det kan jag inte". Så går vi mot sandlådan i stället.

Russinen ur kakan

Det händer ju saker hela, hela tiden! Så jag försöker väl punkta upp lite för att ge er russinen ur kakan:

• Hannas första midsommar firades med långväga släktingar! Mest magiskt är nog att hon och ett halvår äldre sysslingen äntligen fått träffas i dagarna tre. Jobbigast såhär i backspegeln är att vi nog varit för sociala för Hannas bästa känns det som och behöver bromsa lite innan det går överstyr. 

• Blev vår första midsommar som jag fantiserat om? Haha, verkligen inte! Älskade lilla barn. Som jag fick jaga dig i folkmassan och hålla dig borta från vatten, spännande hundar och andra barns klämmisar. Inte blev det någon krans på huvudet eller dans runt stången. Men roligt hade vi!

• Apropå jagandet ... Jag har gått ner sex kilo sedan jag blev mamma! Visst fanns och finns det att ta av, men ändå ... Det säger väl lite om hur aktiva dagar vi har? Och att jag inte direkt hinner njuta av måltider ...

• Nu är äntligen pappa hemma med oss om dagarna - i åtta veckor!

• "Vad säger hästen?" frågar vi och får det gulligaste gnägget till svar! Men frågar vi om andra djur går vi bet än så länge ...

• Att äta från mammas tallrik, med mammas gaffel, är allra godast. Ja, det var de där sex kilona, hehe ...

• Som en blixt från klar himmel: Hanna tycker plötsligt om bärselen! Ja, den är till och med älskad skulle jag säga. Så pass att det ofta finns risk för gallskrik när mamma försöker knäppa upp den. Så vi har gosat mycket med den - och samtidigt fått gräset klippt med handjagare, diverse hushållssysslor gjorda etc. Heja!

• Hanna har äntligen fått sina fyra sista siffror från Skatteverket! Äntligen dags att kontakta tingsrätten.

Hej så länge! Nu måste jag verkligen sova.

Nöjd mamma och dotter
som just klippt gräset tillsammans.

Vi tar igen förlorad tid

Svårt att finna tid till bloggande just nu. Det är ju ingen liten sovande bebis jag har hand om utan ett 19 månader ungt yrväder som sover högst 1,5 timmar middagsvila. Jag somnar sällan långt efter henne på kvällarna heller och så är hon förstås vår väckarklocka!

Jag som är så van att prata i telefon länge och väl får bara glömma det just nu och det göe ju absolut ingenting. När hon är vaken vill hon oftast ha min fulla uppmärksamhet och det är förstås aå det ska vara. Vi har mycket förlorad tid att ta igen. Jag brukar tänka på det när jag bär henne tätt, vilket ju är väldigt ofta, att vi kommer ikapp att lära känna varandra.

Hon har ju inte legat i min mage (d'oh), men när hon ligger på den nu så stryker jag hennes rygg och tänker på just det. Att nu är hon här och vi får vara väldigt nära hela dagarna. Hon är som en del av mig, av min kropp, när vi har de där stunderna stora delar av dagen. Det är nog svårt att jämföra med om hon kommit magvägen. Då kanske hon gått på förskola nu och antagligen inte behövt tanka lika mycket närhet.

Utvecklingen går i ett högt tempo. Hon förstår så mycket! I dag frågade jag "Var är ..." om grejer i en pekbok och visst tusan prickade hon rätt på såväl bil och strumpor som äpple och boll. Hon pratar inte mycket ännu, mest sitt eget babbel och de ord vi hört henne säga sedan starten men vad hon suger åt sig som en svamp.

Jag pratar hela, hela tiden med henne. Det leder till lite fundersamma blickar i affären ibland men jag skrattar bara.

Nu ska jag sova, utifall att hon råkar vakna före tuppen i dag igen.

Första mötet med Wei-Ching

Jag tänkte skriva igår eftersom det då gått helt otroliga fyra veckor sedan vi träffade Hanna och hon kom in i våra liva på heltid. Men, ni vet, livet kom i vägen. Jag får ta det lite så här "i mitten", för på måndag är det ju en månad sedan vi fick varandra.

I går är det alltså fyra veckor sedan vi anlände med taxin till barnhemmet. Den dagen är fragment för mig. Jag var så nervös, men samtidigt så redo på något sätt. Jag minns knappt frukosten innan eller timmarna innan. Bara att vi låg och väntade innan vi kände att vi nog kunde bege oss ner till hotellreceptionen och den bokade taxin. Vägen till barnhemmet kändes lång, även fast resan nog bara tog tio minuter eller en kvart. Smala gator, trångbodda kvarter, innan taxin plötsligt stannade vid en rofylld plats.

Vi blev insläppta tidigare, gick uppför trappen och fick ta av oss skorna innan vi gick in i rummet med den gröna skinnsoffan. Ingen av oss rörde vattnet eller fikat på bordet. Det var inte samma rum som skypesamtalen varit i, det trodde jag att det skulle vara. Efter viss väntan gick vi igenom en massa papper tillsammans med den empatiska föreståndaren och vänliga tolken, några teckningar, fotografier och hälsningar från människor från barnhemmet. Vi fick ju sedan med oss allt det där, kläderna hon hade på sig, en skötväska, hennes ovärdeliga snuttefilt och tre nappflaskor.

Efter drygt en timme, om jag inte missminner mig, kom vår älskade Hanna Wei-Ching in i rummet. Hon såg så liten ut! Det var en märklig, förstås helt ny, situation för henne på många sätt att vara i det här rummet med alla de här människorna och hon kändes väldigt tyst och fundersam. Ja, rädd, men ändå trygg i socialarbetarens famn där hon låg.

Den första av oss hon såg var Tobias, som hon satt bredvid (hon satt i socialarbetarens knä). Hon riktigt synade Tobias, släppte honom inte med blicken. Nyfiken var hon, men hålla fick han inte göra. Senare fick jag hålla henne, inte utan tårar och det var stressande. Vi trodde att vi skulle behöva sprida ut det över flera dagar vilket kändes lugnt. Men när socialarbetaren lämnade rummet gick det bra.

Wei-Ching och hennes späda lilla kropp lugnade ner sig i min famn medan jag gick mot fönstret med henne och sjöng "Imse vimse" och "Blinka lilla stjärna". Hon pekade mycket på löven utanför, löv är något hon fortfarande pekar mycket på. Så somnade hon. Där låg hon sedan stilla i närmare två timmar. De andra åt lunch medan jag åter satt i den gröna skinnsoffan, men nu harmonisk med henne i famnen, och bara höll om henne. Ändå livrädd att hon skulle vakna och känna sig otrygg. Tobias fick gå runt och kika lite, han fotograferade platsen där hennes skor stått. Hennes skohylla var tom, liksom kompisens som var med sin familj, våra nyfunna vänner, sedan dagen innan.

När Wei-Ching sedan vaknade fick vi mata henne. Och så var det sedan dags. Barnhemmet frågade om vi var redo och beställde en taxi till oss. Personalen vinkade av oss. Det var så fint att få se alla dessa människor som har och har haft en stark betydelse i hennes liv. Som bryr sig om henne och som hon bryr sig om. Jag undrar vad barnen som är kvar tänker, om de är fundersamma. Hoppas de fick lite extra mycket omtanke just den dagen, om de kändes påverkade av det som skett. Jag är glad att personalen kändes noga med att de andra barnen inte ska se oss främlingar. Att så fort en främling dyker upp, försvinner en vän.

Hon var så lugn i min famn under taxiresan och resten av kvällen. Hela tiden i min famn. Min famn var hennes trygga zon, hennes överlevnadsstrategi. Hon satt verkligen fastklamrad. När det sedan närmade sig läggdags satt hon på mitt bröst, med sin snutte, och så började jag leka tittut. Då var det som att något lossnade. Som hon skrattade. Hon sken upp med hela ansiktet, var så glad att jag också kunde den leken. Om och om igen.

Efter någon dag hörde vi, på begäran, av oss till föreståndaren via Facebook med några bilder och en uppdatering. Vi har också mejlat sedan vi kom hem och funderar på att skicka en till liten uppdatering. Bilder och fantastiska saker att berätta finns det ju minst sagt gott om.

Det finns så många andra tankar, känslor och upplevelser jag tar med mig från 12 maj 2017. Men jag sparar en del till Hanna Wei-Ching - som precis vaknade!

Snabbkaffe och snabbsummering

Det blev en tuff start på dagen i och med en kämpig natt men nu sover vår lilla tjej sedan en timme. Jag är ganska trött men finner ingen ro att sova, så jag tänkte att jag tar en snabbkaffe-kopp och hör av mig till er i stället.

Det här är vår tredje vecka hemma, tiden bara rusar iväg. Jag har ännu inte helt tagit tag i försäkringskassan, är ruggigt dålig på det. Men tänker att det nog inte spelar så stor roll att jag är seg eftersom jag inte är intresserad av föräldrapenning just nu och förlorar vi en månads barnbidrag så må väl det vara hänt. Vi har skickat in en blankett innan vi åkte iväg, men inte kommit längre än så. När jag provade ringa under en av Hannas vilor hade jag plats 78 i kön och tappade suget.

Pappa och dotter traskar hemåt
efter lite nationaldagsfirande.

Skatteverket var vi till i fredags för nära två veckor sedan och har inte hört något ifrån, vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt men låter det vara ett tag även om det vore skönt att få iväg handlingarna till tingsrätten.

Vi har inte fått några provresultat från hemkomstundersökningen fast läkaren trodde att han skulle höra av sig i förra veckan. Det tolkar jag åtminstone som att de inte upptäckt nåt brådskande.

Förra veckan hade vi besök av socialtjänsten. Det kändes jättebra! De kändes väl pålästa om adoption och de var imponerade att Hanna varit hos oss såpass kort tid. De såg det som väldigt positivt att Hanna inte brydde sig om dem alls utan bara tydde sig till mig och Tobias. I slutet av besöket somnade hon lugnt i min famn. Vårt barnhem vill inte ha en rapport nu, utan det är först om ett halvår som första rapporten skrivs av socialtjänsten, men då har de början på ett underlag till den efter förra veckans besök. Sedan skriver de ytterligare en rapport när ett år gått och åren som följer är det vi själva som återrapporterar en gång om året fram tills Hanna fyllt 18.

Socialtjänsten bad oss också fundera på hur vi planerar att berätta för Hanna om adoptionen och hur vi tänker kring hennes bakgrund. Kommer vi svara på frågor en och en eller invänta varandra? Det där är ju sådant som hunnit flimra förbi innan föräldraskapet och säkert kommer komma tillbaka. Men just nu har vi förstås ett väldigt "här och nu"-fokus. Båda var vi i alla fall överens om att den spontana känslan är att kunna ge henne svar direkt när hon frågar, att inte göra så stor grej att man måste invänta den andra föräldern. Det kanske också är så, att den förälder hon frågar har hon störst förtroende för just då och om vi väntar med svar går vi miste om ett värdefullt samtal.

I morgon kommer BVC på hembesök! Hoppas och tror att det känns lika givande som besöket med socialtjänsten.

30 och mamma

Jag är ju lite för att summera saker och tänkte försöka mig på något sådant, detta mitt sista dygn som 30. Men så hamnar jag, nyförälskad som jag är, i Hanna-tankar och året är nästintill utsuddat så när som på de senaste tre veckorna.

Min födelsedag minns jag som ljuvlig, även om längtan och sorgen latent gnagde i mig. Tänk att vi inte visste då, på min 30-årsdag för 364 dagar sedan, att det fanns en liten Wei-Ching som skulle komma in i våra liv knappt ett år senare och lysa som en sol. Att hon kommer finnas där i morgon, när jag blir uppvaktad.

Mammarollen är jag inne i, den där starka nyförälskelsen och ansvarskänslan, även om jag nog inte förstått att jag är mamma på riktigt. Det är alldeles för stort men bitvis slår det mig. När hon har på sig de rutiga hängselbyxor som jag bar för 30 år sedan! Eller när jag får köpa inte en utan två marknadsballonger till henne för att hennes ögon ju lyser så fascinerat när hon ser dem ...

Eller som nu, när vi nattat henne tillsammans och jag får ligga kvar och lyssna på hennes ljuva andetag. Att detta blivit en del av vardagen ... Vår vardag.  

Iförd ärvda hängselbyxorna
ordnar hon i sin lilla kökslåda.

Plötsligt är det en annan liten människa som är så starkt i fokus i våra liv. Allt, allt, allt handlar om henne. Såpass att jag inte ens kan analysera min sista dag som 30 utan att det är just hon som kretsar i mina tankar hela tiden. Jag är så kär, vi är så kära, i henne.

Vår hallvägg är täckt med bilder på då hon var liten och i dag när vi stod där och pekade på dem som vi brukar, pekade hon med sitt lilla spretiga pekfinger på sitt bröst när jag sa "Ja, det är Hanna Wei-Ching". Så fortsatte leken. Om och om igen.

Älskade lilla vän, det går fort nu. Hon lyssnar till båda sina namn nu och vi använder båda, inte alltid tillsammans. Kanske kommer hon att vara framför allt Hanna för oss så småningom. Men jag vill aldrig helt sluta använda Wei-Ching och hoppas hon själv tycker om båda namnen.

Ja, det största som hände mitt år som 30 är givetvis det största som hänt mig i livet. Att jag och Tobias fick bli föräldrar till Hanna Wei-Ching.