I(V)F - eller mindre ordvitsigt: om

Imorrn är det äntligen dags för blodprov (huvaligen för nålar, tycker både jag och min man). Men det här känns nog som det bästa blodprovet någonsin! Det görs ju för att vi ska få gå vidare i IVF-utredningen.

I helgen har jag kollat på en del IVF-filmer på Youtube. Det slog mig att jag har så lätt att relatera till inför IVF, vad som händer under IVF. Men inte riktigt att det ska bli en graviditet och så småningom en bebis. Det är så många om innan dess. När jag nämnde det för min kollega (min chef, faktiskt) så berättade hon att hennes kompis som väntar barn genom IVF just nu, upplevt det likadant. Hon hade berättat för min chef att hon nästan blivit arg, när hon av en vän (i all välmening) fått saker till bebisen. Jag kan verkligen relatera till att det kan kännas så!

När jag såg ett Youtube-klipp som visade bilder från barnkammaren innan barnet var fött, kände jag bara en "Åh nej! Tänk så går det inte vägen?".

Men man måste ju våga boa när ett barn verkligen är på väg. Det går ju inte att vänta med allt till sista stund. När är ens sista stund?

Jag har nog något att jobba på där. För går det att känna lycka fullt ut i en graviditet, om man oroar sig över missfall för jämnan? Sorgen kommer ju i alla fall om barnet tas ifrån en. Hellre då att ha upplevt kärleksruset och lyckan, än att inte ha hunnit tillåta sig att börja älska tänker jag.

Det är nästan som att tankarna i mitt huvud går långsammare ju närmare behandlingen vi kommer. Jag har hunnit tänka på det här så länge, så många gånger. Men nu när det är på väg att hända, är det verkligen ett mikroskopiskt steg i taget från min sida. Först: blodprov.