De mörka stunderna

I dag är en tung dag. Jag har blött ytterst lite i dag och lika lite igår. Jag förstår att det inte behöver vara mensen som är på gång, även om den brukar starta så här. Men jag vet ju inte och det är det som är så plågsamt. Jag hatar att det här är som att sakta, sakta dra bort ett plåster. I stället för att slita bort det fort. Ledsamheten pyser ur mig. Trots att jag inte vill vara nedstämd så är det just det jag är.

Helgen i Stockholm har självklart varit jättebra. Men det har funnits tillfällen när inte de glada stunderna eller trevliga sällskapet hjälpt. Inombords äts jag upp av ovissheten, av tomheten och det mörka. Nej, det går inte att bestämma sig för att inte sörja i förväg även om det vore fint.

Det känns som att ögonen vattnas varannan gång jag ser en bebis, vilket givetvis sker väldigt ofta i Sveriges största stad.

Att inte dricka alkohol när alla andra i ens sällskap gör det är en annan reminder om att man är mitt uppe i IVF-behandlingen och hoppas att den ska fungera. Men man vet inte om man är gravid. Det påminner lite om det där med att klappa sig på magen, utan att veta om kornet är kvar där inne. Jag beter mig alltså som att jag ska bli mamma fram tills nästa helg, när mattan riskerar ryckas bort under fötterna på mig.

Jag vill aldrig uppleva den här mentala kampen igen, men vet att det kan bli högst aktuellt om inte alltför länge. Det tär på mig. Jag ska ta mig ur den här negativa spiralen så småningom, vad som än händer. Men just nu är det som det är.