The moment of truth

I morgon ska vi träffa läkaren. Vi får svaren på våra prover och så ska jag genomgå en gynekologisk undersökning. Jag vet ju att jag vill det här, att vi vill veta om det är något som är galet. Men samtidigt är det så läskigt, det finns liksom ingen återvändo när vi väl får veta.

Det är så fånigt, för vare sig vi skulle besöka läkaren eller inte så skulle ju våra kroppar vara likadana. Alltså, det är ju bara information vi får i morgon. Det är ju inget som blir annorlunda med kroppen, eller hur jag nu ska förklara. Problematiken finns ju där vare sig vi får veta vad det nu är eller inte. Vi behöver göra det här för att veta hur vi ska gå vidare.

Men det känns läskigt och otryggt att gå dit. Det blir så definitivt, på något sätt. Jag skulle egentligen jobba efter läkarbesöket i morgon, men så slumpade det sig så att jag kommer vara ledig. På ett sätt hade det varit bra att jobba, på jobbet måste man ju fokusera på just det och inte tänka på de här bekymren. Men till störst del är jag lättad över att vara ledig efter läkarbesöket. Det blir nog svårsmält vad vi än får veta. För i slutänden är det ju så, att vi sitter här utan bebis efter så många försök.

Jag är så nervös.