Om jag trodde på en högre makt, kanske jag skulle sätta min tillit i att den visste mitt bästa. Kanske skulle jag hysa större hopp. Kanske skulle jag ha lättare för att se ljuset i tunneln. Det kanske skulle kännas lättare att knäppa händerna och be en bön. Då skulle jag kanske tänka att det inte fanns något jag själv kunde göra för att påverka situationen, utan att makten låg hos en gud.
Men kanske skulle det vara svårare. När jag inte blev gravid. Kanske skulle jag i stället tro att det var mitt fel, att jag inte förtjänade att bli det. Att jag gjort något som gör att jag förtjänar att gå igenom det här helvetet.
Eller så kanske jag skulle tänka lite som nu. Att om vi kan ta oss igenom det här, utan några större skråmor, så kan vi ta oss igenom vad som helst. Att även om jag inte tycker om den här resan, så gör den oss starkare. Fast så orkar jag bara tänka ibland.
Det där har jag funderat på över en hel del.
SvaraRaderaAtt det kanske vore lättare om man skulle haft något att tro på, men som du skriver det kanske bara skulle ge en skuldkänslor också.
Som du skriver på slutet, att denna resa möjligtvis gör en starkare, är jäkligt svårt att tänka ibland! Tycker att när man tänkt den tanken får man en bakslag ganska så snart!
Ja, jag såg att du skrivit ett liknande inlägg har jag för mig (som jag kommenterade på). Det märks att många av oss ofrivilligt barnlösa bloggare tänker liknande tankar i många avseenden :)
RaderaHär är en till som funderat över samma sak. Går och tänker att det är någon mening med att jag inte blir gravid just nu (försökt i ett år). Litar till en högre makt av något slag, som har en plan för just mig/oss. Kanske att jag och min fästman letar hus just nu och att vi ska hitta den perfekta villan och komma i ordning med det innan en bebis börjar gro i min mage.. Men det blir väl sådär jobbigt att allt händer samtidigt istället (höggravid när man hittar hus och ska flyttstäda/packa/osv). Hur som helst kommer jag vara så sjukt tacksam då! Tack för din blogg, känner mig mindre ensam <3
SvaraRaderaTack själv anonym! Jag känner verkligen igen mig i ditt resonemang och håller tummar och tår för er. Kram!
Radera