lördag 25 januari 2020

Att bromsa och gasa samtidigt

På måndag lämnar vår utredare in utredningen till nämnden och måndagen därpå tas den upp i nämnden och sedan är beslutet helt klart på pappret när protokollet justerats efter högst en vecka tror jag det brukar vara. Vi känner att det är en bra utredning och adoptionsorganisationen tycker också att det är det. Vår utredare har varit lyhörd och tagit till sig korrigeringar som vi föreslagit.

Jag trodde att vi skulle kommit längre med fotoalbumet, men måste säga att det är en bit av mig som inte är där riktigt mentalt. Vi fick dessutom veta av adoptionsorganisationen att de håller på att titta på möjligheten att få skicka en digital fotobok i stället för så som det varit tidigare, klippa och klistra på papper, så det har också gjort att vi avvaktat. Ju närmare vi kommer, desto tydligare finns en bromskloss i mig som inte vill "gå händelserna i förväg" och därför har svårt att kasta in oss i nästa steg redan nu. Men helt sysslolösa har vi inte varit.

Vid förra adoptionen behövdes personbevis. Nu är det ändrat, så man skickar in en kopia på sitt pass i stället. Mitt pass har gått ut, så i veckan var jag till polisstationen för att beställa ett nytt. Tobias har fått sitt arbetsgivarintyg och jag väntar fortfarande på mitt. I veckan ska vi skicka efter de polispapper som vi behöver, så är det förberett men samtidigt så färskt som möjligt. Sedan ska vi fylla i barnhemmets egna blanketter "Finansiella tillgångar" och det papper där vi fyller i vilka särskilda behov vi är öppna för. Utöver det, fotoalbumet och översättning av vår utredning till engelska och sedan kinesiska tror jag inte att vi har så mycket kvar innan ansökan kan skickas till Taiwan och St Lucy. Så får vi se när den riktiga väntan kan börja.

När vi väntade på Hanna firade vi på något sätt de 19:e varje månad, datumet som var Ködag 1 i Taiwan, för att uppmärksamma de små milstolparna. Något sådant skulle jag vilja göra nu också. I Hannas "Fantastiska jag"-bok skrev vi upp den 19:e varje månad på vilket sätt vi firade att en månads väntan var bakom oss.

onsdag 15 januari 2020

Är det nu man börjar tro på det? Jodå!


I dag har vi haft en träff med utredaren. Det kändes väldigt bra och som att han nu nästan är klar med vår utredning! Vi ska träffas i morgon igen, då för att han ska fokusera på vårt samspel med Hanna. Dagens träff kändes väldigt avslappnad och vi fick i lugn och ro berätta om oss själva, det som hänt sedan förra medgivandeutredningen, medan Hanna lekte hos sin farmor och farfar.

Jag börjar äntligen tro på att vår utredning faktiskt kommer att bli klar och att vi kommer få skicka iväg en ansökan.

I söndags var himlen blå, jag checkade in almanackan och insåg smått stressat att enligt varje rimlig beräkning har vi nu väldigt få förmiddagar, ljusa dagar, som vi kan få till bilder till det album vi behöver skicka till Taiwan när vi äntligen får skicka ansökan dit. Det innebar att jag snabbt drog iväg och tvättade bilen, vilket inte gick så snabbt ändå eftersom det var fler som visst behövde tvätta sina bilar, och sen när jag kom hem haffade vi en granne som fick fota oss framför huset och bilen. Sedan tog vi kort på Tobias föräldrar framför deras hus, med vårt hus i bakgrunden, och några miljöbilder som är bra att ha. På vägen in till jobbet igår satt jag och knåpade ihop några av bildtexterna. Så stoffet som behövs till albumet är snart i hamn.