Att göra det tillsammans men ändå ensam

Jag förstår ju att det inte är biverkningarna som kickat in ännu, efter ynka fyra doser. Men redan igår kom lite oväntade känslor. Jag hade nog inte riktigt väntat mig en så tidig känslomässig berg- och dalbana som detta fysiska beslut faktiskt innebär.

Nu hamnar man lite i de gamla gängorna. Att slitas mellan hoppet och förtvivlan. "Kom igen! Vi gör det här för att vi äntligen ska bli en familj. Det är klart att det kommer att funka!", "Stopp, stopp, stopp. Tänk nu på att det kan hända att vi gör en massa försök och att det ändå inte går. Inte hoppas för mycket." *klump i halsen, klump i magen*, "Vad då? Inte funka? Ska jag utsätta mitt psyke, min kropp, för allt detta. För ingenting? Bara tomhet? Vad kommer för gott av det i slutändan?"

Och så fortsätter det. Tills den där första, peppande, tanken, är som bortblåst. Sedan börjar det om igen, och igen. Så tänker en bit av mig att det är orättvist, att även om jag och min man går igenom detta tillsammans så är det ändå som att gå igenom detta ensam. Det blir liksom alla känslor på en och samma gång.Och jag förstår att det inte är lätt för min man, att han inte kan göra detta för mig. Det är något jag måste göra själv med honom bredvid. Nu är det så här det är och så är det med det.

Bismaken av nässprejen är ju för övrigt en av de äckligaste smaker jag kan tänka mig. Det är ju som att man har satt i sig sköljmedel eller dylikt. Och under dessa 48 timmar har jag hunnit lära mig att inte äta närmsta halvtimmen efter att jag har sprejat, för då smakar det jag äter skit (eller, egentligen rengöringsmedel då) och att inte heller borsta tänderna under den tiden för att samma smak kommer då. Jag antar att det har att göra med att man får mycket saliv i munnen.