Vi har varit bortresta några dagar. När vi kom hem låg det ett brev i lådan, som kort och gott berättade att min man hade skjutit in 29 miljoner normala och rörliga spermier per milliliter sädesvätska i burken. Först tänkte jag: Jackpott. Men nästa tanke var: Vad i helvete är det då som gör att det tar sådan tid?
Och sen förstås: Varför står det inget annat i brevet? Hur går vi vidare?
Jag ringde sjukvården ganska snabbt efter att ha läst brevet. Sköterskan bokade in en telefontid hos läkaren till nästa vecka. Hon trodde inte det var nödvändigt att komma in för att vi redan gjort testerna och det inte visat sig att något är fel. Hon bokade in läkartiden så att läkaren skulle kunna "svara på eventuella frågor". Jaha?
Vi får se vad läkaren säger. Min man säger att jag ska försöka att inte tänka på det så mycket innan. Åh, som jag avundas dessa män och deras förmåga att koppla bort sådant som är dumt att tänka på innan (Ja, hej könsroll. Men det är så jag upplevt det hittills).
Jag är ju dåligt insatt i detta än så länge, men hoppas att läkaren kan skriva ut till exempel pergotime, eller någon annan hjälp, över telefon? Eller att läkaren föreslår någon sådan där spolning eller något annat. Men jag tänker när sköterskan inte trodde det var nödvändigt att träffa läkaren. Kanske läkaren säger annat, men denna långsamma tid, dessa oändliga processer.
Fy satan, känns det mest i dag. Vart fan är storken?
PS. Jag får väl döpa om min man till "My 29 million man" nu i stället för det gamla "My 19 million man".
Kanske står någonstans i bloggen, men har ni fått testa IVF än?
SvaraRaderaEller insemination??
Jag ska börja på mitt andra försök med pregotime, men har inga större förhoppningar just nu men är väll för jag fick mens igår då känns ju allt hopplöst.
Om ni inte har gjort IVF varför har ni inte gjort de? Själv längtar jag så jag spricket tills jag fyllt 25 år och äntligen får försöka.
När vi hade försökt 1,5 år (i våras) så kontaktade vi sjukvården. Eftersom att undersökningarna och proverna inte visade att något var fel med våra ”grejer”, bestämde vi oss för att försöka på egen hand i sex månader till. Chansen fanns ju att vi råkade vara några av de få procent som behöver två år på sig i stället för ett.
RaderaNu var det inte så och därför har vi bestämt oss för att söka oss tillbaka till sjukvården. Min man har varit tvungen att lämna ett prov innan vi får en ny läkartid, som vi nu fått över telefon.
Vi har känt att vi velat försöka på egen hand så långt vi orkar innan vi ropar efter IVF eller pergotime etc. Vi vill helt enkelt känna att vi försökt så gott det gick helt a la naturel. Nu känner vi att vi gjort den biten, vi kan inte göra så mycket mer hemma utan hjälp, det händer liksom inget, och vi får se vad läkaren säger på tisdag.