Tvättmaskinen är i gång, diskmaskinen tömd och snart ska jag kila i väg till jobbet. Men viktigast av allt. Jag är fortfarande glad över en trevlig falafel- och spelkväll i goda vänners lag. Och: jag accepterar att mensen kom också den här gången och det känns helt okej att inte vara gravid just nu.
Att tänka det, att skriva det, och faktiskt känna att jag menar det (just i dag, kommande dagar tänker jag inte sia i) är en befrielse.
Jag och min make är relativt nyinflyttade i det samhälle vi lever i. Det kanske inte hade känts som att vi var det om vi flyttat till en plats där vi kände några innan, nu förde jobbet oss till ett relativt litet samhälle som ingen av oss varit i innan.
De få vänner jag har här, är genom jobbet. Det gör sådana här mysiga spelkvällar i höstmörkret, med tända ljus, till något att värna om. Det är det som får en att trivas, att orka kliva upp fastän den där tröttsamma mensen valde att knacka på igen. Jag vet inte om det underlättar att vännerna vi hängde med nu allihopa är barnlösa. Noll barnprat alltså.
Det är förstås en klyscha, men likväl sant, att man ska glädjas åt det man har i stället för att sörja det man inte har (ännu). Så den klyschan ska jag, med värme, ha i åtanke i dag, när de ledsna tankarna letar sig in i hjärnans mörka skrymslen och vrår.
Hittade din blogg ikväll..känns som jag läst mina egna känslor och tankar.. Jag och min man har också försökt i snart två år utan att lyckas..vi är gifta och folk frågar jämt om det inte är vår tur...alla våra vänner har barn..men inte vi... Jag ville bara berätta att jag finns och att jag är tacksam för att få läsa din ovh er resa! Kommer fortsätta följa dig nu..och hålla tummarna för er!
SvaraRaderaBättre sent än aldrig, sägs det väl :)
RaderaJag har glömt svara på din kommentar men tackar ödmjukast så här fem månader senare!