Tabun i livet

På jobbet har vi skojat om att för att få de yngre männen att stanna kvar (vi har en historia av hög personalomsättning) så ska vi få dem att hitta kärleken i trakten. När jag nu börjar ha en del tjejkompisar har vi skojat om att det kanske skulle gå att tåta ihop någon av dem med någon av killarna på jobbet.

Så kolliderade kompisvärlden med jobbvärlden igår, och tjejen från jobbet kläcker ur sig att "Åååh, är det du? Dig har vi skojat om att du ska bli ihop med x på vårt jobb, eller y. Fast det vet inte du eller de om." Jag förstår henne, det är hennes framfusiga sida och hon menar inget illa alls. Men det slog mig när hon sa det, att fasen. Det är ju just så där drygt det är att vara singel. Folk vill para ihop en med "nån som skulle passa" i tid och otid utan att man bett om hjälpen. Och jag tänker att det är väl ungefär som den besvärande frasen "Jaha, när ska ni skaffa barn då?".

Förresten, så frågade en kollega på en annan ort just "När ska ni skaffa barn då?" när hon var in på jobbet en sväng förra veckan. Jag fann mig och sa "Vi har faktiskt försökt i över två år men inte lyckats. Så vi ska snart på vårt första möte för provrörsbefruktning." Haha! Där fick du för att försöka prata om "skaffa barn" som om det vore lika trivialt som att prata om vädret, tänkte jag och kände mig lite mallig.

Singelkompisen tog det hur som helst med ro, jag förklarade att vi skojat om att det vore enda sättet att minska personalomsättningen. Men hon hade den besvärade minen. För mig är det nog lika tabu att fråga "Varför är du singel?" som att fråga "När ska ni skaffa barn?" när man nått ett visst ålderspann. De ämnena bör undvikas när man inte känner personen särskilt väl, tänker jag. Jag vill inte slänga min jobbarkompis till hyenorna här, jag tycker om henne väldigt, väldigt mycket. Men det slog mig bara att jag nog blivit lite känsligare för det här med tabubelagda ämnen nu när jag går igenom detta.