Denna väntan

Hemma från intressant kurs. Har nog inte något att förtälja utan ville mest skriva några rader. Jag är i ett sådant där mellanläge, när jag försöker att inte tänka så mycket på det där som det inte går att inte tänka på. Är det något som prövas när man vill bli med barn, så är det tålamodet. Eller jag lär mig åtminstone att jag inte har något tålamod. Man vill ju veta direkt efter ligget, blev ett ägg befruktat?

Jag blödde litegrann för några dagar sedan. Förra året skulle jag ha jublat och tänkt att det måste vara en nidblödning. Nu tänker jag att det kan bero på nästan vad som helst. För det har hänt förr. Så jag avvaktar.

Denna väntan, den är säkert jättecharmig om man väl får ett plus på den där stickan. Men vi andra då? Vi vill bara veta vad som händer så vi kan ligga i fosterställning, borra ner huvudet i kudden och gråta en skvätt för att sedan ta ett djupt andetag, komma tillbaka och försöka igen.

Söndag kväll och tankarna smyger sig på

"Men så kommer söndag kväll.
Och jag vill så gärna natta barnen, våra barn,
som finns i mina drömmar men inte är här." 

Den här helgen har gått i ett rasande tempo. Jag har hela tiden hållit mig sysselsatt. Det har varit extremt mycket trädgårdsgöra (jag tror jag varit utomhus och slitit i minst sex timmar i dag! När hände det senast liksom?) och sedan har vi tränat, umgåtts med härliga vänner och grillat. Hammockgungande är invigt för i år och vi har hälsat på min mamma.

När det kommer till att parera barnlängtan, så har jag nu frysen full med rabarber och gräslök för lång tid framöver. Så det lär väl bli inte minst en del bakning att stilla den rastlösa hjärnan med. Gräslöken får vi väl använda som bas i såser och göra sallader.

Några av de följande dagarna kommer jag få ett avbrott från min just nu kaotiska arbetsplats. Det är kurs-tajm. Jag ser mycket fram emot kursen, att få släppa jobbet ett tag men ändå inte vara ledig. Jag tror det blir väldigt intressanta dagar.

Det har varit fantastiskt roligt de här senaste två dagarna och jag har inte tänkt alls på att vi inte har barn. Men så kommer söndag kväll. Och jag vill så gärna natta barnen, våra barn, som finns i mina drömmar men inte är här.

 

Morr

Tack alla vänliga företag som via mejl/reklampelare/annonser/diverse reklam påminner mig om vad det är för dag på söndag. Tusen tack, för alla vänliga påminnelser. Det är precis vad jag behöver just nu. Gulle alla annonserande företag som tänker på det.

Fast så tycker jag ju inte. Jag vill inte ha en massa påminnelsemejl om att det är Mors dag på söndag. Jag vill inte få det upptryckt i ansiktet hela tiden. På söndag törs man väl inte besöka vare sig facebook eller instagram heller.

Njä, det verkar inte som att humöret är på topp i dag.

Romantiken

Ibland är det så lätt för mig och min make att glömma bort romantiken när vi är mitt uppe i bebisverkstaden. Inte minst för mig blir det ibland en låsning. Det där (sjuuukt) sköna och roliga med sex faller liksom bort. Det kan vara svårt att koppla bort det där autonoma som kommer med att försöka få barn och det stör mig något så fruktansvärt.

Jag kan inte helt sluta hålla koll på min menscykel. Men jag har i alla fall slutat att använda appen där jag tidigare fyllde i olika symptom (ömma bröst, kramper, humör etc) och huruvida vi hade haft sex eller inte. Den visade framför allt när ägglossningen och mensen var beräknad. How romantic.

Det är så fånigt att ens behöva påminna sig själv, och varandra, om det. Men ibland måste man stanna upp och säga till varandra att man behöver ha det lite extra romantiskt eller spännande. När min make åkte bort i fredags hade han lämnat ett kärleksbrev till mig på huvudkudden. Jag gick som på moln och längtade efter honom hela helgen. Smäller högre än alla appar i världen ;)

Ett litet brev

Jag skriver sällan dagbok nuförtiden. Det är länge sedan jag ens öppnade dagboken. Men så kom jag att tänka på häromveckan, att jag ju skrev ett brev i den för en tid sedan:

Måndag 12 december 2011
Hej du!
I dag är en väldigt speciell dag. Jag och din pappa har slutat med preventivmedel för att vi är så ivriga att få träffa dig. Ännu vet vi inte om du kommer att växa i min mage eller om du finns någon annanstans därute i världen. Vi är lika nyfikna vilket som. Inte heller vet vi när vi ses. Vi vet bara att vi längtar. Längtar efter dig.

12 svar på frågan: "Är det inte dags?"

Varför svara med det där osäkra leendet och mumla något ohörbart nästa gång någon undrar om det inte är dags för er att skaffa barn snart?
Här kommer tolv alternativa svar att variera emellan:

1. Nej, jag och min make vill vänta tills det är möjligt att adoptera en alien i stället.
2. Barn? Känns inte det lite 90-tal?
3. Jag har redan en massa barn hemma, nere i källaren, jag pratar bara inte om dem på jobbet.
4. Min man blev experimenterad på av utomjordingar när han kom i puberteten. Hans pungkulor byttes ut mot två geléhallon.
5. Vi vet inte hur man gör.
6. Vi vill vänta tills det är möjligt för min make att vara gravid och amma. Det känns mest rättvist så.
7. Njä, vi siktar in oss på att bli crazy cat-people i stället.
8. Det känns som en större utmaning att börja försöka om sisådär 20 år. Nu skulle det ju vara alldeles för lätt.
9. Vi väntar på ett tecken. Som att Elvis ska vakna till liv. Eller att Mat-Tina blir statsminister.
10. Jag sitter lite tajt till, har svårt att få ledigt från jobbet när det är dags för förlossning och så där. Men annars så.
11. Det känns så taskigt mot alla som inte kan få barn att skaffa ett. Så vi tänkte vara utan.
12. Det är på gång, vi väntar bara på rätt tillfälle att kidnappa ett. Hur långt gången är du nu igen?

Fler förslag?

Stay positive

I kväll blir det ett eller två glas rosé framför eurovisionsschlagern tillsammans med en vän. För att jag kan. Man får stay positive even though the tests are negative, så att säga. Men apropå test, så är det väldigt länge sedan jag gjorde ett nu och det känns mycket bra måste jag säga.  De där testen, det känns ju inte bra efteråt. Som en nagel i ögat. Ägglossningstest var det också länge sedan jag genomförde något.

Den här vändan vet jag ändå att jag inte är på tjocken, av naturliga orsaker. Att få till det när vi har krävande heltidsjobb/till-och-från-inneboende/gäster/vardagsbestyr är inte alla gånger det lättaste. Lusten ska komma som på beställning och så är det den där bebisverkstadsfeelingen som är "lite" avtändande ibland. Dessutom råkar den fina maken vara bortrest just nu, när gäster och inneboende håller sig borta och en annan är ledig. Det var det där med flyt. Men närmast: ljummen sommarkväll, schlager, tjejskvaller och svalkande rosé. Tänka positivt.

Viktig bok om adoption

En annan bok, som jag nyligen läst ut, är Gul utanpå. Den är skriven av Patrik Lundberg som är uppvuxen i Sölvesborg, Sverige, men född i Sydkorea där han adopterades ifrån av sina föräldrar när han var nio månader. I boken får vi följa med när han kommer till sitt hemland som utbytesstudent och tar kontakt med sin biologiska familj. 

Gul utanpå är väldigt lättläst ämnet till trots. Patrik Lundbergs sätt att berätta känns nästan brutalt ärligt. Han förklarar hur han upplever det att vara svensk i en kropp med avvikande hudfärg. Språket är ofta rakt och han verkar inte mycket för att linda in saker i krusiduller även om han bjuder på en och annan näst intill poetisk skildring.

Utdrag ur Gul utanpå av Patrik Lundberg:
"Men det var inte när de andra barnen retade mig som det brände till. Att den sista idioten inte var född förstod jag redan som liten. Det var snarare när snälla, omtänksamma människor uttalade sig klumpigt som det smärtade. Som när folk frågade mig vilket lag jag höll på om Sverige och Korea möttes i fotboll. Eller när någon försökte tillskriva mig "goda" asiatiska egenskaper, såsom smart, cool, bra på pingis eller duktig på att äta med pinnar. Hur skulle jag förklara för dem att det var jobbigt?"

Här är en debattartikel, som refereras i boken och som Patrik Lundberg skrev under när den publicerades i Aftonbladet 2008. Den handlar om att västvärldens behov inte ska möjliggöra människohandel.

För mig, och min make, har adoption aldrig varit en stängd dörr. Jag tror jag berättat i bloggen tidigare om att vi hade funderingar kring det redan innan vi visste om vi har möjlighet att få biologiska barn eller inte. Men det är förstås inte "bara" att adoptera och därför är jag väldigt glad över att Patrik Lundberg skrivit Gul utanpå. För mig känns det viktigt att ha läst den. Den väcker så många tankar och så många känslor och ger så många infallsvinklar (och några svar). Tack! 

Jag vill gärna berätta mer om mina tankar kring att adoption. Men vi tar det en annan gång.

En ny bok i hyllan

Jag har köpt en bok som är ganska ny. Mellan hopp och förtvivlan heter den och är gjord av Karin Tideström och Ylva Sundgren. Jag har bläddrat i den litegrann och bara läst dussinet sidor, men tycker genast om den. Det är tre par som öppet berättar om ofrivillig barnlöshet.

Boken innehåller fina bilder och även om det är ett tungt ämne, som en del av oss dessvärre vet, så är den lättläst. Det kan man nästan se på framsidan. Att jag inte sträckläst den, beror på att det tar emot då och då. Det blir läskigt likt ens egen historia och så tycker jag det är jobbigt att läsa om IVF. Vi är inte där ännu, men kanske på väg. Jag har svårt att tänka på sprutor och allt det där kliniska. Snälla, snälla, kan det inte få vara så där enkelt som för "alla" andra, tänker jag. Ja, både jag och maken är spruträdda så in i bomben.

Hur som helst kommer jag att läsa klart boken, den är inte många sidor. Men jag behöver mikroläsa den.

Jag betalade cirka 250 kronor för boken. Kanske går det att få den billigare på nätet. Men jag är en sådan där stofil som gillar att stötta lokala handeln.

Att hålla tankarna borta

Äntligen kan man känna sig som människa igen efter någon vecka med täcket över huvudet. Nä, riktigt så illa har det inte varit. Men visst har tankarna snurrat. Och det är ständigt samma fråga, som inte tycks få något svar: varför?

I helgen som gick hade jag dock bestämt mig för att inte grotta ner mig i jämmer och elände. I stället har jag gjort en massa saker för att hålla tankarna borta: trädgårdsarbete och Ikeatripp. Jag och maken har också börjat planera. Vill vi göra i ordning något särskilt i huset eller trädgården nästa år? Renovera badrummet eller byta takpannor? Vill vi göra en lång resa? Kuba eller Indien? Allt för att ha andra saker att "haka upp sig på" i stället för att hålla tummarna för att det där förbannade plusset ska lägga sig på stickan.

Vi har ju (för länge sedan) insett att vi inte är sådana som "skaffar" barn. Nej hit tycks ingen stork vilja komma trots tillsvidareanställningar, god ekonomi, villa och kombi. Men nu har jag börjat kunna sätta fingret på en viktig anledning till att det känns så förbannat jobbigt månad efter månad. Vi har haft så mycket tid att förbereda oss för att bilda familj, vi vill inget annat och allt ligger ju framdukat på silverfat för storken. Ändå går vi bet. Det är så tungt att vi lever redan nästan som föräldrar, med den livsstil vi har, men utan barn.

Nä, helst ska väl någon av oss få sparken/vara otrogen/börja knarka/vilja skiljas/dömas till fängelse för att vi ska bli med barn, lagen om allts jävlighet. Men då väljer jag nog hellre att det tar lite längre tid, på vilket sätt vi nu blir föräldrar.

I morgon är en annan dag

Jag vet inte riktigt. Mår sådär i dag. Mensen kom, en dag sent, och det var väl inte särskilt oväntat. Men den där strimman hopp, alltså. Det gör ju så ont när den dör. Det som gör allra ondast är att ju längre vi färdas på den här resan, desto längre bort känns målet.

Så känns det just i dag. Men i morgon är en annan dag.

Man är ju ingen partypingla direkt

"Hur många gånger jag varit full de senaste
1,5 åren kan jag räkna på en hand..."

Igår var det valborg, festdag för många men en annan tog det lugnt. Vi var på majbrasa för första gången sedan vi flyttade hit. Det var småtrevligt, men man passar ju inte riktigt in när man varken är barn eller har barn märkte jag.

Apropå fest, så är alkohol något som i alla fall jag sa helt nej till från start sedan vi började försöka. Men med tiden har jag lättat på förbudet, åtminstone att jag kan ta ett-två glas vin om jag testat negativt eller har mens. Men oftast ser jag till att köpa alkoholfritt från Systemet om jag vill ha något gott till maten när de andra festar till det. Hur många gånger jag varit full de senaste 1,5 åren kan jag räkna på en hand. Så det är ju minst sagt bra för hälsan att försöka bli på smällen månad efter månad.

Jag märkte att förbud fick mig att må dåligt. För det blir en sådan där grej som envist etsar sig fast i hjärnbarken. "Nu dricker jag inte, för tänk om... Tänk om jag är gravid. Åh, nu har jag inte druckit alkohol på jättelänge. Nu kommer det fungera, nu kommer vi bli gravida. Få se nu, nio månader från nu.. när är det? Ååh, tänk om..." Det är inte särskilt avslappnande att få igång den där skengraviditetsspiralen. Så nä. Man är ju ingen partypingla direkt, men inte heller redo att joina Jehovas.