Det kan inte vara lätt det där, att begripa att det tar tid. Är ju knappt att vi vuxna står ut. I kväll när vi bläddrade i albumet verkade Hanna konfunderad. Hon undrade om hon är ledig i morgon. Men nej, det är förskola och på lördag är vi lediga tillsammans. "Då åker vi till Taiwan, mamma". Hjärtat.
Jag förklarade som flera gånger förr att det är länge kvar och frågade om det känns jobbigt att det blir mycket snack om Taiwan, storasysterskap och lillebror, och om hon ville prata om nåt annat i stället. Ja, det kändes jobbigt och ja, hon ville prata om nåt annat. Så sa hon efter liten tystnad "Mamma, berätta om flygplanet när ni kom till mig". Så skrattade vi tillsammans när jag påpekade att det ju var Taiwan. Just ja ...
Det är ju inte fel att sakna, att känna, och det är ju fantastiskt att hon kan uttrycka sådant. Men skönt ändå att kunna få stuva undan tankarna och få tänka på lite andra saker i stället, annars blir det en riktigt lång väntan inte minst för blivande storasyster.
Jag frågade om hon I stället ville höra om när vi flyttade tillsammans från Avesta till Gimo. Det ville hon.