Såpbubblor, lego och längtan

Restriktionerna lättar inte i Taiwan utan nu är det tidigast i mitten av juni som de sägs kunna göra det. Så vi räknar med att inte veta om något skypedatum innan dess och troligen blir det ändå senare. 

Sedan vi fick veta att vi skulle föreslås bli just Pyttes föräldrar börjar det ju ha gått lika lång tid som när vi hade fått åka ner till Hanna men denna gång har ärendet inte ens kommit till domstolen. Det är ibland svårt att vara "här och nu", inte otåligt vilja framåt, men klart jag försöker sitta lugnt i båten och tänka på annat när det går.

Vi frågade i alla fall BV om vi kan få skicka ett par filmer och det tyckte de lät som en bra idé. Så i helgen har vi spelat in ett par filmsnuttar på oss själva i gungande i lekpark, med såpbubblor och med lego. 

Jag blir så rörd när jag tänker på min första mors dag. Då hade vi varit hemma från Taiwan tillsammans i drygt en vecka. Slutkörda och lyckliga. Nu fick jag också bli rörd, när mitt barn skrivit sitt namn och mamma och ritat ett hjärta. Jag bakade en vegansk cheesecake dagen till ära och den blev väldigt god.

Står vi stilla eller rör vi oss framåt?

Igår deppade jag ihop en stund. Inte oväntat, men vi fick veta att först efter att vi haft vår första Skype med Alfred ska barnhemmet och socialarbetaren besluta om de skickar pappren till domstolen då eller väntar till efter andra Skype-tillfället. Det jobbiga är förstås att vi inte ens vet när första skypen är, bara att det är absolut tidigast i början av juni. 

I och med att det står helt stilla åtminstone fram tills dess utan att vi kan påverka det har jag så svårt att se att varje dag är en dag närmare, men det är klart att det är det. Det är klart att för varje dag som går utvecklas och rotas han mer och mer där han är, men samtidigt vet jag att han är i god omsorg hos sin fosterfamilj tills vi äntligen får bli hans stadiga familj. 

En brevduva och ett stängt Taiwan

Igår fick vi bekräftat det vi börjat ana i helgen, att vi inte kommer att få någon ny tid för Skype i dagsläget, tidigast 28 maj kommer barn som bor hos fosterfamilj kunna besöka barnhem för exempelvis Skype då men inget bokas in än så länge. Smittspridningen fortsätter och Taiwan har stängt sina gränser för inresa fram till åtminstone juni. 

Kinamedia har skrivit en bra nyhetssammanfattning med rubriken Så började covid-19 slutligen spridas även i Taiwan . Där går också att läsa om hur pass långt efter Taiwan ligger med vaccineringen. En förklaring är just Taiwans framgångsrika sätt att hålla smittan borta förut, det har inneburit att det inte varit lika bråttom och prioriterat med vaccinet som för andra länder. 

Vi inväntar återkoppling från Barnens Vänner, som frågat St Lucy om uppskjuten Skype också i denna situation innebär uppskjuten domstolsprocess. Vi tror att det är så, men har en strimma hopp som säger att det inte behöver vara så. 

I dag när jag, Hanna och hennes farmor var ute flög en ringduva och satte sig ett par meter från oss. Det var ovanligt att se en sådan i trädgården och just bredvid oss tänkte vi, sen flög den till grannarna och efter en stund till farmor och farfars garagetak och sneglade lite mot oss. Med fasanen i minnet, den som hälsade på inför Hannas ankomst och visade sig symbolisera moderskänslor och även finnas "från Norra Europa till södra Taiwan", kollade jag upp vad duvor symboliserar. Fred, förstås, men också kärlek. Sedan var det vad jag förstår just i Kina och det gamla Egypten som ringduvan började användas för att sända hem brev från båtar. Så helt vilse kanske inte denna duva var.

Lättnad och sorg

Det finns några ställen att börja på, men jag behöver nog börja med nyheten om att vår fantastiska adoptionsorganisation avvecklas. Det beslutades på årsmötet för drygt en vecka sedan. Jättesorgligt men full förståelse för förslaget som lades. Visst är en anledning att många barn får familj i ursprungsländerna i dag och att det exempelvis finns bättre tillgång till preventivmedel och abort. Andra anledningar är att fler barn numera adopteras genom surrogatmödraskap än genom adoption av barn "som redan finns" och att adoptivsökande i Sverige inte är så öppna för att adoptera de barn som numera behöver internationell adoption. Det vill säga ofta lite äldre barn med olika kända eller okända särskilda behov.

Vi har kommit så pass långt i vår adoptionsprocess, så det är egentligen ingen annan oro än den som alltid finns i samband med adoptionsväntan, "Tänk så händer något som gör att vi plötsligt inte får bli hans mamma och pappa? Hur blir det då?". Gällande själva avvecklingen känner vi oss alltså lättade över vår situation och tänker desto mer på de familjer som inte kommit lika långt som vi, till barnbesked, och har en större ovisshet framför sig. De vet inte vad som sker för dem nu även om Barnens Vänner lovar att göra sitt bästa för att hitta lösningar. Barnens Vänner lägger inte ner direkt, utan planen är att de finns fram till åtminstone mars nästa år för att avsluta alla påbörjade processer. Det går att läsa mer om på hemsidan. 

Barnens Vänner hänvisade också under årsmötet till en ganska deppig men intressant rapport från början av året. Den heter Organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten och där framgår i korthet att samtliga adoptionsförmedlingar redovisar underskott sedan några år tillbaka till följd av att antalet internationella adoptioner minskar. Utredarna bedömer att adoptionerna sannolikt kommer minska också från dagens nivå. Analysen är att Adoptionscentrum har bäst förutsättningar att klara sin ekonomi med fortsatta underskott medan Barnen Framför allt klarar sig några år till och Barnens Vänner ligger redan på gränsen. För den som är intresserad av adoptionsfrågor kan jag verkligen rekommendera rapporten som går att läsa här. 

Åh, vi har så mycket att tacka Barnens Vänner för och det är så otroligt sorgligt att detta händer. Kansliets personliga, genuina, engagemang är så unikt att det är svårt att beskriva. På årsmötet var det en som sa att "Ni är ju våra barnmorskor" och det är ju verkligen så.

Annars inte så mycket nytt. Inget nytt datum för Skype och nu har Covid-19 börjat spridas i Taiwan efter flera månader med noll fall, vilket gör oss lite nervösa men också "Jaja, inget vi kan påverka"-mode. Vi tänker att det finns risk för att Skype och därmed att skicka papper till domstol skjuts på ännu mer. Men inte mycket att göra åt förutom att tuffa framåt. 

Distraktionsmoment och uppdateringar

I torsdags fick jag hem Frida Svanbergs bok Veganska bakverk och Oh, my god så jag sysselsatt mig med att baka och planera vad jag ska baka. När jag bakar slipper jag tänka på väntan, på pandemin och så vidare. Bättre terapi kan jag inte begära.

Kinesiskakursen tar också ganska mycket fokus av den tid jag har på kvällarna. Det är läxor mellan varje gång och då är det att skriva tecken som tar tid. Men jag gör nya framsteg mellan varje lektion och det är väldigt roligt. Jag har tagit upp broderiet ur lådan igen, med varsin tavla till Hanna och Alfred. 

I dag fick vi en uppdatering med ett par bilder och fem filmer. De har jag tittat på om igen. Han är väldigt framåt, det är stor skillnad att se honom och Hanna när hon var i den åldern. Han går en hinderbana och gör det så självständigt och kavat. Så spelar han ett spel många av oss nog minns från fritids, där man ska fånga snurrande fiskar med ett litet spö. Hanna hämtade direkt sitt fiskespel när hon såg honom spela det.

Det är underbart med uppdateringar och att se Alfred utvecklas och växa. Men det gör ont att inte vara tillsammans och det påminns man om vid uppdateringarna. Men man får försöka se att han är i goda händer, att vi nog snart har hälften av väntan sen januari bakom oss och den bästa årstiden framför oss innan vi får komma till honom. 

Inställd Skype

I dag skulle vi haft vår första Skype med Alfred. Den blev tyvärr inställd, fick vi veta igår, eftersom lillkillen är sjuk i förkylning. 

När Tobias och jag berättade för Hanna var hennes reaktion "Oj, är Alfred sjuk? Stackars honom". Det tyckte vi föräldrar var väldigt empatiskt och blev lätt generade över vår spontana "stackars oss"-reaktion. 

Vi har inte fått det bekräftat, men det verkar som att två ljusår bort, alltså 25 maj, blir vår första Skype i stället. Nästa gång jag har kontakt med Barnens Vänner ska jag fråga om det påverkar när vår ansökan skickas till domstol, eftersom vi vet att St Lucy brukar vilja ha två Skypeträffar innan ansökan skickas. Vi har fått en lunta med papper hem i måndags, där det står lite om vad som ska göras härnäst och därpå. Utifrån de steg vi ser och den tid det står att de vanligen minst tar, är vi inställda på att få åka tidigast i september. 

I dag är också fyra år sen vi satte oss på planet till Taiwan. Jag hastigt dyngdörkyld och febrig, men oj så lycklig.

Sakta gör vi plats i vårt hem

I dag har jag och Hanna gjort plats i ett par lådor och vikt in Alfreds kläder där. Det är som att munnen säger att det är hans kläder, men när jag tittar på dem ser jag att det är Hannas kläder jag viker in i lådan. Jag frågar mig själv "Förstår jag att jag viker in Hannas urväxta kläder här, tillgängliga, för att vi ska få ett till barn att älska och att bli föräldrar till?" Och svaret är väl i princip att nej, jag har svårt att begripa det. Det är för stort att ta in. 

Efter torsdag kanske det blir begripligare och närmare.