En nära vän berättade för ett år sedan att hon och hennes sambo skulle börja försöka. Jag blev så himla glad för deras skull. Både hon och han vet vad vi går igenom och har vetat det rätt länge. Även om jag vid det här laget har förstått att de kanske också skulle få det svårt, så är det inte det jag har tänkt på mest. Jag har mer tänkt att jag får vara beredd på att de nog hinner bli föräldrar före oss eller att vi kanske blir föräldrar samtidigt. Men nu är det ju så, att livet är som det är. I stället befinner de sig nu när vi befann oss för ett och ett halvt år sedan. Söka hjälp, eller inte?
Det känns så konstigt, att se sig själv från sidan. Hon är inte en känslosam person utåt alltid, vi är lite olika på så sätt. Men jag tror att det här är känsligt. Vi pratade för någon dag sedan och det var som att lyssna på sig själv förr.
Få vet om vad de går igenom. Men det hindrar förstås inte folk från att pika, från att önska sig en liten bebis i släkten ... Jag känner så för henne. För jag tycker att det de går igenom nu, tunneln när man inte vet var den tar en någonstans, det är så mycket jobbigare än det vi är uppe i nu. Bara se sig själv i en djungel av skengraviditeter och ägglossningstester. Vi har varit i skiten, vi är nästan ute på andra sidan och försöker påverka vår situation.
De är i startgroparna. Måste ta diskussionen med varandra. Kan vi få barn? Hur långt vill vi gå för att få barn? Vill vi få barn? Alla dessa trådar som ska plockas upp, redas ut. Stöta och blöta sig själv, sitt liv, känslor man inte visste fanns där.
Det är så konstigt. För som jag har saknat efter någon i ens närhet som kan förstå på riktigt, som går igenom samma sak. Men det här gör mig spyfärdig och hjälplös. Jag skulle vilja göra resan åt henne, för jag vet hur orättvist det är, men det är förstås något de måste göra på egen hand. Det vet jag ju. Åh, inte rättvist alls. Den ofrivilliga barnlösheten visar åter sin fula nuna.
Åh, jag är också där, där din vän befinner sig, i startgroparna utan att veta vare sig det ena eller det andra, bara ett stort tomt limbolambo. Men jag vet att vi vill ha barn och vi är beredda att kämpa och mycket, oavsett hur många gånger hoppet sviker mig. Du satte verkligen orden på det hur det känns, just nu för mig. Men nånstans där får man hopp när man läser bloggar där ni är steget före oss, när man fått lätta på vingarna och faktiskt få hjälp, att det händer något, äntligen. Att det inte bara står stilla och man inte kan påverka mer just nu, hur gärna man än skulle vilja. Jag räknar ner tills vårt andra läkarbesök i augusti, känns skönt att ha ett mål i sikte igen. :) Håller tummarna för dig! :) <3
SvaraRaderaÅh, lycka till på er resa! Kämpa på! Mål är så himla bra, det minskar det jobbiga. Tack för tummarna, jag håller mina för dig :)
SvaraRaderaJag var där i din väns skor i början av året och trodde att jag sakta men säkert skulle duka under, men så fick jag kontakt med en gammal vän som var i sluttampen av gratisförsöken, med andra ord erfaren deluxe. Tack vare hennes stöd och en jättegullig läkare på fertilitetsmottagningen så fick jag näsan ovanför ytan igen. Om du kan stötta henne så lovar jag att det kommer att vara ovärderligt. Håller tummarna för att ni båda kommer vara i illamåendet och humörsvängningarnas förlovade land SNART! Och kom ihåg, det kan ta sig på första försöket och det kan även gå vägen redan då, går det inte hela vägen så får man bryta ihop och komma igen, då vet man i alla fall att man KAN bli gravid och det är ett väldigt gott tecken för att det kommer att gå vägen så småningom! Kram till er båda!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig, H! Jag ska jag ha dina ord i åtanke nästa gång som jag pratar med henne! Men det är en balansgång. Jag vill inte skärmma iväg henne heller utan tänker att hon själv får närma sig om hon vill prata ordentligt om det. Kram!
Radera