Igår var vi hos doktorn och det kändes bra efter besöket. Jag är glad att vi gick dit. Det verkar som att det bara tar lite längre tid för oss. Gynekologen gjorde ett slags ultraljud på mig. Hon såg inget anmärkningsvärt, utan kunde se flera äggblåsor och så vidare. Sedan tog hon ett klamydiatest och det skulle ju vara väldigt pinsamt om det var så enkelt, att man gått runt med klamydia i flera år, haha.
Vad det kan bero på att det tar lite länge tid för oss, är att min make "bara" hade 19 miljoner(!) spermier i ett prov som om det är normalt helst ska innehålla 20 miljoner. My 19 million-man. Det kan också bero på en klamydiainfektion som jag hade när jag gick i gymnasiet. Men vad gynekologen kunde se, så såg inte mina äggstockar skadade ut.
Maken var lite ovan att se sin frus ben uppslängda i gynekologstolen, så han var tvungen att sätta sig ner för att han blev lite yr. Stackarn, det blev för mycket med alla beskrivningar också "nu för jag in två fingrar och känner på livmodern. Den känns bra".
Efteråt, när vi skulle gå ut och lämna klamydiaprovet i receptionen var jag tvungen att skoja om att "ja, det är inte som när man var liten och fick ett bokmärke att ta med sig". Men gynekologen var så korrekt, om än trevlig, så hon kopplade det inte riktigt till att jag stod och viftade med en klamydiaprovspinne. Hon har säkert hört den förr.
Vi blev erbjudna att hoppa på provrörsbefruktningståget. Men vi kände att vi tar det här steget nu. Så ser vi om ett tag. Kanske lossnar det när vi fått det här beskedet, att det ser ut som det ska och det kanske bara tar lite längre tid ändå. Jag har läst på en del och även om det känns påfrestande för oss från och till just nu, så tror jag inte det är något mot hur det är att gå igenom en provrörsbefruktning. Vi kanske kommer till det steget så småningom. Men vi känner inte att vi är där ännu.
Snubblade just in på din blogg via FL. Det är ingen rolig resa att behöva göra det här. Vi har försökt drygt ett år, sökte faktiskt hjälp tidigare än ett år och tur var väl det. Visade sig att sambons spermieprov visade noll spermier!! Visste inte ens att det var möjligt... Nu väntar vi på tid för testikelbiopsi, ca 3 månaders väntetid. All den här väntan är outhärdlig! Och ändå är det förmodligen bara början...
SvaraRaderaStort lycka till, jag hoppas att er resa slutar (eller börjar kanske man kan säga, början på en annan resa) med ett plus. Kram!
Ja, när det är som tyngst att vänta försöker jag intala mig själv att den här väntan är så kort tid jämfört med hur länge vi sedan kommer att vara föräldrar. Men visst är det sjukt svårt att lyssna på sitt positiva jag ibland.
RaderaTack detsamma, Lilla E.
Kram!
Vänta inte för länge med IVF bara. Vi gjorde det eftersom vår barnlöshet inte berodde på något särskilt och när vi sedan efter flera års egna försök gjorde slag i saken, visade det sig att mina värden var dåliga och vi fick ställa oss i kö till äggdonation i stället... Eftersom allt tar sån tid hinner man bli äldre än man tänkt från början och så kanske man står där med en ålder som landstinget inte godkänner längre. Det är inte så hemskt jobbigt att göra IVF som en del säger.
SvaraRaderaKram
Ja Jenny, det verkar ju kunna ta hur lång tid som helst när man väl hamnat i kön.
RaderaVi har i alla fall bestämt oss för att ge oss in i karusellen i början av nästa år om vi inte får ett plus på egen hand. Vi vill inte vänta för länge, men vi vill också få tid att smälta allt vad det innebär. Det jag bävar för inför eventuell IVF, är att både jag och maken är livrädda för sprutor. Men det är väl bara bita i det sura äpplet, för inget ska ju få stå i vägen för vår familj :)
Kram!